Närvarande mamma

Det finns ingen värre känsla än när man känner att man inte räcker till som mamma. Jag ser på barnen att vi inte är den familj som vi brukar vara. Jag märker att jag ibland viftar bort dem med blicken naglad vid Ipaden. Jag blåser kortare tid på deras knän och pratar oftare om hur vi måste hjälpas åt med hushållssysslorna. Jag dövar det dåliga samvetet med att det bara är en övergående period. Allt blir bättre efter jul. Blir det det? Kan jag lova mej själv det? Kan jag lova barnen det? Jag tar mej tid att sätta mej i soffan och mysa tillsammans med familjen och godispåsen. Jag lurar in det ena barnet in i sovrummet där vi ligger och kramas och pratar om livet, om vännerna och om framtiden. Men det räcker inte. Jag är inte närvarande som jag brukade vara. Allt oftare ligger tjejerna nerkurade med paddan mellan sej och tittar på Frost eller någon annan film. Sonen har passiviserats med TV;n som den ständiga följeslagaren. Hur blev det så här? Jag har tillåtet det ske såklart. För när jag i mitt vuxenliv gör vuxensaker så måste barnen roa sej själva en stund. En stund blir två, tre, fem, tjugo, trettio stunder. -Jag vill inte att du ska plugga mer, sa Lilla N åt mej idag. Ändå har jag inte rört böckerna på tre dagar. Jag har låtit berget av plugg växa för att jag skulle jobba lite på att vara en närvarande mamma. En mamma som lyssnar och tar mej tid. Jag var så bra på det förut. Nu ser jag de sårade blickarna, ensamhetens droppe i blicken. Jag hatar varje sekund av det. Då kan jag ge upp allt. Vill kasta allt i sjön, skita i det. Men det går inte. Jag varken kan eller vill det. Jag är så nöjd när jag stryker allt fler av uppgifterna på schemat. Jag är så nöjd varje gång jag ser ett godkänt betyg. För jag vet att när jag har lyckats så blir jag klar och blir jag klar så blir jag fri. Då kan jag vara den närvarande mamman igen. Jag bara hoppas jag inte tappar bort henne på vägen.