Ibland är jag en lysande måne. Jag lyser starkast på hela himlen. Jag ser beundran i andras ögon och allt flyter så himla enkelt. Jag gör mej förstådd och lyckas övertyga. Känslan när det flytet infinner sej är nästan euforiskt. Jag känner mej stark och jag känner mej viktig. Jag känner mej faktiskt betydelsefull. Nu är det inte alltför ofta som det händer. Men kicken och lyckan det ger, det söker jag hela tiden.
Jag vet innerst inne att jag har förmågan. Jag vet att jag besitter kraft och kapacitet på ett sätt som inte är något man kan ta för givet. Baksidan av det myntet är att jag också sitter inne med selektivt minne, ostrukturerade strategier och orkeslöshet. Till vardags är det mest de sist nämnda känslorna som dominerar. Jag har svårt att se min storhet. Men så glimmar det till, som det gjorde häromdagen, det gjorde det igår och kanske delvis idag. Det är den Åza jag vill vara. Det var skönt att bli påmind om henne. Nu fick jag ett mål i sikte. Nu vet jag vem jag egentligen vill vara. Vilka sidor hos mej som jag ska göda. Fast jag börjar bli till åren är det skönt att bli påmind om det. Som ung har man alla svaren men ju äldre man blir desstå mer förstår man hur komplex man egentligen är. Det var skönt i går. Det var skönt idag. Hoppas det inte blir katastrof i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar