Har vi en bra familj då?

I vår familj är vi inte så bra på att leka tillsammans. När vi umgås gör vi det under aktivitet. Jag har funderat mycket om det gör mej till en bra eller dålig förälder. Överlag har jag funderat mycket över min föräldraroll de sista veckorna. Jag tycker inte att jag är på topp just nu. När sedan barnen råkar ut för saker och man får gå bortom sin egen gräns då är det så himla svårt att veta om man gör rätt. Hur kan man veta det? Barnen säger ju såklart att de älskar oss och att vi är världens bästa föräldrar.... men det gjorde jag med i den åldern. Det är ju ingen värdemätare. Ett sätt att verkligen få nära kontakt är att ha kvalitetstid med barnen. Men vad är då det? Är det att titta barnen i ögonen och lyssna på vad de har att säga? Eller är det att spela spel med dem. Vad händer då när det uppstår konflikter kring vem som vinner och förlorar? Är det fortfarande kvalitetstid fast två gråter och en tjurar? Det var länge sedan vi spelade spel tillsammans nu. Just nu rör vi mest på oss tillsammans. 

Våra fem cyklar. Vi fem i familjen.

Hela familjen tog och cyklade tillsammans häromdagen. Vi tog en tur tillsammans i makligt tempo. Det var fint väder. För mej var det en härlig stund. Men Stora N minns turen som jobbig och smärtsam. Han slog i pungen i stången på den nya cykeln han fått av sin farbror. Kvalitetstid? Kanske för tjejerna, men inte för sonen. Trots att vi var tillsammans allesammans. 

Tömkörning av Pepino med barnen och långt upp
till höger Bobbo som är med oss i eftermiddags solen

Tjejerna och jag är mycket ute i stallet. De hjälper mej så gott de kan med Pepino. Mittimellan N har blivit riktigt duktig på att tömköra den stora svarta. Vilket orsakar avundsjuka hos lillasyster. Då fick hon testa att tömköra honom på vägen tillsammans med mej i helgen. Men då gick han lite för fort och hon tyckte det var svårt att hålla reda på tömmar och när man skulle svänga, så hon var inte superimponerad. Själv tycker jag dessa stunder, oavsett om de är lyckliga eller inte är väldigt mysiga. Men hur kommer tjejerna att minnas tillbaka på det här? Så som jag själv minns skräckfärderna i skogen med pappa för att plocka svamp? 
När sonen spelar match är hela familjen där. Pappa Marcelo är tränare, jag hejar och vrålar från publikens och tjejerna leker och handlar i kiosken. Sonen förlorar, blir superarg och har svårt att ta vare sej beröm eller kritik. Har vi det bra då som familj?

Lilla N försökte förklara på sitt allra bästa sätt hur ont det gör i henne när jag är borta. Hon satt med tårar i ögonen och förklarade hur liten och obetydlig hon känner sej när jag är iväg på möten eller jobbar över. Som vuxen tycker jag att jag inte är borta så mycket. Kanske tre, fyra kvällar i månaden. Då får hon umgås med sin älskade pappa. Men då kämpar hon med ledsenheten i bröstet och försöker återigen förklara att det inte spelar någon roll. Hon känner sej ändå liten och oviktig. Hur kan man som vuxen svara på det? Det är hennes känsla. Tycker hon att jag ger henne det hon behöver då? Är jag en bra mamma när jag trots detta fortsätter vara borta? Eller sonen som tycker han får skulden för allting och förstår inte alls varför man inte kan vråla till sina systrar att de är otrevliga och själviska allt vad han orkar tre cm från deras ansikten för att de inte städar så som han tycker att de ska städa. Inte hjälper det att skälla på honom. Inte hjälper det att förklara, resonera, vädja, hota eller att vara tyst heller. Då känner jag en lätt hjälplöshet. Alla andra familjer tycks ta sina konflikter med ro. Syskonen är alltid sams och de älskar varandra hela tiden och stöttar alltid de andra. När mittemellan dotter önskar att hon vore ensam barn, då gråter mitt hjärta. Och när sonen tittar på mej med vädjande ögon och ber att bara han och jag ska resa bort idag, nu, på en gång, då känner jag mej så misslyckad och undrar om det jag egentligen är värdig det här jobbet. Att vara mamma till mina tre juveler är ett uppdrag någon större än mej skulle ha fått. De är värda sin vikt i diamanter, jag hoppas att jag kan lära mej vårda dem på rätt sätt.

Att cykla tillsammans är ett av det bästa jag vet! Min fina familj! Är jag verkligen värdig dem?