Bobbo till doktorn igen

I väntan på veterinären

Idag åkte jag in med Bobbo till veterinären igen. Knölen i rumpan försvann med penicillin men återkom i helgen, blödande och större. Han har slutat med de konstiga snarkningarna men han har nåt som slår när han andas. 

Det är jobbigt när ens bästa vän och sitt älskade barn är sjukt. Men Bobbo är vid gott mod. Det gör det lite lättare, samtidigt som jag undrar hur mycket han mörkar sina smärtor. Knölen i rumpan är en tumör och oftast kommer den på äldre, okastrerade hanhundar. Den är ofta hormonbetingad och därför blev Bobbo kemiskt kastrerad idag. alternativet var att kastrera honom som vanligt, men jag vågar inte. Ingelas horribla historier om  hundar som inte vaknat efter narkosen har gjort mej harig. Bobbo är trots allt 11½år med hjärtfel och vissa andningsproblem - känns inte som en kandidat att söva. Veterinären höll med mej. Vad det är som låter i bronkerna vet hon inte, det kan vara så att tumören är elakartad och metastaser spridit sej till lungor och luftrör, men sannolikheten är oerhört liten. Penicillin, kortison och vanligt liv med motion och träning är vad hon rekommenderade. Blåsljudet på hjärtat låter som det gör, men är inte jättefarligt. 

Bobbo orkar alldeles utmärkt vara med vid stranden och apportera i vatten.
Idag blev det nog ca en timmes simmande om man slår ihop simmandet under
de tre timmarna vi var nere vid sjön idag.

Bobbo kanske inte kan vara i farten på samma sätt som förut, men han är fortfarande nyfiken och vill vara med, så till den milda grad att hönan Marabou attackerade honom tre gånger på raken. Bobbo stod helt stel och stirrade på mej som om han frågade - vad ska jag göra nu? Han vågade inte röra sej. Men att studera ankorna och hönsen på nära håll är hans nya favoritintresse. Pluto flyr fältet. Kärleken till min första son är så oerhört smärtsam underbar. Känslorna liksom ligger helt blottade när det gäller honom. Han är helt underbar och så fantastiskt generös. Det är en ära att få vara mamma till honom. Inte en sekund ångrar jag att jag skaffade honom. Han kan få vara halt och lytt och halvdöv, eller trasig inuti och lite olydig - han har förtjänat att bli respekterad och vördad efter allt han har ställt upp med genom åren. Jag hoppas vi reder ut den här stormen och att jag får minst en sommar till med honom. Troget ligger han vid min sida var jag än är. Troget kommer jag följa honom så länge jag får och kan. Och under tiden ska vi ha det skitkul!