Ridningens smärtfulla värld

Sist jag red så blev jag avkastad och bröt handen. Smärtan i handen har varit vidrig under den här tiden. Det har gjort att jag haft svårt att rida igen. Men visst har jag skrittat lite och tagit ett par travsteg vid ett par tillfällen. Det som hänt när jag inte ridit är att ryggen har blivit väldigt mycket sämre. Lite panikartat har jag konstaterat att jagmåste rida igen. Ridningen är min rehabilitering! Geisha försvann iväg, kom tillbaka och lämnade oss. Jag hade ingen häst att rida på och det stressade mej en aning. Så kom han ju förra veckan, Pepino, den svarta gurkan.

Första gången jag red på Pepino innan han kom till oss.

 Han är fullt ridbar och återigen har jag en häst att träna min rygg på. Sedan han kom har han varit en aning stressad och jag har valt att vänta tills han anpassat sej lite till den nya miljön. Som det ser ut nu rider jag och Elin ut på Pepino och Salle på fredag. Första gången. Det ser jag verkligen framemot. Men augusti har ju kommit, skolan sätter fart snart och med det alla aktiviteter. I går var det dags att börja på ridskolan igen. Där har jag inte ridit sen slutet av mars. Jag vet inte varför jag var så nervös, men det kändes lite oroväckande. Kanske för att jag senast red en unghäst som inte alls klickade med mej. I går fick jag Candy och vi red ett otroligt roligt pass. Men man kan ju säga så här..... det är inte bara ryggen som lagt ner sej under de senaste fyra månaderna.... alla muskler i hela kroppen var helt ostyriga. Att galoppera kändes som ett maratonpass, jag blev helt färdig! Traven är den bästa gångarten för mej, gärna rida-lätt.

Här red jag Candy i mars i år

 Men jösses vad det kändes! När jag skulle hoppa av höll benet inte på att ta sej över ryggen på stackars Candy och jag vågade inte hoppa av för jag var osäker om benen skulle bära mej, så istället hasade jag ner tills jag tryggt kunde falla den sista decimetern. Benen höll. Det var ont men skönt. Men sen fortsatte ont, ont, ont. Jag strechade hemma men sen somnade jag i sängen och kroppen var helt färdig. Barnen började bli hungriga men jag kunde inte röra mej! Nästan en timme tog det innan jag kom ur sängen. Sedan gick det ganska bra. Lite överkänslig och öm. Sömnen jag fått var... obeskrivbar. Kan inte komma ihåg när det var så skönt att sova sist! Nu på morgonen har jag träningsvärken från helvetet och det sitter som ett band av smärta och orörlighet runt höfterna och svanken..... härligt att rida? Vad tänkte jag med? Jag vet att det kommer bli så här ett par gånger. Jag kommer lida järnet ett par veckor, men belöningen är en starkare rygg och att vardagliga saker som att sätta sej i bilen, resa sej från sängen, sitta på en stol inte längre blir ett projekt. Jag läste igenom gamla inlägg från i höstas och mindes då hur livet såg ut innan ridningen. Det var inget liv. Det var bara ont, mer eller mindre på ett dåligt sätt. Nu gör det ont men det gör mej starkare. Jag kommer pipa och jag tycker just nu väldigt synd om mej själv, men det är träningsvärk. Det är EN låsning i ryggen som orsakar detta. Bara jag tar mej tid att gå på behandling blir det bättre. Och med ridning flera gånger i veckan kommer snart kroppen vara starkare och mer funktionell. Att rida gör ont. Men att inte irda gör farligt ont!