Farväl min älskade Pluto

Pluto 4år 10mån 2dagar.
Vår vän, vår familj.

Ett tomt halsband, utan hund.En hundsäng utan en snarkande sänggäst och en orörd matskål. Det är vad som är kvar. Vi har inte plockat undan sedan vår älskade Pluto lämnade oss igår. Hastigt, men inte helt oväntat. I min famn, med barnen runt sej på ett kallt golv inne hos veterinären. Han pratade för mycket, han som gav sprutan. Jag önskade att han skulle vara tyst, men han pratade på hela tiden. Pluto blev 4år 10 månader och 2 dagar.
I vårt liv fanns han i 4½år.  
Vi förstod att vi inte skulle få ha honom ett helt långt liv när han rullade in på operationsbordet för 2½år sedan. Vi räknade med kanske 8år eller så. Men det blev bara hälften. Vi var inte alls redo än. Men det var ingen tvekan när den nya skadan kom. Jag sa från allra första början, redan när jag ringde att ännu en operation inte var aktuellt. Veterinären frågade i tisdags på återbesöket om operation fortfarande var utesluten. Jag ville säga nej, men jag frågade henne istället vad hon tyckte. Redan vid första besöket hade hon sagt att hon inte ville göra
ett ingrepp på honom, men jag behövde höra igen.
-Skulle du säga att du ville göra ett försök hade jag gjort allt i min makt att övertala dej att inte göra det, svarade hon.

En sista promenad. Äntligen fick han
gå lös igen. Utan koppel, så som han är van vid.

Sista månaden hade Pluto inget hundliv. Han gick på sina korta rehabpromenader och sedan in i sängen. Hans största glädjepunkt under dagen var när det var dags att äta. Vi närde ett litet hopp att inte korsbandet var av. Ända sättet att få behålla honom var att det var uppfransat och att med vila skulle det börja läka. Men det som är av läker inte. När jag berättade för honom att det var över. Att han skulle få somna in tittade han på mej med sina fina ögon, såg tvekande ut. Funderade och sedan sa han -Okey.Sedan hade vi en fin stund han och jag tillsammans. 
Dagen innan det var dags ringde sonen till mej på jobbet. Han var orolig och spänd. Pluto betedde sej inte alls som vanligt. Han var sjövild, glad, lekte, studsade och de kunde inte få honom att lugna ner sej. På kvällen när jag kom hem kastade jag boll med honom för första gången på ett sätt jag inte gjort sedan i somras, eller kanske sedan innan operationen. Han var lycklig, full med energi. Full med smärta. Han liksom sprang med frambenen, bakbenen stöttade bara upp för att han inte skulle ramla. Vi höll på en halvtimme ute i mörkret. En sista gång, Han och jag. Bara vi. Sedan pumpade jag honom full med smärtstillande.

Han fick leka med barnen i skogen. Han älskar att få vara med
även när vi gör planlösa saker. Men så körde vi sök oxå.
Något han älskar!

När vi vaknade på morgonen igår var han jätte halt. Jag medicinerade ännu mer, sedan gick vi ut i skogen. Barnen och Pluto lekte. Han fick köra några sökslag. Han älskade att träna sök. Vi gick egentligen inte långt. Bara en bit in. Jag visste att han inte skulle klara så mycket. Inte om han skulle få vara hund en sista gång. Och han var så glad därute i skogen. När han fick vara hund igen. Det liv han egentligen skulle ha. Det liv han haft förut. När vi kom hem lade han sej i sin Biabädd. Sedan gick han inte därifrån. Mittimellan N lade sej brevid honom, stängde dörren till vårt sovrum och bäddade in honom i hans bruna filt. Där och då sa hon sitt farväl till sin lillebror. Efter maten lade jag mej med honom. Jag sa förlåt säkert tusen gånger. Förlåt för alla gånger jag inte förstod honom. Förlåt för de gånger jag varit för hård. Förlåt för alla missförstånd och förlåt för alla gånger jag inte kunnat skydda honom. Han låg stilla och såg klok ut. Men han svarade inte. Stora N kom in och lade sej hos honom. Han grät. Grät och klappade. Pluto och han stod varandra så otroligt nära. De kramades och sedan var vi tvungna att ta den sista bilfärden. Sista klappen, sista kramen. Sista kärlekshälsningen.

Sedan Pluto försvann har jag sovit och sovit. Jag är så trött. Vi gråter inte så mycket. Inte någon av oss. Vi liksom går i en dvala. Obeskrivbar känsla.

När vi kom innanför dörren efter att ha handlat idag så sa jag som vanligt.
- Hej Bobbo!
Genast hörde jag en mycket ilsken Liten N bakom mej
-Men mamma! Varför säger du inte hej till Pluto?
Hon klev in i hallen, tittade sej omkring och upptäckte att han inte var där.

Jag och Pluto en sista gång, i skogen vi älskar och spenderat
så mycket tid i. Ett riktigt hundliv en sista gång.

-Oj mamma, jag glömde, sa hon sedan lite urskuldrande.
Stora N pratar fortfarande om Pluto i nutid, jag väljer att göra samma sak. Att ta bort vår härliga, lite klumpiga vän fem dagar innan jul.... det är svårt. Men barnen fick bestämma. Och Pluto sa okey. Han sa okey. Sedan om han förstod vad han sa okey till, det vet jag inte. Men tyvärr gör inte det bördan lättare. Vi har förlorat en familjemedlem, och det gör lika förbannat ont hur man än vrider och vänder på det.