Jag hatar långsiktiga mål!

Vet ni vad. Jag vill inte längre! Jag är så dödstrött på den urjobbiga känsla av halvpanik och småångest hela tiden. Jag är fed-up!Jag är hemma på höstlovet, lejat ut mina barn för att få tid och energi till att plugga ordentligt. Det enda jag känner för att göra är att krypa upp i soffan och äta ostbågar. Jag kan inte ens njuta av det fina höstvädret! Jag känner att jag är grinig och mest vill jag bara gråta hela tiden! Njutningen att pricka av uppgift för uppgift har lite försvunnit. Visst var det skönt att lämna in i tid igår. Men jag känner en så stor motvilja att sätta mej på seminariet idag. Jag vill inte ens öppna böckerna. Och jag vet, det är bara att stå ut...bla bla bla....men jag brukar våld på mot min person när jag gör saker som inte är lustfyllda. Det går emot min natur! Jag kan inte förklara det. Det bara är så vidrigt att fortsätta traska när hela mitt sinne säger stopp. Och jag hittar ingen som förstår mej. Ingen som kan säga att de delar bördan eller förstår vad jag går igenom.  Samtidigt är det en sån fånig grej. Det är ju inte direkt ett trauma att plugga.... men just nu är det ett trauma. Inte själva pluggandet utan att tvinga sej själv att gå hela milen. Jag hatar mål! Jag hatar långsiktiga mål! Jag hatar att må så här. Usch... nu måste jag fortsätta. BLÄ!