Börjar tänka hund...

Bobbo tränar sök. Här hittar han Stora N.

Bobbo är inte begravd än. Han ligger i sovrummet, som han alltid gjort. Det är snart ett år sedan. Bara ett par dagar kvar. Ett år utan Bobbo. Jag saknar inte hund så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Däremot saknar jag Bobbo och Pluto mycket mer än vad jag trodde. Jag är ännu inte redo för en ny kamrat. Men tankarna har börjat komma. Är det dags för oss att leta rätt på ras? Vilken uppfödare vill vi ha? När ska vi ha en ny? Speciellt när vi är ute och rider, då kommenterar vi ofta att vi borde haft en hund med oss. Mittmellan N vill verkligen träna agility. Jag saknar freestyle och lydnaden. Sonen kryper ofta ner till Elsa och ligger och kramas när hon hälsar på. Men han säger att hon är ingen Pluto.


Det jag har haft tid att reflektera över är vilken typ av hund vi vill ha. Det snurrar hej vilt i huvudet. Det blir ingen tollare- kräver för mycket. Ingen amstaff- vill inte ha den storleken på hund elelr bekymmren jag hade med Pluto och andra hundar. Jag har haft hovawart, men det går bort. Axton var min svarta ängel och med det är det stopp. Ingen kan ta hans plats eller ska ens försöka. Frazze var en airdaleterrier- för stor. 





Efter resan med Pluto vill jag ha en frisk hund. Eller förutsättningarna för en frisk hund i alla fall. Men det jag gillade och älskade med Pluto var hela hans personlighet. Glädjen, klumpigheten, viljan att vara tillags, han älskade barn och älskade alla våra upptåg på ett galet, galet sätt. Bobbo älskade också att vara med. Men han var mer mogen, mer vuxen, mer på riktigt. Pluto var...galen. Och jag tror jag vill ha den galenheten nästa gång. När jag ahde Axton upptäckte jag en ny ras- tollaren- och sa att nästa gång skulle jag kunna tänka mej en sådan. När jag hade Bobbo upptäckte jag en ny ras- och tänkte att jag skulle tänka mej att ha en sådan. Efter det har det passerat säkert 20 raser som jag skulle kunna tänka mej. Men min man, älskade Marcelo, han har bara siktet inställt på en hundras. Den jag upptäckte med Bobbo. Men jag har sagt nej. Av tusen anledningar.

Bobbo som liten krabat.

Men igår började jag läsa om dem. Studerade hälsodata, mentalitet, beskrivningar från tester, bloggar och kom fram till att mina argument kanske inte håller. Så nu kanske Marcelo får som han vill. Men inte än. Jag är inte redo än. För när vår nya lilla krabat kommer infarande här i huset ska hen bara känna kärlek, kärlek, kärlek. Aldrig leva i skuggan av de fantastiska Axton, Bobbo och Pluto.