Jag är här men inte här ändå.

Jag har egentligen ingenting att säga. Förutom att 2014 har varit ett vidrigt år på det personliga planet och ganska bra karriärmässigt. Nu sitter jag hemma med en kropp som värker sönder, med en hund som vi räknar timmar på för att se om kortisonet kan rädda hans vackra liv ett par veckor till. Jag vill ha en sista jul med honom. Jag vill fira hans 12-års dag. Jag vill gå några promenader till, köra en apportering eller två. Jag vill ha honom vid mina fötter när jag sitter vid datorn och jag vill ha hans vackra huvud i mitt knä när jag sitter i soffan. Men han har varit dålig de sista dagarna, riktigt dålig och vi fick akut åka upp i fredags till veterinären. Men han har svarat bra på kortisonet. Han behöver inte kämpa lika mycket för att blåsa in och ut luft. Så kanske jag kan få mina veckor, eller några månader med min älskade Bobbo. Vi har återigen haft samtal. Att han inte ska vänta på tills jag är klar. För jag är redan klar. Nu handlar det bara om honom och när han inte vill längre. Men han var inte riktigt med på noterna. Han tvekade. Han var tyst. Häromdagen hade vi så mysigt. Han fick komma upp i sängen och jag klappade på honom i två timmar. Vi gosade och njöt av att bara vara han och jag. Där i den stunden önskade jag nästan att hans hjärta skulle ge upp. Han låg så skönt i min famn, dåsade lite lätt, han var lycklig. Det hade varit en bra insomning för honom och han är värd det. Jag önskar honom inte en spruta på okänd plats, på ett hårt golv där han inte trivs.

 Hur ska jag kunna leva utan honom? Hur gör man då? Han förtjänar så mycket mer än vad han får av mej. Han förtjänar så mycket och jag är så tacksam att jag får låna honom. Jag fungerar men ändå inte. Jag vaknar, går upp, gör sysslor men jag känner mej som ett skal. Barnen gråter och frågar var jag är, maken likadant. Jag är här, men jag är inte här. Ingen förstår, men de försöker. Hur kan de förstå? Han är min grabb, min kille, mitt hjärta, min kärlek. Lilla N klappade mej på armen igår och sa - Mamma vi får vara glada nu, när vi har Bobbo här. Nu får vi vara glada, sen när han dör, då kan vi vara ledsna. Hon har rätt i det. Men jag är så orolig att någon annan ska fatta beslutet när inte jag och Bobbo är redo för det. Framförallt när inte Bobbo är redo för det. Jag vet att det kan ske när som helst. Och det får ske, bara det gör det på våra villkor. När Bobbo inte vill mer.