Fri i stallet

När jag svänger in till stallet så känner jag hur bröstet lättar upp. Jag känner mej en aning gladare. Och det är så varje gång. När hästarna kommer emot mej för att hälsa och klia så känner jag på fullaste allvar en frihetskänsla som jag har svårt att hitta någonannanstans. Ändå är det inte bara guldregn i stallet. Jag gjorde ett misslyckat försök att rida Pepino. Det gick inte alls. Han var mer jumpig än en arab och sadeln åkte runt magen. Jag ramlade aldrig av. Så är han väldigt snäll, men jag behöver draghjälp ut, det är att som är säkert. Att synka tiden med de andra är allt annat än enkelt. Så istället blir det timslånga promenader och en del markträning på gräsbanan. Han har blivit ca 5cm smalare på de här tre veckorna och han har bondat alldeles utmärkt med killarna i hagen. Nu har han nästan svårt att slita sej ifrån dem. Jag älskar hans stora läppar och när han kråmar sej blir han galet snygg. Jag behöver stallet. Men jag önskar att jag hade mer tid till att gå kurser och sånt med hästarna. Jag är anmäld till en kurs. Jag är också sugen på att lära mej att köra häst på riktigt. Men det får bli till nästa år. Jag beställde båge och pilar för ett tag sedan. Nu ska jag bara betala så kommer de. Jag tänkte testa beridet bågskytte, precis som de andra i stallet. Men nu händer inte så mycket. Kanske borde jag vara tacksam för allt som är på gång. Istället önskar jag att jag gjorde allt nu. Varje dag sitter jag en stund i hagen och ser hur hästarna i galopp återförenas efter att jag tagit av grimman. Jag sitter på den lilla bergknallen och ser ut över flocken och sjön. Mina händer luktar häst och är lite sträva av dammet från hästarnas mörka kroppar. Jag känner ett stygn av sorg när jag ser att Pepino inte är riktigt tillfreds med sitt nya hem. Han är inte hemma än. Även om han trivs är han inte fridfull. Jag känner sån glädje över Zeus som med sån pondus och välvilja försöker leka herre över ängarna, och blir lättåthutad av lilla, lilla gammelMårten. I vårt stall lever hästarna riktiga hästliv. De har oändliga hagar, bra bete, naturligt vatten, de lever i flock och de får utföra sina naturliga beteenden samtidigt som de ständigt är omhändertagna av oss människor. Jag drar alltid lite på att sätta mej i bilen för att åka hem. Kroppen är lagom trött. Sinnet hade velat att det varat lite länge. Jag älskar att vara i stallet, jag har blivit upp över öronen förälskad i Pepino. Önskar jag kunde ta med honom hem. I helgen ska jag ägna flera timmar i stallet. Utan stress. Längtar redan.