Sätta diagnos på sej själv

Ibland är det inte bra att ligga och och surfa runt under natten. Eller det kanske är det. Eller inte. Jag vet inte. För varje år som går så känner jag i varje cell hur hela kroppen försämras. De stora sakerna blir bättre. Smärtan är under kontroll när det gäller rygg och fötter, men inte helt bra. Men jag menar att något försämras på en annan nivå. Det är något som är fel på mej, och ingen tar mej på allvar. Så har det varit hela mitt liv. Ingen i läkarvården tar mej på allvar. De viftar bort mej som en irriterande fluga och jag känner mej så liten, så liten. 
Alltid bestämmer jag mej för att klara det själv till slut. För det är mitt liv och jag måste ju leva livet. Det är ingen annan som lider av att jag lider, det är jag. Så jag slår bort mina symptom, kämpar och
tappar orken. I går när jag surfade runt lite, mest för att ha kul, så hamnade jag på en sida där berättelserna är så snarlika mina egna. Stor trötthet, ont i leder, fötter och tappar andan väldigt fort. Huvudvärk, svårt att sortera information och en aning glömsk. Irritation, viktökning och till och med, och det här har jag ALDRIG stött på förut, ständiga menstruationer. Jag har mens hela tiden. Uppehåll någon dag och mens igen. Alla hade samma sjukdom som jag har diagnostiserats med, men som läkarna nu vägrar medicinera för att mina prover har blivit så bra, struman. Struma där man behöver en kombinations medicin, inte bara Levaxin som jag har fått ätit förut. Struma som min naprapat tjatat om att är upphovet till mina rubbningar i nacken som ger ryggproblemen. Struma som ger mej trötthet och irritation och kanske är struman även det som gör att när jag pluggar så fastnar inget. Min glömskhet, den är vidrig, jag glömmer allt och tappar tråden.  Historierna jag läste inatt....Alla delade de mitt liv, mina symptom och min förtvivlan. Och det gör mej så arg. Varför ska människor behöva lida när det finns svar? När det finns förklaringar, bara att läkarna är restriktiva och ignoranta. Det är så mycket som hade kunnat vara så mycket bättre. Provsvaren visar inte min sjukdom för att det ligger på cellnivå. Det går inte att mäta. Igår satte jag en diagnos på mej själv. Kanske är den rätt, kanske är den fel. Men nu vill jag hitta en läkare som är villig att ta mej på allvar, som lyssnar och är intresserad. På riktigt. Jag har vänt mej bort från Landstingets vårdcentral och idag ringt till en privat på orten där jag bor. Om två timmar ringer de upp och just nu ligger mitt hopp och all min sårbarhet blottlägger framför dem. Mitt blödande hjärta och all min rädsla för att bli huggen ligger i mina utsträckta händer som jag försiktig ger fram till dem. Ingen förstår hur jag kämpar varje dag. Hur mycket jag tyst lider, hur mycket jag vill skrika ut all frustration och smärta. hur mycket jag skulle vilja ge upp, ge upp. Inte ens mina närmaste orkar lyssna, orkar förstå, orkar engagera sej. Inte ens jag orkar. Mina dolda sjukdomar tar död på mej, de tar knäcken på mej och de förändrar min personlighet.