Ont i mitt hjärta.

Det gör ont i hjärtat. Jag ska inte säga annat. Det gör ont i hjärtat när jag läser alla bloggar och på facebook om hur bra träningarna går med alla hundar. En liten notering att dagens tricks snart är i antågande...... jag försöker blunda, klicka bort. Jag är bra på att se ljusglimtarna i min egen hundtillvaro. Men jag vill ju så mycket mer! Nya regler till freestyle...... kunde inte låta bli att gå in och läsa. Men det gör ont.

 Pluto börjar också bli så hemskt jobbig här hemma. Inte positivt jobbig. Igår började han slåss med Bobbo. Det såg fruktansvärt ut. Och Bobbo bara tjöt, utan att kunna göra någonting.  Det såg ut som om stackars Bobbo fick ta all hans frustration. Och han gav sej heller inte ens när jag gick in för att bryta. När han väl släppte trodde jag att det skulle vara ett blodbad här hemma. Men två små skrapsår var allt som blev av det grälet. Alltså kan inte Pluto ha tagit i så väldans mycket. Inte ens ett märke efter en hörntand fanns det. I dag var det dags igen. Han låg på altanen, jag och barnen var där och så kommer Bobbo från köket. Det bara small till. Han avgrundsmorrade, men Bobbo pep in bakom min stol och Pluto for iväg, ut på gräsmattan med svansen mellan benen. Allt var över på en halv sekund, så jag vet inte om Pluto blev skrämd av Bobbo och i rena förskräckelsen stötte, så som han gör, eller om hans passivitet börjar sätta sej på psyket. Men jag tycker inte att det är roligt. Elaka tankar maler runt i huvudet. Tankar jag inte vill tänka.

Jag vet inte om det är något jag ska lära mej på den här resan med Pluto. Kanske att det går att få två hanhundar som slåss att leva i harmoni? Kanske att .... jag vet inte. Just nu känns det bara som jag misslyckas hela tiden. Det jag har lärt mej är att hundarna reagerar på reaktioner. Rut och Pluto rök ihop. Båda skulle in i genom altandörren  och bumsade in i varandra. Rut är en tuff madam och reagerade med att hytta lite åt Pluto, som genast reagerade. Rut gav sej ganska snabbt. Inga skador, men inte är Rut lika tuff här hemma längre. Pluto reagerar med kraft. Sedan går han som en valp bakom Rut och gör som hon gör. Pluto slickar fortfarande Bobbo i mungipan, sänker hela kroppen, fäller öronen bakåt och kommer som en liten bäbis och slickar, samma sak på Rut. Men så händer nåt och PANG! Sekunden efter är det över. Allt är fridens mellan hundarna igen. Efter grälet med Bobbo åkte han dock in i sovrummet. 
När han kom ut tre timmar senare så ignorerade både Rut och Bobbo Pluto i nästan 10 timmar. Han var helt förtvivlad. Hela tiden sökte han deras sällskap, de låtsades inte se honom. Och det är första gången jag sett hundarna vara så. Oftast är allt som vanligt direkt efteråt. Men med den frustration och sorg jag har är det nästan ännu jobbigare att  läsa och höra om alla kurser och tävlingar. Alla planer och framtids drömmar. För min egen del ser det ut som om jag kommer att få ha en konvalecent de närmaste åren. Han är ju inte helt lätt att så att läka långsamt i rätt takt. Han studsar, hoppar, galopperar och är nästan som tokig här hemma. Mitt hjärta blöder varje gång han börjar halta eller när han inte kan sträcka på bakbenet ordentligt. Jag vill ju att han ska bli bra. Jag vill starta nästa år. Jag vill börja träna i höst. Grannen och jag har planerat att lägga blodspår. Jag vet ju inte hur man gör. Hon tävlar SM i bevakning och är hundansvarig för Missing People, det säger en del om hennes meriter.

Idag känns det lite tungt. Men när allt det här är över och jag startar i min första tävling efter operationen så hoppas jag kunna se tillbaka på den här sommaren som något hoppfullt. När Pluto väl får börja använda kroppen igen och frustrationen kan lägga sej lite hoppas jag det blir lugnare mellan killarna igen, så som det varit under våren, någon morrning när det blivit tokigt, men inget mer. Jag hoppas jag kan plocka med mej den här erfarenheten när jag arbetar som instruktör och i mina möten med andra hundar och deras ägare. Just nu ska jag bara försöka överleva det, hitta lösningar och försöka förstå vad det är Pluto ska lära mej.