brottades med mej själv och mina lustar valde jag att ta fram tre knäckemackor istället. Det var inte lika gott. Men jag mår väldigt mycket bättre än om jag satt i mej en halv påse chips! Visserligen är tre knäckisar för mycket. Jag är lite äckligt mätt. Men bättre än chips, och jag har inte tappat fotfästet ännu. Men ibland är målet svårt att se, när jag inte ens själv vet var slutmålet är.
Det är många runt mej som tappat många kilon. Jag är jätteglad för deras skull. På riktigt. Jag är inte ens avundssjuk. För de är så värda sin framgång. Men jag sörjer lite. Det borde vara enkel matematik. Intag/uttag. Men jag har aldrig varit bra på matte.... och visst känns det surt. Jag överviktig, och det spelar ingen roll vad jag gör. Jag testar allt. Och nu testar jag det här. Att inte bry mej om vikten, att bara hitta balans, för att de kanske i slutänden ska rätta till det som är fel i kroppen. Det är mitt mål. Bli starkare, piggare, må bättre och kanske, kanske hitta vägen till några kilos viktminskning på sikt. Men jag sörjer ändå, nu. Att mina resultat uteblir. Att jag inte kan det som alla runt mej kan. Det är lätt att tappa fokus, men idag gjorde jag det inte....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar