Det var länge sedan jag hade en dator och kunde njuta av att bara sitta och skriva. Jag bloggar glest, just för att jag inta har möjlighet i vardagen att sätta mej framför skärmen och drömma mej bort i bokstävernas värld. Förr älskade jag att sväva bort på en ocean av ord, liknelser, affirmationer. Jag smekte varje bokstav på tangentbordet som en mamma smeker sitt barn eller som en älskare smeker sin kärlek. Då flödade meningarna ut från fingrarna, fantasin fick arbeta i några minuter innan nya världar öppnade sej via mina händer. Drömmen om att bli författare dödade jag för länge sedan. Prestationsångest och jantelag har satt sina spår. Idag drömmer jag inte om att publicera en bok längre. för jag vet inte vad den ska handla om. Jag älskar berättelser, riktiga berättelser som för en bort, som får en att tappa tid och rum, lite som en bra streamad TV-serie en kall vinterkväll.
Men nu sitter jag här. En sommarkväll med datorn i famnen och formar ord i min pågående dagbok. Mina ord som kanske en dag söker rätt på mina barn eller barnbarn. Ord som kanske en dag ger en mer bred bild av mej än den som barnen lärt känna som sin mamma. Det är inte hela jag. Bara en del, en sida av en komplex människa. Men jag njuter av att få smeka tangenterna igen, forma ord, meningar och helheter av små, pyttesmå beståndsdelar som varje bokstav är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar