Idag ville jag ge upp

Idag skulle jag åka till stallet och mocka ur lösdriften Jag skulle rida igen. Jag skulle läsa kommentarerna de andra skickat på min text och jag skulle förbättra den och skicka in den till min lärare. Ännu en uppgift skulle checkas av. Av det här blev det bara kaos, tårar  och massa ohörbart svammel. Det började med att ryggen bråkade så mycket med mej under natten att jag vaknade varje halvtimme. klockan ett var det omöjligt att somna om. Jag låg vaken till sex på morgonen, väcktes av mannen klockan sju för att Bobbo kissat inne. Första gången. Jag förbannade mej själv att jag inte tvingat ut honom vid fyra tiden när jag varit uppe sista gången. Det var bara att gå upp och torka. Men jag var så komatrött att jag slocknade ganska snabbt, med Lilla N:s knän i ryggen. Vaknade inte förens halv elva på förmiddagen. Hade fått sms om att mockningen var uppskjuten. Tänkte då börja plugga lite innan jag åkte till stallet. Då hade datorn fått fnatt, det gick inte att logga in. Jag kom inte åt något av mina dokument. Men jag tänkte att det reder sej, dokumenten finns ju på högskolans inlämningsmapp. Men ack så fel jag hade. Den var borttagen! Jag fick ett hysteriskt anfall. Tjöt som en gris. Jag hatar verkligen när allt går emot mej när det gäller pluggandet. Barnen blev oroliga och jag försökte skärpa till mej men det gick inte. Jag var helt otröstlig. 
Tillslut gick jag ut en sväng med hundarna för att tänka på annat. Det var varmt och skönt ute och även om jag oroligt kontrollerar Bobbo hela tiden så fick jag iallafall ordning på min sinnesstämning. Jag fick helt enkelt sätta mej ner och göra om allt en gång till. Det här betyder att jag inte kommer bli godkänd - har väldigt svårt att tro att jag skulle lyckas med det. Men jag har ändå lämnat in och jag har något att utgå ifrån när jag ska bättra på min rapport. Underbara grannen kom in och lyckades få tillbaka det dokument som jag skrivit förut och tillsammans med den gamla skrivelsen och den nya fick jag ändå till något som var ganska ok.

Idag kände jag verkligen för att ge upp. Pappa sa åt mej igår att göra det, Marcelo skällde lite varsamt häromdagen att jag tar på mej för mycket och borde tagga ner. Idag hade det varit så enkelt att lyssna på dem. Idag var jag den mest misslyckade människan i världen. Kanske borde jag lyssna på dem. kanske borde jag ge upp. Men sanningen är att jag VILL INTE ge upp. All denna ångest, frustration som jag hitintills har känt skulle då vara förgäves. Jag har två månader lite drygt kvar. Jag har klarat nästan  halva kursen. Jag vill bli helt klar. Jag vill inte ha det här 
hängande över mej, vill inte behöva göra om detta om ett år. Sanningen är att jag vill inte vara en som ger upp. Jag har gett upp allt i hela mitt liv. Har aldrig slutfört någonting, förutom min lärarutbildning. Jag tänkte att jag nu vänt trenden, inte längre följer mönstren från den uppväxt som jag haft. Men det skulle vara så enkelt att efter en vecka som jag haft säga att tyvärr jag pallade inte. Frågan är bara om jag skulle orka leva med mej själv då? Den där gnagande känslan av att svika mej själv. Skulle jag stå ut med den eller skulle jag börja förakta mej själv. När allt tagits ifrån mej är det bara min självkänsla som finns kvar. Jag förmår mej inte gnaga på den. Så jag kämpar lite till. Jag gråter en skvätt till och jag beslutar att jag kan ge upp en annan dag, men den dagen är inte idag.