 |
| Lila N och Bobbo |
Jag fick bara bilden framför mej. Såg den lika kristallklart som när det skedde. Bobbo låg där död i min baklucka i bilen. Jag såg hur Marcelo lyfte upp honom och hur Bobbo, för en kort stund, såg levande ut igen när huvudet guppade i Marcelos steg när han bar in honom på veterinärstationen. Men som genom ett trollslag så var det inte längre min gamla, grå son som var där. Istället såg jag Lilla N:s bleka, stilla kropp. Bilden av min döda lilla dotter var lika tydlig som när vi tog farväl av Bobbo. Jag kunde känna hennes kalla hud, se de tunna, stilla blå ådrorna i ansiktet. Och jag slet i hennes kropp, försökte skaka liv i henne igen. Men det gick inte. Det kom ett gny ur mina läppar och jag var tvungen att bromsa in. För det var ingen dröm. Inget mörker att vakna upp ifrån. Jag var klarvaken, satt i min bil på väg till min familj. Det var som om min själ desperat försökte simma upp till ytan och kippa efter luft.
Lilla N lever. Hon andas och kramar min arm. Hon dansar till låtarna i Melodifestivalen och när hon ligger stilla rör sej hennes lilla kropp med andetagen. Men bilden finns kvar, som ett ärr i mina lungor. Jag känner det varje gång jag andas in, varje gång jag andas ut.
På kvällen såg jag en film om Tsunamin som slog till i Thailand. Så många liv som bara försvann. Så många barn som aldrig fick leva. Vilken tragedi. Jag har svårt att förstå varför andra drabbas. Vad är det som gör att jag får ha min lycka, mina barn, min kropp, mitt liv intakt? Det är så slumpartat. Jag gillar inte att leva i denna ständiga rädsla att allt ska tas ifrån mej. Den är lika fysisk för mej som mina öron. Jag kramar mina barn en gång till... och en gång till. Och en gång till. Viskar hur mycket glädje de skänker mej, hur stolt jag är över dem och hur viktiga de är för mej, trots att jag gnäller på att de inte plockat undan efter sej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar