Sex veckor kvar!

Min glädje

Hur kan man leva i paradiset och ändå inte vara lycklig? Det är något jag har frågat mej många gånger. Men jag börjar ana det nu. Det var så skönt att nu på morgonen åka ut i stallet med intentionen att rida. Men lyckan i bröstet, glädjen fanns inte där. Så jag gjorde om planerna. Följde känslan och vi gick ut på en promenad istället. En promenad utan mål i den höstklara luften. Vi tränade en del, satte nya mål och det dystra lättade en hel del. Inte förrns efteråt borstade jag av honom och så släppte jag ut honom i hagen igen. Då återkom det mörka molnet. Jag har svårt för att andas. Måste ventilera ur min stress någonstans och det blir här. Här i bloggen. Marcelo kallade mej monstermamma igår. Han frågade när jag skulle komma tillbaka. Jag är ingen monstermamma, men jag är inte den mamman jag är. Inte den frun som jag är. Han sa att han såg att jag försökte, men att det inte gills när jag försöker. Det måste komma inifrån. Mina ansträngningar gills inte. Hans sätt att säga saker är  inte alltid det bästa men om man stannar upp och lyssnar på det han  menar så har han ofta rätt. Han bad mej ge upp. Han vet att han inte kan kräva det av mej. Han vet att han inte kan påverka mej till ett sånt beslut. Och därför älskar han mej. Han älskar mej för min envishet och för att jag går min egen väg. Han avgudar mej för samma egenskaper som gör honom galen. 

Min blöta filt

Och även om han inte kan få mej att ge upp så är han det bästa jag har, han får mej att fundera ut nya lösningar, se problemen ur nya synvinklar. Alla borde ha en man som Marcelo. En människa som alltid försöker se till ens eget bästa. Bara man lyssnar. Men han kräver aldrig. Jag lever i paradiset, men jag är inte glad. En blöt filt ligger över mej. Jag har svårt att andas och jag är oändligt trött. Ger jag upp nu är det förgäves och det kommer komma tillbaka. Gör jag mitt bästa men misslyckas har jag iallafall försökt. Lyckas jag är det över. Sex veckor kvar. Sex veckor kvar.