Jag skriver det här inlägget i affekt. Jag är upprörd eftersom jag är sårad. Jag är arg för att jag är ledsen. Jag är ledsen eftersom jag upplever att jag inte har den harmoni jag hela tiden eftersträvar. Med andra ord; jag och min man är inte på samma sida av staketet. Vi är inte osams, men jag tycker inte han behandlar mej med den dyrkan och vördnad som jag förtjänar.
Det kanske inte låter så farligt men det är i de här stunderna jag inser hur lite det krävs för att jag skulle lämna ett förhållande. Nu är jag på inget vis intresserad av att lämna Marcelo, men om jag inte träffat honom utan träffat en man som inte beundrar och respekterar min person.......... jag hade bytt män rätt ofta tror jag. Undra hur jag hade funkat i andra förhållanden? Om den jag var tillsammans med inte alls var som Marcelo är? Han har iallafall det sunda förnuftet att var på rätt sätt majoriteten av veckans dagar.
Jag och Marcelo har varit lite aviga i två dagar. I mitt tycke är det en dag för mycket. Skärp till dej och börja vara som vanligt vill jag skrika. Älska mej och avguda mej. Han undrar lite surigt om han inte har någon rätt att klaga. Jo men klaga då, men var som vanligt sen! muttrar jag. Om lite drygt en vecka firar vi 23år tillsammans. Det är inte ofta det är avigt mellan oss. Men jag uppskattar inte när det blir det. Ännu mer sällan grälar vi, men det gör mej sjuk i flera dagar. Jag är nog oerhört känslig för stämning mellan oss. Klart han får vara sur eller kräva mycket egentid eller att han får distansera sej lite genom att låsa in sej. Vi är två ensamvargar, vi behöver mycket tid i eget sällskap. Men det här, att lägga skulden på den andra när det är något inom en själv som skaver, det har jag väldigt svårt för. Två dagar är på tok för mycket. Jag hatar känslan av misslyckande. Och det är precis den känslan jag får nu. Jag älskar känslan av nyförälskelse och kärlek. Den har jag oftast. Men inte nu. Nu känner jag mej undanskuffad, oviktig och skabbig. Jag brukar inte kunna leva i den känslan särskilt ofta. I morgon är en annan dag. Då har vi möjligheten att hitta tillbaka till det normala vi. Inte detta halta, lytta vi. Men jag misstänker att jag får dra mitt strå till stacken.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar