Ramla av...nästan

Mörkret är så ångestskapande. Snön har lyst med sin frånvaro och det gör att varje gång vi åker ut tills stallet är det mörkt, mörkt, mörkt. Känns som om jag vandrar i en värld av mörker där ljuset aldrig når in. Jag har försökt att motionera djuren. Men det är tröstlöst. En gång hoppade jag upp och red i en kvart innan jag var nöjd och hoppade av. Halt, kallt, halkigt, lerigt, geggigt. Vi har ingen ordentlig paddock, ingen ordentlig belysning så alltid detta tröstlösa mörker. Jag kan inte direkt påstå att jag tycker det är superkul att träna häst denna årstid. Men så har det varit länge och jag ställer mentalt in mej på att vintern blir viloperioden. Ändå tycker jag synd om mina hästar nu. Tycker det förtjänar mer än att bli borstade, kramade och älskade. Men för två veckor sedan gav jag upp. Nu blir det viloperiod. Punkt slut. Det betyder såklart inte att de slutas rida helt. På helgerna åker vi ut i dagsljuset och rider och rider och rider. Nu kom snön i veckan och det jagar bort den värsta mörkerångesten men hästarna kommer få vila ändå. De går ju ute så de kan ju röra på sej om de vill.

Frida på Chanelle längst fram, sedan Mittimellan n på Yogi
och så Pepinos uppmärksamma öron såklart.

När vi rider på helgerna  blir det en hel del ut och klampa på okänd mark i skogen. Över stock och berg, över diken och under tallar. Vi travar en hel del och drar någon galopp då och då. Idag stack jag och Mittimellan N ut på våra hästar tillsammans med Chanelle och Frida. Vi red ömsom i vacker trollskog och ömsom i kalhygge eller igenvuxen ungskog. Vid ett tillfälle fick vi vända och då hände det nåt.


Pepino har nog taskigt lokalsinne och vill inte bli lämnad helt själv i okänd mark. Chanelle vände och tog en väg, jag tänkte gena.... men det tänkte inte Pepino. Som på en femöring snurrade han runt som värsta westernhästen som spinner runt. Jag var ju inte beredd och var på väg att trilla av. Men han är så skön, för när han väl kom runt och kände att jag tappade balansen stod han stel som en staty för att jag skulle lyckas få tag i manen och försöka hindra fallet.


Ansiktet frös till, på Pepino!

Och så hände också. Det hade räckt med ett steg åt sidan eller att han sänkt huvudet så hade jag trillat av honom för första gången. Men där stod han tills jag samlat mej. Sedan slappnade han av och sänkte halsen. Det var en upplevelse!


Som alltid blir han genomsvettig när vi är ute. Kanske har han fått mina svettkörtlar? Men i det kalla vädret så frös den kondenserade värmen i huvudet på honom.

Alltid krullig och svettig efter ridtur!

Något jag aldrig sett förut. Han var alltså frusen i ansiktet medans kroppen var plaskblöt och krullig utan frysta pälstoppar. Yogi är som alltid helt lugn. Vid ett tillfälle ökade han takten självmant när han kom på efterkälken. han varken hoppar över diken eller gör tvära kast. Mer pålitlig häst får man leta efter. Fem timmar blev det i stallet i dag. Det tar tid att ha roligt!