Min bästa vän är sjuk!

Det var ett slag i ansiktet när han sa det. Jag kunde liksom inte riktigt tro att det var sant. Kan han fel ändå? Även om jag blivit lite förberedd på att han skulle säga det så hade jag lyckats övertala mej själv att det inte fanns en möjlighet. Men nu är det ett faktum. På bara två veckor har min fullt friska hund blivit allvarligt sjuk


Jag har sett hur en rödaktig knöl växt ur rumpan på Bobbo. Det ser liksom ut som en del av tarmen poppat ut. På bara några dagar växte den till sej och jag bestämde mej för att ringa veterinären. Samtidigt så har Bobbo börjat andas konstigt när han sover. Man skulle ju kunna kalla det snarkningar, men det låter... väldigt annorlunda. Det började en natt när han sov för ungefär två veckor sedan. Svagt, knappt tydbart. Det eskalerade på bara någon vecka. Jag insåg att detta inte var normalt för min Bobbo, samtidigt som jag tänkte att han börjar bli gammal och har kanske någon svullnad i halsen. Jag vet inte vad jag hade förväntat mej att få för svar av veterinären. Men hjärtfel var inte det jag trott! Någonstans där började hjärnan rusa, kalkyleringar, beräkningar forsade i huvudet så knölen i rumpan.... jag hängde faktiskt inte med vad det var för något. Men veterinären trodde inte att den skulle försvinna. Däremot blödde den vid tryck och den är infekterad, så jag fick penicillin. Bobbo kan leva med den, men jag får återkomma om han får besvär. Men hjärtfelet var fortfarande det som var den stora grejen i mitt huvud. 



Jag har funderat många gånger på HUR Bobbo kommer att dö. Den dagen kommer ju närmare och närmare. Förut var det något jag tänkte på väldigt ofta, nu tänker jag på det ibland. Just nu känns det som han kommer finnas både ett och två eller varför inte tre år till..... Han blir 12år i vinter, sannolikheten är väl inte så stor att han blir 15år, men jag har hört talas om tollare som blivit 14. De flesta jag känner har dock blivit runt 11½, precis som Bobo är nu. Jag har bett att Bobbo inte ska behöva få cancer. Jag vill inte att han ska dö i cancer. Jag är rädd för cancer. Så när jag åkte hem från farbror doktorn med min vitnosade följeslagare bak i bilen bestämde jag mej för att hjärtfel är bättre. Jag hoppas han får en snabb men vilsam död den dagen det kommer. Kanske simma lite i sjön sedan lägga sej i solen på altanen och få somna in. Jag kommer inte må bra hur det än sker men hjärtfel känns, i min fantasi, som väldigt mycket bättre än plågsamma cancerknölar.

Bobbos hjärtfel är av mildare slaget. Kamrarna har blivit slappa och hjärtat är antagligen lite förstorat. Han har inte börjat samla på sej vatten, vilket betyder att han inte lider så mycket av det än. Jag har fått restriktioner i hans motionerande. Som veterinären sa - Du behöver kanske inte cykla 5½km med honom, det räcker med 3km. Jag kan tycka att han inte behöver cykla mer. Men han får följa med på promenader och han är fortfarande pigg och ibland mer spänstig än 4-åriga Pluto. Han leker med valpar och ber om att få arbeta. Klart han får arbeta! Bobbo är utan tvekan min bästa vän och den som jag håller närmast hjärtat. Han är inte utbytbar och även om hans snabbt uppkomna dövhet driver mej till vansinne på promenaderna är han värd det allra bästa. I så många år har han gett mej allt och han är värd att få allt nu. Jag förväntar mej att få lång tid till med honom. Samtidigt inser jag att han börjar bli riktigt gammal, krämporna kommer, men kroppen håller och han är en glad hund som mår rätt bra. Ett litet hjärfel kan inte stoppa oss. Så nu tar jag mina fina farbror och går en timme här hemma i vår fina omgivning.