Har så lite att säga

Mina händer har tystnat. Mina läppar står still. Jag har inget att säga mer. Säkerligen är det över 25 inlägg jag påbörjat men jag raderade dem alla. Orkar inte berätta, vill inte berätta. Har inget att säga. Det blir tyst när jag sätter mej framför skärmen. Dagarna går på här hemma. Vi är upptagna men inte stressade. Men när jag tar mej tiden att sätta mej vid datorn stirrar jag tomt. Vad finns det att säga? Jag är jag och jag är inte så intressant.
 Jag kramar mina barn, går ut med mina hundar. Jag leker med mina ankor och höns och jag borstar på hästarna i stallet. Jag skjutsar mina barn till träningarna och jag valarbetar på torgen. Jag kysser min make och jag dammsuger vårt golv. Jag träffade Jonna och Edith en gång. De kom hit. Varje dag jobbar jag mina timmar på skolan och när jag kommer hem sitter jag med näsan i mina pluggböcker. Allt jag gör tycker jag är kul, men sjukdomen ligger och lurar. Den bråkar med mej och jag försöker ignorera den. Blundar. Vänder bort huvudet. Men den äter upp mej sakta, sakta. Framför mina ögon åldras min älskade son flera år varje dag. Vår tid är nu räknad, men jag skjuter de tankarna åt sidan. Jag ska njuta av varje sekund vi kan få. Han ligger vid mina fötter när jag pluggar. Han står vid min sida när jag lagar mat och han går ett steg bakom mej när vi promenerar. 

Bobbo med hönsen och vita Smulan och vitsvarta Kakan
hemma på gräsmattan.

Ibland gör han ett ryck och försöker fånga ankorna när de flyger. Kakan har slutat bry sej om det. Ibland kan jag tro att hon gillar när han kommer efter hennes stjärtfjädrar. Så länge de är på marken gör han ingenting. Livet är det som passerar under vardagarna. Det är läsestunden med dottern, det allvarliga samtalet med sonen, skratten med barnen och kärleken med maken. Livet i cyberrymden har minimerats. Jag tycker det är jobbigt att öppna mejlboxen. Får nästan panik på alla sms. Snart stänger jag av allt. Kopplar ner, kopplar av. Men inte än. Jag bara tystnar lite. Sparar energi. Den tryter, försvinner sakta. Rinner genom fingrarna, sakta, sakta. Men jag lever varje stund. Kramar ut lyckan ur varje droppe. Lever till fullo, vibrerande, lycklig och hela tiden.

Pepino och Stora N i hagen.