Jag skriver inte ofta men du finns där varje dag.

Bröderna Pluto och Jigga mars 2014

För nästan exakt ett år sedan fick Pluto träffa sin bror Jigga. Det var sista gången som han hejdlöst fick leka med en kompis i rasande tempo. Pluto skulle ha fyllt fem för någon vecka sedan. Vi har varit utan honom i tre månader nu. Vi har anpassat oss. Barnen har slutat gråta efter Pluto, istället pratar de gärna om alla underbara saker han gjorde medan han levde. Senast idag pratade jag och Lilla N om en tokig situation där Pluto varit inblandad. Jag vet att vi tog rätt beslut. Och om sanningen ska fram så har den värsta sorgen lagt sej. Nu är det mer en dov längtan. Men så ser jag en bild, eller flyttar på hans matskål när jag ska 
dammsuga...... då slår det till, hårt i magen. Jag vet att jag inte riktig ger mej tid att sörja. Inte bra. Men jag har fokuserat på alla positiva minnen och känslor jag fick under Plutos 4½år med oss. Det har känts bra att göra så. Men jösses Pluto vad jag saknar dej! Jag saknar så enkla saker som när du låg på sidan och andades. Eller din barnsliga glädje då du studsade upp och ner. Eller ditt förvirrande snurrande på huvudet när du tappade bollen och den rullade under dej och du inte kunde hitta den. 

Jag saknar att cykla med dej.

Jag vet ärligt talat inte om jag vill ha någon mer hund.....