Ett av det bästa jag vet är att cykla ihop med mina barn. Inte egentligen som transportsträcka utan som motionsform. När vi cyklar tillsammans blir det inte så höga farter eftersom Lilla N har en så liten cykel utan växlar. Men det är helt okey ändå. Idag cyklade vi Grusrunda, eller Skällande hunden rundan som vi också kallar den. Den är nästan 1 mil lång, det saknas 350meter för att nå milen. Vi gjorde det på ca en timme. Alltså inte så fort, men backarna i den rundan är mördande så det det känns ändå i kroppen att jag rört på mej. Dock inte någon direkt värk när man kommer i mål. På våra cykelturer är vi ofta med om diverse mindre äventyr. En flock med kor som springer med oss så långt de kan innan staketet hindrar dem att komma längre, en grävling som korsar våran väg, någon som tar en kurva för snävt och ramlar, svanarna som majestätiskt simmar i den konstgjorda sjön eller den galna hunden som kommer ut och skäller och hoppar mot oss när vi cyklar förbi. Det är liksom de små äventyren i vardagen som förgyller tillvaron.
I år har vi bestämt oss för två lite kortare cykellopp. En här i trakterna där även Lilla N kan vara med och en nere i Laholm där bara de två stora barnen får följa med. Fram tills dess är det många mil som ska trampas igenom den här sommaren. Vi tillsammans. Det är ett fantastiskt sätt att umgås med sina barn. Något jag rekommenderar till alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar