Translate

tisdag 14 oktober 2014

Hjärtat spökar

Bobbo idag, väntan på vetrinären
Det är hjärtat som spökar. Pumpen, roten till livet. Bobbo är sjuk. Han är faktiskt riktigt sjuk. Andningen är ansträngd och det gurglar och skrovlar. Idag röntgades hela buken. Lungorna har mycket vatten i sej och hjärtat har blivit runt. Men jag har svårt att förstå vem de talar om. 
Bobbo i mars i år. Stor förändring på
7månader!
Bobbo är fortfarande ganska pigg. Följer gärna med och rusar i skogen, ber att jag ska kasta en boll och nosar spår på promenader upp till en timme. Längre vill han helst inte gå. Jag kan inte riktigt förstå att det är Bobbos hjärta som håller på att gå sönder. I början av november ska han in på ultraljud av hjärtat. Någon specialist kommer då till djusjukhuset. Han kan svara på om problemet består i 1) gammalt hjärta med trötta klaffar, 2) tumörer i hjärtat. Vid scenario 1 kan han leva länge på medicin. På scenario 2 är det inget bra. 

Jag hade liksom kommit över att han ska dö. Jag har bearbetat det klart, nu finns det inte kvar. Nu ska han ju leva och må bra länge till. Jag har faktiskt hört talas om tollare som blivit 14. Jag har det, jag lovar! Inte ens nu när jag skriver det här känns det som att han är allvarligt sjuk. 
Bobbo som valp 2003
Han har varit min följeslagare i snart 12 år. Han kom före barnen, han fanns här när jag var ensam och sjuk och vi har haft fantastiska, fantastiska år tillsammans. Och visst har han fått olater som störande. Han står alltid i vägen, flyttar sej inte, han slickar i sej varje lite tillstymmelse till mat, oavsett om den är i din hand eller om en smörgås legat på bordet. Men han kommer med sitt vackra huvud och lägger det i mitt knä och ser på mej med sin glansartade blick och vill bara bli kliad en stund. Han skuttar fortfarande framför mej och ger lekinviter och han kan fortfarande tänka sej att busa en stund med en valp eller två. Han är min son. Inget mindre. Han är mitt barn. Jag älskar honom så intill döden mycket. 
Tröttare ben efter en längre promenad. Min gammelman
jag älskar dej så!
Jag är tacksam för varje sekund jag har haft honom hos mej och för varje sekund jag kommer att få. Bobbo är mitt hjärta, min kärlek, min bästa vän. Nej nu kan jag inte skiva mer. Tårarna kommer....

1 kommentar:

Siriosmilla sa...

Tyvärr har man dem bara till låns! Och du kommer att göra det rätta när den dagen kommer, hur tungt det än känns nu! Styrkekramar till dig!