Bilden av mitt döda barn

Lila N och Bobbo

Jag fick bara bilden framför mej. Såg den lika kristallklart som när det skedde. Bobbo låg där död i min baklucka i bilen. Jag såg hur Marcelo lyfte upp honom och hur Bobbo, för en kort stund, såg levande ut igen när huvudet guppade i Marcelos steg när han bar in honom på veterinärstationen. Men som genom ett trollslag så var det inte längre min gamla, grå son som var där. Istället såg jag Lilla N:s bleka, stilla kropp. Bilden av min döda lilla dotter var lika tydlig som när vi tog farväl av Bobbo. Jag kunde känna hennes kalla hud, se de tunna, stilla blå ådrorna i ansiktet. Och jag slet i hennes kropp, försökte skaka liv i henne igen. Men det gick inte. Det kom ett gny ur mina läppar och jag var tvungen att bromsa in. För det var ingen dröm. Inget mörker att vakna upp ifrån. Jag var klarvaken, satt i min bil på väg till min familj. Det var som om min själ desperat försökte simma upp till ytan och kippa efter luft.

Lilla N lever. Hon andas och kramar min arm. Hon dansar till låtarna i Melodifestivalen och när hon ligger stilla rör sej hennes lilla kropp med andetagen. Men bilden finns kvar, som ett ärr i mina lungor. Jag känner det varje gång jag andas in, varje gång jag andas ut.


På kvällen såg jag en film om Tsunamin som slog till i Thailand. Så många liv som bara försvann. Så många barn som aldrig fick leva. Vilken tragedi. Jag har svårt att förstå varför andra drabbas. Vad är det som gör att jag får ha min lycka, mina barn, min kropp, mitt liv intakt? Det är så slumpartat. Jag gillar inte att leva i denna ständiga rädsla att allt ska tas ifrån mej. Den är lika fysisk för mej som mina öron. Jag kramar mina barn en gång till... och en gång till. Och en gång till. Viskar hur mycket glädje de skänker mej, hur stolt jag är över dem och hur viktiga de är för mej, trots att jag gnäller på att de inte plockat undan efter sej.

Varmt i luften, varmt isjälen

Att inte må bra i kroppen men ändå kunna njuta av dagen..... Jag kan göra det ibland. Just nu strejkar hela kroppen. Men solen sken, det var plusgrader och det kändes som vår. I stallet var det lugnt. Elin var där. Fina, lilla Elin. Med det främmande språket, svenska, men annorlunda från mitt. Jag älskar att lyssna hur hon betonar stavelserna. Vilka uttryck hon har när hon säger orden. I dag valde hon att vara med mej. Hon tog lilla svart,

Yogi. Red honom på fältet medan jag longerade stora svart, Pepino i solens mjuka strålar. Luften skön. Det kändes som det gick att andas igen. Gräset var fuktigt gul, brunt. Min kille gjorde vad min kille gör. Arbetar på, protesterar, utmanar mej, låter mej inte ha tråkigt.  Han är stor, han är vacker. Han gör min själ så mycket nöjdare.

Idag var inte bara luften varmare, idag blev atmosfären, livsglädjen lite varmare. Halt och lytt lämnade jag stallet. Hel och glad var själen när jag styrde hem mot min familj.

Tyst har börjat låta

Det blir inte så många inlägg. Datorn kraschade för ca två år sedan. Ett tag bloggade jag från jobbdatorn men det har jag inte tid med längre och att blogga från paddan, som jag gör nu, är svårt. Fönstrena hoppar och det går inte att lägga in bilder från mobilen. Men jag saknar min tankedagbok, mina känslor på skärmen, så jag ska försöka bli bättre på det igen. Mycket av lusten försvann när Bobbo och Pluto lämnade oss. Jag blev liksom stilla och tyst. Känner mej fortfarande lite stilla och tyst men historierna har börjat växa i mej igen. Jag börjar ha något att säga. Orden kommer återigen ut i händerna. Så nu, en fredagkväll då jag inte gör det jag borde göra, så letade jag rätt på lösenordet hit igen och vi får väl se hur långt det räcker.

Vi reste iväg

Vi tog familjen och åkte till Chile. För första gången på nästan 40 år återvände min man och hans föräldrar till landet de flydde ifrån. För första gången fick mina barn se sitt andra hemland, sitt andra ursprung och för mej var det första gången jag fick se de oändliga karga bergen där min man föddes och påbörjade sin levnadsbana. Vi var där. Utanför hans dörr. Vi var inne och åt med grannarna som vaktat och tagit hand om honom när han var en liten parvel. Vi var också där, mitt i Santiago där vår kärlekshistoria tog sin början, redan innan någon av oss has fötts. Presidentpalatset där Allende dog och Pinochet blev diktator. En del av historien som gjorde att familjen till slut lämnade sitt älskade land och kom till kalla Sverige. I en månad besökte vi platser, människor och försökte hitta vår plats i landet och historien. En dag kommer jag berätta mer om vår resa. När jag kan lägga in bilder och sätta ord på våra upplevelser. De går inte idag. Inte heller i morgon. Men här finns historier att berätta. Jag har åter mycket att berätta. Min tysta röst har börjat göra sej hörd igen. 

Strömavbrott och översvämningar

Micron slutar låta. Det blir helt svart. Eller datorn lyser fortfarande. Men annars är det helt, helt svart. Jag hör nåt gnällande från barnens rum, sedan ett oroligt- MAMMA! Marcelo svär. Jag tittar ut. Det är helt, helt svart. Här ute på landet är det så väldigt kolsvart mest hela tiden. Grannarnas hus är de enda ljuskällorna förutom de gnistrande stjärnorna. Fast nu.. ingenting. Det var becksvart. Men jag var så uppslukad av mitt arbete att jag knappt reflekterade över vad strömavbrottet betydde. Tills jag insåg att GAHHHHH alla rättningar jag höll på med behövde internet och den var lika död som strömmen-såklart! Ganska snabbt kom den tillbaka men efter några minuter försvann den igen. Så där höll det på ett tiotal gånger. Men jag kom på att jag hade en del saker nedladdade på datorn, så jag kunde lugnt fortsätta mitt rättningsarbete.


Så kom ljuset tillbaka. Mittimellan N skulle in i tvättstugan- fråga mej inte varför. Barnens tvätt är bannlyst därifrån. Vår tvättstuga är vårt skamrum. Där slänger vi in allt vi inte vad vi ska göra med. Detta har övriga familjen fått för sej att det ger dem fritt fram att KASTA in vad som helst därinne.... verkligen VAD_SOM_HELST!!! Det går nu knappt att stänga dörren in så man ser ju skiten hela tiden. Men mest slänger de kartonger och kläder. Överallt. I hela rummet. Så städar jag upp och de kastar. För några veckor sedan fick jag ett psykbryt när jag städat upp halva tvättstugan och jag åker till stallet, kommer tillbaka och det ligger nu nya kläder slängda över det nyss framtagna golvet. Alla barnkläder åkte ut och från och med då tvättar de själva sina kläder. Men idag skulle hon gå in. Tur var väl det för det var tre cm vatten på nästan hela golvet.


Köksbord och arbetsplats...

Köksbänk...

Så från att ha varit på väg till sängen fick nu barnen hjälpa oss att tömma hela tvättstuga och kasta allt som bara gick. Kopiösa mängder kläder- speciellt strumpor- dök upp under tältpinnar, sovsäckar, pyssellåder, verktygslådor, bordsskivor och annat bråte. Var vattnet kom ifrån visste vi inte, vi bara försökte få ut allt så att inte vattnet skulle sprida sej ut till köket och skapa vattenskador..igen. Typ två timmar senare var vi klara med att få undan allt, hitta felet, åtgärda det och komma ut till... kaoset i köket... och hallen och delar av vardagsrummet... Men ingen av oss orkade ta hand om eländet.

Hallen..suck. Tänk att alla dessa prylar
 var i lilla tvättstugan förut.

Så här sitter jag nu, mitt i natten och rättar och rättar bland kablar, lampskärmar, pyssellådor gamla diplom, olästa magasin, kvarglömt hundgodis, borrmaskiner och annat bråte. Inte en vanlig söndag kväll helt enkelt. Undra vem som ska ta hand om det här i morgon?

Ja, ja nu börjar det bli städat i
tvättstugan. Bara kläder och väskor på
 tork över diskhon kvar att ta hand om.

Betygsättar tider

Nu är det betgsättar tider. Jag var så arg när jag rättade ett geografiprov i slutet av förra veckan. Jag rättar en sida i taget i proven och då blir det svårt att se helheten när man rättar närmare 50 prov. Det var speciellt två frågor som fick mej att flyga i taket. Men idag när jag gjorde en preliminär betygslista insåg jag att över tio elever i en klass har höjt sej sen förra årets geografi. En del så mycket som två till tre steg alltså från E till B. Då kanske man inte ska vara så missnöjd..... tänker jag. Men förutom det jobbar jag nästan dygnet runt. Och så kommer det vara den här veckan. Hjärnan fungerar knappt länge. Nästa vecka sätts betygen och jagandet efter kompletteringar upphör för det här året. När väl sen alla matriser är ifyllda för alla ca 300 betyg jag satt, då ska jag sova!!!

Ramla av...nästan

Mörkret är så ångestskapande. Snön har lyst med sin frånvaro och det gör att varje gång vi åker ut tills stallet är det mörkt, mörkt, mörkt. Känns som om jag vandrar i en värld av mörker där ljuset aldrig når in. Jag har försökt att motionera djuren. Men det är tröstlöst. En gång hoppade jag upp och red i en kvart innan jag var nöjd och hoppade av. Halt, kallt, halkigt, lerigt, geggigt. Vi har ingen ordentlig paddock, ingen ordentlig belysning så alltid detta tröstlösa mörker. Jag kan inte direkt påstå att jag tycker det är superkul att träna häst denna årstid. Men så har det varit länge och jag ställer mentalt in mej på att vintern blir viloperioden. Ändå tycker jag synd om mina hästar nu. Tycker det förtjänar mer än att bli borstade, kramade och älskade. Men för två veckor sedan gav jag upp. Nu blir det viloperiod. Punkt slut. Det betyder såklart inte att de slutas rida helt. På helgerna åker vi ut i dagsljuset och rider och rider och rider. Nu kom snön i veckan och det jagar bort den värsta mörkerångesten men hästarna kommer få vila ändå. De går ju ute så de kan ju röra på sej om de vill.

Frida på Chanelle längst fram, sedan Mittimellan n på Yogi
och så Pepinos uppmärksamma öron såklart.

När vi rider på helgerna  blir det en hel del ut och klampa på okänd mark i skogen. Över stock och berg, över diken och under tallar. Vi travar en hel del och drar någon galopp då och då. Idag stack jag och Mittimellan N ut på våra hästar tillsammans med Chanelle och Frida. Vi red ömsom i vacker trollskog och ömsom i kalhygge eller igenvuxen ungskog. Vid ett tillfälle fick vi vända och då hände det nåt.


Pepino har nog taskigt lokalsinne och vill inte bli lämnad helt själv i okänd mark. Chanelle vände och tog en väg, jag tänkte gena.... men det tänkte inte Pepino. Som på en femöring snurrade han runt som värsta westernhästen som spinner runt. Jag var ju inte beredd och var på väg att trilla av. Men han är så skön, för när han väl kom runt och kände att jag tappade balansen stod han stel som en staty för att jag skulle lyckas få tag i manen och försöka hindra fallet.


Ansiktet frös till, på Pepino!

Och så hände också. Det hade räckt med ett steg åt sidan eller att han sänkt huvudet så hade jag trillat av honom för första gången. Men där stod han tills jag samlat mej. Sedan slappnade han av och sänkte halsen. Det var en upplevelse!


Som alltid blir han genomsvettig när vi är ute. Kanske har han fått mina svettkörtlar? Men i det kalla vädret så frös den kondenserade värmen i huvudet på honom.

Alltid krullig och svettig efter ridtur!

Något jag aldrig sett förut. Han var alltså frusen i ansiktet medans kroppen var plaskblöt och krullig utan frysta pälstoppar. Yogi är som alltid helt lugn. Vid ett tillfälle ökade han takten självmant när han kom på efterkälken. han varken hoppar över diken eller gör tvära kast. Mer pålitlig häst får man leta efter. Fem timmar blev det i stallet i dag. Det tar tid att ha roligt!

Första advent 2016

Så kom då första advent. I dag. Många har fuskat och satt upp stakar och ljus i fönstren sen innan. Men inte vi. Vi väntar.  Men vi började denna blåsiga och kalla advent med en adventsritt med det två svarta. Förra sommaren hade jag stora problem att rida ut på Pepino. Jag gick ut och red hem.

Jag på Pepino och
Mittmellan N på Yogi.

Nu rider jag alltid ut, men det är fortfarande lite svårt för honom att hålla högre gångarter en längre sträcka. Jag tror det beror på hans osäkerhet. Idag vinglade han över vägen. Ville röra sej sidledes istället för framåt helt enkelt. Han har en enorm längtan hem! Tror också att han har världens sämsta orienteringsförmåga. När vi var 1km från stallet ville han vända och rida hemåt- åt andra hållet. 500 meter från stallet började han kasta sej och försökte vända. Jag idiotförklarade honom helt. Han har ridit där så många gånger men fattade ändå inte att vi var hemma. TOKHÄST. Men jag fick honom att gå framåt, men jag hade tänkt galopp- skritt blev det. När han kom över krönet och insåg att jo men visst- vi var ju hemma. Då gick det knappt att hålla honom! Han gnäggade, skrek och taktade.


Svettig och lockig efter 1½timme ute i kylan.

Yogi hade med stort lugn fortsatt hemåt och litade helt på att Mittimellan N skulle ta honom rätt, så han var låååångt framför oss. Det var en ansträngande ritt både för Pepino och mej. Men det slog mej ändå så långt vi har kommit ändå. Inga spö, lite hårda ord på hästryggen kanske, men med snälla metoder arbetar vi oss framåt och genom hans svårigheter.

Det är jag stolt över, både honom och mej. Det blev en varm ritt trots kylan och blåsten.


Väl hemma blev det bak, matlagning och adventsljus. I år blir det inte så mycket pynt. Men gardiner, stakar, stjärnor, dukar och några tomtar åkte fram. Julmusiken flödade i högtalarna och stämningen blev så där juligt mysig. Nu välkomnar vi julhetsen, värmen och den kärleksfulla familjen! 

Idag blir jag medelålders

Klockan har slagit över midnatt. Idag fyller jag 40 år.


Jag firar det genom att sitta på jobbet och jobba. Familjen ligger hemma och sover. Jag blev just klar med det jag bestämt mej för att hinna idag. Jag satte just på en massage omgång för mina axlar. ONT! men samtidigt nyttigt.


Att fylla 40... det har liksom varit någon magisk gräns. Medelålders. Nu börjar livet. Jag kommer ihåg när mamma fyllde 40. Jag kommer ihåg när pappa fyllde 40. På nåt sätt så vänder det nu. Jag kan inte längre säga att jag är på väg upp mot livet. Jag börjar i dag trappan ner mot ålderdom.


Trots det har jag inte den allra minsta ångesten över att bli ett år äldre. Har nästan längtat till att bli 40. Någonstans hade jag en känsla av att åren fram till nu skulle innebära en strävan mot någonting. Jag fick för mej att efter 40 så skulle den jakten ta slut och nu skulle jag liksom flyta runt och njuta av all min strävan och kunna plocka godbitar och förverkliga det jag inte hunnit med.


I mitt liv har jag strävat efter:

• En familj
• Ett hus på landet
• Egen häst
• Hund
• Jobb jag trivs med
• Att kunna påverka
• Vara en del av något större
• Göra intressanta resor
• Ta bort energitjuvar och komma i mer balans och harmoni

Jag har faktiskt uppnått allt det där. Nu är min enda strävan efter att få en kropp som hänger i och blir lite mer hel. Jag har nya drömmar. Men jag ska faktiskt flyta omkring nu ett tag, njuta av medelåldern. Det är fantastiskt att bli äldre. Skrämmande men fantastiskt!


Så grattis till mej. Skål!

Nattjobb

Nu har jag suttit halva natten och planerat morgondagens lektion. Klockan är snart halv fyra och om två och en halv timme ska jag gå upp. Jag som häromdagen skällde på en kollega för att hon gick upp vid fyra på morgonen och började arbeta.... jisses. Jag frångår alla mina principer. Men ganska kul är det. Att planera i fred. Och vara hemma. Men bäst är att vara på jobbet.  Hoppas nu bara jag kommer ihåg allt jag ska göra på lektionen i morgon. Ljus får jag inte glömma! Vi ska börja med kort sagostund i dunkel.....

Börjar tänka hund...

Bobbo tränar sök. Här hittar han Stora N.

Bobbo är inte begravd än. Han ligger i sovrummet, som han alltid gjort. Det är snart ett år sedan. Bara ett par dagar kvar. Ett år utan Bobbo. Jag saknar inte hund så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Däremot saknar jag Bobbo och Pluto mycket mer än vad jag trodde. Jag är ännu inte redo för en ny kamrat. Men tankarna har börjat komma. Är det dags för oss att leta rätt på ras? Vilken uppfödare vill vi ha? När ska vi ha en ny? Speciellt när vi är ute och rider, då kommenterar vi ofta att vi borde haft en hund med oss. Mittmellan N vill verkligen träna agility. Jag saknar freestyle och lydnaden. Sonen kryper ofta ner till Elsa och ligger och kramas när hon hälsar på. Men han säger att hon är ingen Pluto.


Det jag har haft tid att reflektera över är vilken typ av hund vi vill ha. Det snurrar hej vilt i huvudet. Det blir ingen tollare- kräver för mycket. Ingen amstaff- vill inte ha den storleken på hund elelr bekymmren jag hade med Pluto och andra hundar. Jag har haft hovawart, men det går bort. Axton var min svarta ängel och med det är det stopp. Ingen kan ta hans plats eller ska ens försöka. Frazze var en airdaleterrier- för stor. 





Efter resan med Pluto vill jag ha en frisk hund. Eller förutsättningarna för en frisk hund i alla fall. Men det jag gillade och älskade med Pluto var hela hans personlighet. Glädjen, klumpigheten, viljan att vara tillags, han älskade barn och älskade alla våra upptåg på ett galet, galet sätt. Bobbo älskade också att vara med. Men han var mer mogen, mer vuxen, mer på riktigt. Pluto var...galen. Och jag tror jag vill ha den galenheten nästa gång. När jag ahde Axton upptäckte jag en ny ras- tollaren- och sa att nästa gång skulle jag kunna tänka mej en sådan. När jag hade Bobbo upptäckte jag en ny ras- och tänkte att jag skulle tänka mej att ha en sådan. Efter det har det passerat säkert 20 raser som jag skulle kunna tänka mej. Men min man, älskade Marcelo, han har bara siktet inställt på en hundras. Den jag upptäckte med Bobbo. Men jag har sagt nej. Av tusen anledningar.

Bobbo som liten krabat.

Men igår började jag läsa om dem. Studerade hälsodata, mentalitet, beskrivningar från tester, bloggar och kom fram till att mina argument kanske inte håller. Så nu kanske Marcelo får som han vill. Men inte än. Jag är inte redo än. För när vår nya lilla krabat kommer infarande här i huset ska hen bara känna kärlek, kärlek, kärlek. Aldrig leva i skuggan av de fantastiska Axton, Bobbo och Pluto.

Deadlines igen!

Nu sitter jag här med inlämningsuppgifter igen. Fortutbildning i historia. Familjen sover, jag är framför datorn. Jag läser, skriver och lämnar in. Det känns både roligt och lite skräckinjagande. Jag är så trött på att jaga deadlines sen jag pluggade förra omgången och det sitter i än. Men nu är jag igång i alla fall. Jag tror det är en kurs som får mej att tänka, sånt gillar jag. Kursen går via Forum för levande historia. har du aldrig varit inne där gå dit och titta. De har massor av aha-moments!

Välkommen Yogi




Pepino och Yogi i stallet.

Mitt i en varm strålande sommardag fick jag samtalet. Från polisen. Det är många tankar som far genom ens huvud när de presenterar sej från polisen. Inte en enda är trevlig, kan jag säga. Men det förbyttes snabbt och tre dagar senare var jag på väg till Båstad för att hämta hem en islandshäst till tjejerna. 

Det var den skitigaste häst, utan att rullat sej i lera, som jag någonsin sett. Liten, svart, och vägrade visa sin personlighet men samtidigt så underbart snäll. Full med eksem, sår, avskavd man och svans, vacker? Nej inte speciellt. Ful? Absolut inte.


 


På en vecka lärde sej tjejerna att rida mer än de gjort på ett år av lånade ponnysar. Med Yogi känner de sej trygga på hästryggen och vågar trava och galoppera själva. När han blir rädd stannar han och liksom hukar sej.
 Pepino, som fortfarande tvekar om vi verkligen ska gå ut, när vi rider iväg tar svans på Yogi och stannar inte lika ofta.


Yogi till höger älskar sina kompisar.
Här äter han ihop med Mårten och Bella

Yogi älskar att bli kliad runt öronen, att gå i skogen och sina hästkompisar. Från att sett ut som en skabbig liten ponny liknar han nu mer en mullig shettis. Vinterpälsen har vuxit ut och han är välrustad för snön som lyser med sin frånvaro. Så från att ha varit hästlös, till medryttare och med tre små barn som mest gnällde i stallet har vi nu två hästar och tjejerna är självgående i stallet och vi rider och tränar ihop. På bara några få år. Livet är fantastiskt!

Mittmellan N och jag på våra hästar ute i skogen.

Nu är de här!

Varken matte eller hund simmar,
 men bada är ok.

Äntligen är de här! Familjen från Halmstad. Paulina och Milo bor här hos oss medans Patte gästar festival. Milo är en helt galet, underbar amstaff korsning som inte är helt olik Pluto. Så skönt det är att ha hund i huset igen! Han är vild som en virvelvind, men ändå lyhörd. Han vågar inte riktigt simma, men bada är skönt. 

Mittimellan N berömmer Milo när de tränar

När tjejerna tränade tricks med honom var han uppmärksam och lydig men så fort han blir lite för upphetsad så slår det över lite och han blir lite hoppig och nafsig. Han har hunnit hälsa på Shouni, höns och grisar. Jisses vad läskigt det var med grisarna! Paulina och jag har pratat hund i flera timmar. 

Hjälp vad farliga Emma och Klara är!

Trots att det skiljer 15 år mellan oss är det ändå så lätt att umgås med henne. Jag har fått en riktig härlig familj på min chilenska sida. Jag förvånas över att vi fortsätter ha så bra kontakt med generation efter generation. Paulina och mina barn är sysslingar och även om hon inte skaffat barn har ju flera andra gjort det, och deras barn fortsätter vi att följa. Förhoppningsvis kommer även de hit i sommar. Och då får vi två hundar till i huset!

Ett under!

Jag har träningsvärk. Ryggen har fått muskelinflammationer igen eftersom jag använder kroppen  vilket betyder smärta direkt. Jag ska inte säga att allt gör mega ont men det är liksom inte jätteskönt. Så idag tänkte jag vila kroppen. Pepino skulle  få gå ut på riktigt grönbete- äntligen. Så jag gjorde det som börjar bli en vana. Jag hoppade upp barbacka, men denna gång i bara grimma, för att rida bort till sommarhagen. Det här var något jag bara drömde om för ett par år sedan! För utomstående kanske det inte alls känns som ett mirakel, men för mej är det just det- ett under! Dels att jag har min egen häst som jag faktiskt kan rida barbacka på. Men också att jag kan sitta på hästryggen utan sadel...... herregud jag kunde knappt hålla balansen med sadel när jag började rida igen.  Nu gör jag det. Visst är det vingligt som tusan när Pepino inte själv håller 100%  balans ex om han tittar bakåt, svänger osv. Men jag rider ut det med. När han går framåt i lunkande takt känner jag mej helt säker! 

Att kroppen börjar hitta tillbaka är helt fantastiskt. Att nervbanorna hittar sina spår och börjar fungera... jag kan inte beskriva vad det gör med mej. Träningsvärk och inflammationer gör ont men bakom det finns det en kropp som lyder igen. Den häftigaste känslan ever!

Emma konfimeras

Fina Emma. Älskade Emma. Bästigaste Emma! Äran jag känner över att få ta del av familjen Jimenez Nybacks barn är mäktig. Från de kom ut som små skrynkliga russin till stora  kompetenta unga vuxna. Det är häftigt att se den resan och få ta del av det. Det var Emmas tur att konfirmera sej. Och det gjorde hon med pompa och ståt i Kolmårdens delfinarium. Emma hon som testat tusen olika aktiviteter och blev bäst av alla på dans. Emma som dansade tills kroppen gick sönder- två gånger - Men som hon gjorde det! Emma som kom fel i skolan, valde att byta och slog sej in på en skola där sånna som hon får öknamn för att hon står för den hon är.En brud som inte tar skit men med ett enormt fint hjärta. Jag är så himla stolt över den hon vuxit till att bli. Nu gör hon omstart, blir ledare och försöker leva upp till det epitet hon fick av sina vänner på konfirmationslägret - FÖREBILD.

Tack för att jag fick Pepino!

Jag och Pepino. Det är vi två som kamperar ihop. Jag har börjat kräva mycket mer av honom nu än förra året. Jag vågar mer. Han är sådär sommarslö som han var förra året också, och då gillar jag honom som bäst. Det är mer tryggt än höst-och-vinter bockandet. Jag har någon form av längtan att få testa att tävla honom någon gång. Och nu känns det möjligt. Vi jobbar tillsammans. Min fina kille. Jag är så stolt att få vara hans matte och jag uppskattar så himla mycket den livskvalité han ger mej. Tack för att jag fick honom!

Cykla

Ett av det bästa jag vet är att cykla ihop med mina barn. Inte egentligen som transportsträcka utan som motionsform. När vi cyklar tillsammans blir det inte så höga farter eftersom Lilla N har en så liten cykel utan växlar. Men det är helt okey ändå. Idag cyklade vi Grusrunda, eller Skällande hunden rundan som vi också kallar den. Den är nästan 1 mil lång, det saknas 350meter för att nå milen. Vi gjorde det på ca en timme. Alltså inte så fort, men backarna i den rundan är mördande så det det känns ändå i kroppen att jag rört på mej. Dock inte någon direkt värk när man kommer i mål. På våra cykelturer är vi ofta med om diverse mindre äventyr. En flock med kor som springer med oss så långt de kan innan staketet hindrar dem att komma längre, en grävling som korsar våran väg, någon som tar en kurva för snävt och ramlar, svanarna som majestätiskt simmar i den konstgjorda sjön eller den galna hunden som kommer ut och skäller och hoppar mot oss när vi cyklar förbi. Det är liksom de små äventyren i vardagen som förgyller tillvaron.



I år har vi bestämt oss för två lite kortare cykellopp. En här i trakterna där även Lilla N kan vara med och en nere i Laholm där bara de två stora barnen får följa med. Fram tills dess är det många mil som ska trampas igenom den här sommaren. Vi tillsammans. Det är ett fantastiskt sätt att umgås med sina barn. Något jag rekommenderar till alla.

Sommarlov

Jag har sommarlov nu. Eleverna har lämnat skolan och jag slipper ställa klockan på ringning. Istället för att möta en massa andras barn umgås jag istället med mina egna. Jag började sommarlovet med att bli dundersjuk. Jag har inte riktigt återhämtat mej än. Men jag har klippt gräsmattan. Jag har till och med städat huset. Och jag har faktiskt umgåtts med mina vänner. Och så klart har jag varit i stallet. Men inte riktig så mycket som jag velat. Det är först de sista två dagarna jag har börjat få luft när jag andas, så orken har varit lite sisådär med. Men nu är det sommar. Vi badar, tittar på serier, pratar, umgås, shoppar lite. Inga måsten. Inga krav. tar dagen som den kommer. Nu är det sommarlov på riktigt!

Lysande måne

Ibland är jag en lysande måne. Jag lyser starkast på hela himlen. Jag ser beundran i andras ögon och allt flyter så himla enkelt. Jag gör mej förstådd och lyckas övertyga. Känslan när det flytet infinner sej är nästan euforiskt. Jag känner mej stark och jag känner mej viktig. Jag känner mej faktiskt betydelsefull. Nu är det inte alltför ofta som det händer. Men kicken och lyckan det ger, det söker jag hela tiden.

Jag vet innerst inne att jag har förmågan. Jag vet att jag besitter kraft och kapacitet på ett sätt som inte är något man kan ta för givet. Baksidan av det myntet är att jag också sitter inne med selektivt minne, ostrukturerade strategier och orkeslöshet. Till vardags är det mest de sist nämnda känslorna som dominerar. Jag har svårt att se min storhet. Men så glimmar det till, som det gjorde häromdagen, det gjorde det igår och kanske delvis idag. Det är den Åza jag vill vara. Det var skönt att bli påmind om henne. Nu fick jag ett mål i sikte. Nu vet jag vem jag egentligen vill vara. Vilka sidor hos mej som jag ska göda. Fast jag börjar bli till åren är det skönt att bli påmind om det. Som ung har man alla svaren men ju äldre man blir desstå mer förstår man hur komplex man egentligen är. Det var skönt i går. Det var skönt idag. Hoppas det inte blir katastrof i morgon.