Geisha, ännu en annorlunda ängel.

I januari träffades vi, Geisha och jag.

Det känns som hon var vägen tillbaka. Hon var porten som öppnades, ljuset i tunneln. Hon var ängeln jag behövde. Geisha finns inte mer. Inte här. Hon på de evigt gröna ängarna och tuggar i sej massor av mumsig mat. Så mycket har hänt sedan jag den där snålkalla vinterdagen i januari när jag träffade henne för första gången. Hon var språngbrädan jag behövde och det var så skönt att stå där på kvällarna och borsta på henne. Bara hon och jag. Vi pratade inte samma språk men vi försökte kommunicera. Sedan hon försvann har det varit lite motigt att åka till stallet. Först när hon lånades ut och sedan var det en chock att få se henne tillbaka.  Det klack till i bröstet på ett sätt jag inte räknat med. 

Geisha ihop med tjejerna i hagen de sista dagarna i livet.

Sedan var hon så kort tid med oss innan beslutet att låta henne somna in kom. Jag var inte beredd. Inte med. Det hände så fort allt och jag försökte bara ta in all information innan det var över. Nu är det ett tag sedan och jag har varit rätt arg. Arg och besviken. Frustrerad. Geisha var inte drömhästen. Men jag tror hon och jag var menade att hitta varandra, om än för en kort stund. Hon satte mej på rätt väg. Visade möjligheten, väckte lågan.  Tack Geisha. Sov gott

Geisha i somamrskrud under skuggande trädet i hop med kompisen Zerra och åringen Bambina

Hon var pigg och glad att rida när hon var på humör min fina tjej.