Den ska bara göras....

Varje år ska den göras. Deklarationen. För oss är det oftast inte så stort arbete, vi lägger till resor till och från arbetet och sedan är det bara att skriva under och skicka in. Vi gör det på datorn. Ändå är det något som är så himla jobbigt att ta tag i. Jag är alltid ute i sista sekund. Gärna med bara någon timme kvar innan portalen stängs ner. Men inte i år. Jag är hemma och vabbar kräkande son. Själv mår jag illa men har inte börjat få upp något maginnehåll än. Så jag passade på och fick iväg deklarationen. Så nu känner jag mej duktig och mindre stressad. Att få pengar tillbaka är heller inte direkt glädjedödande. Passar bra inför semestern!

Min häst

Min häst.

Min stora fina, lufsiga, lurviga, knasiga, egensinniga och känsliga häst. Jag älskar honom på ett helt galet sätt.

 Han utmanar mej och mina rädslor. Han tvingar min kropp till saker jag inte skulle ha gjort om han inte funnits. Saker som får min kropp att bli starkare och rakare.

 Det finns saker jag vill ändra hos honom. Det finns saker jag vill ändra på hos mej pga honom. Alernativet till Pepino... Jag vill inte ens tänka tanken. Det skulle vara så som det var innan Pepino. Så vill jag inte ha det.

Min häst.

Min vän.

Min rehab.
Min utvecklare.

Min styrka.

En familjemedlem som dog i röret

Sent igår kväll upptäckte vi att Melody inte längre rörde på sej. Melody fick drygt två år tillsammans med oss.Lilla, grå Melody som älskade att äta smör och gömma sej bakom gardinen i köket. Det blev stor tragedi för tjejerna i familjen. Båda mina döttrar grät som om hjärtat hade brustit. För Mittimellan N blev det en påminnelse om att Bobbo och Pluto inte längre finns hos oss, att tía Chela försvann i cancer och om Janne som valde att avsluta sitt liv. Vi hade en kort och lite fladdrig begravning vid körsbärsträdet, ganska nära ekorren Bloss. Nu har vi bara en häst och en hamster kvar- som Lilla N sa. Barnen är vana att ha många djur omkring sej och det är svårt att vänja sej vid att de inte finns längre.

Ingen långdistansare

Jag såg ett program i natt. Det var ett program som på nåt sätt kom att beröra mej väldigt mycket. Under natten har det mognat till ett beslut. Jag vet att jag inte riktigt bär hela beslutet i egna händer men jag ska verkligen se till att göra allt i min makt för att det ska bli verklighet. Jag behöver det. Jag måste det.
I början av året har jag redan tagit åtgärder för att komma åt detta håll, men med de senaste veckorna har jag släppt det lite. Jag måste vara fokuserad. FOKUS. Jag vet bara inte hur jag ska klara av att hålla målmedvetenheten  över tid. Jag är ingen långdistansare, inte heller en sprinter. Jag är helt enkel dålig på att följa mina egna beslut. Ändå får jag det jag vill i de flesta fallen. Så någon form av strategi har jag ju. Men den är inte uttalad. Alltså vet jag inte hur man gör. Jag tror att nu, den närmaste tiden handlar det om planering. Håll planen så kanske jag lyckas längre. Alltså ska jag sätta mej ner och planera. Det är dagens mål.


När jag tänker efter är det en hel del jag skulle behöva planera. Jag har en del drömmar och mål som jag verkligen vill genomföra men jag hittar alltid på ursäkter för att låta bli. När blev jag en sådan person? Har jag alltid varit så?


Jag vet att min far är som en humla som flyger från blomma till blomma, stannar liksom inte kvar och härdar ut. Samtidigt flyger han inte tillräckligt långt bort från sin blomsteräng för att upptäcka nya saker - vilket nog är vad han egentligen skulle vilja. Eller så har han bara den synen på sej själv- att han skulle vilja mer - men trivs med den blomsteräng han är på. Jag vet inte. Jag är väldigt nöjd med min blomsteräng MEN jag tar alltid samma blommor. Jag tar mej inte tiden att utforska alla blommorna, jag tar bara de som jag alltid tar och håller utsikt efter fler av de blommor jag älskar. En del skulle skylla mitt beteende på ouppklarade trauman från barndomen. Jag satt mycket och tänkte på det i natt. Jag tycker synd om barnet som var jag. Jag ser på mej som ung och tänker att det var mycket jag velat skona mej ifrån. Helt uppriktigt så är det många år sedan jag var ung och det var synd om mej. Jag har inte många oupplösta knuta. Det finns inte mycket jag måste skydda mej själv ifrån så jag köper inte det. Men klart att beteenden kanske jag har anammat. Måtte jag aldrig påtvinga överlevnadsstrategier till mina barn. Jag hoppas att jag har ändrat mönstret. Jag hoppas jag styr mina barn i en annan riktning men samtidigt lär dem hur skört allting är.

Fröken Stress bor nu här.

Fröken Stress har flyttat in i mitt hus. In i min kropp. Som en tyst liten mus har hon letat sej in utan att någon märkt henne. Men nu börjar jag höra knapprandet, tassandet. Jag känner lukten, närvaron. Fröken Stress gör mej till en dålig människa, en ilsken individ, snäsig och otrevlig. Hon gör mej till den jag inte vill vara. Alltså vill jag kasta ut henne. Men jag vet inte hur. Får inte tag på henne. Jag vet nämligen inte riktigt vad jag stressar om! Vet du nån stressfångare som kan köra ut henne?

Back to vardag igen.

Kaos på skrivbordet
efter tio minuter på jobbet!

Så var jag tillbaka in i vardagen igen. Eleverna, kollegorna, det rena skrivbordet som blev kaos på tio minuter. Två har slutat, några var sjuka. Tre långa lektioner och god korvstroganoff till lunch. Vi hade möte vi språkkollegor, planerade de kommande aktiviteterna. Men mycket ojade vi oss över alla lektioner som försvinner nu på vårterminen pga röda dagar och schemabrytande aktiviteter.





Back in business

Nu startar även vardagshjulet med Familjen Ab. Vem hämtar, hur dags slutar du, kan du skjutsa? Det är cirkus och det är fotboll. Det är matlagning men det jag ser framemot mest är att komma ut i stallet och jag hoppas jag orkar rida. Första arbetsdagen efter lovet kändes lite förvirrande, lite lost liksom men ändå skön. Nu taggar jag rättning medan barnen tränar!

Löpning i spåret-jag?

Min man har börjat banta. Det går ganska bra för honom. Han har en arbetsgivare som stöttar och har startat en tävling bland sina anställda. De har fått fitband och bokat tider på gym och Racketstadion. Jag är stolt över Marcelo och hans målinriktning. Men det har också satt igång tankar hos mej.


Jag var en gång en tjej med mer muskler än gemene man. Jag var en gång en tjej som tränade 2-4 timmar om dagen ca 5-7dagar i veckan. Men jag var aldrig smal. Jag var smalare än nu, men smal var jag inte. Jag ökade och ökade i vikt. Nu har min övervikt blivit ett bekymmer. Jag är inte sjuk än. Men det kommer snart. Däremot är jag orörlig, för tung för att göra vissa saker, för stor för att få plats i andra. Nu när min man tar tag i sin vikt känns det som jag sitter på perrongen och ser hur han blir en passagerare på tåget. Jag vill också vara med på tåget. Jag vill också se resultat om jag anstränger mej. Men det gör jag inte. Och det är så grymt frustrerande.

Jag och Elsa sprang tillsammans med barnen
nästan 2km. Galet. Idiotiskt?

Men jag går tillbaka till ayurvedan. Det är det enda som får mej att må bra i min storhet. Kroppen fungerar bättre, den mår bättre men den blir inte mindre. Under veckan har jag spenderat ganska mycket tid i sadeln. Vintervilan är officiellt över. Jag har träningsvärk och kroppen är lite otymplig och stel men det värker inte. Idag var jag ute och sprang med Elsa. Barnen sprang spåret framför mej. jag insåg att jag inte skulle orka med i deras tempo. Jag tog det lugnt och lyssnade. Spåret är bara 1.88km långt. Jag orkade inte springa hela tiden utan gick i alla uppförsbackar och när andningen blev för tung gick jag. Maxhastigheten låg på blyga 9km/timmen, men jag tog mej runt. Jag sprang. Jag blev trött men det var inte så hemskt och jag återhämtade mej otroligt fort. Vad det var som for i min hjärna, vet jag inte. Vad i hela världen fick mej att frivilligt ge mej ut i spåret med barnen? Marcelo har varit på mej att börja gymma. Men jag vill inte. Känner bara press och stress över att hinna det. Jag vill hellre lägga tid när jag har tid. Och idag hade jag tid att springa. Jag kan inte med ord beskriva hur främmande löpning är för mej och min kropp. Helt galet faktiskt. Jag AVSKYR att springa. Tycker inte att det är skönt eller roligt för en enda sekund.

Spela boll ihop är nåt vi gillar i vår familj!

Efter löpturen i hemmaspåret gick vi bort till skolan där Marcelo och Alex väntade på oss. Barnen tränade lite armgång, klättring i nät och sedan lirade vi lite boll allihopa på grusplan. Det blev nån timme med tacklingar, skott och dribblingar. Där hör jag mer hemma än i spåret.

Nu får vi se hur kroppen reagerar på dagens träningspass. I morgon är tanken att jag ska sätta mej i sadeln igen. Jag försöker att göra det jag mår bra av. Men faktum är att medan kilona rinner av min man så behåller jag mina- oavsett om vi äter samma mat, tränar- fast olika träning. Och jag tycker de tär väldigt nedlåtande och orättvist. Så det så!

 

Ridlektion

Dottern fick rida lektion på Bella igen. Det var ett tag sen sist. Att dela sitt hästintresse med sina barn... eller att dela ett intresse med sina barn är faktiskt himla fantastiskt! I stallet så gör vi saker ihop och just hästarna är en passion i upptågande för Mittimellan N. Hon var så stolt och glad efter lektionen. De tränade på att trava, rida lätt, rida i 8:or, slalom och mycket annat. Bella surade ihop lite men lyssnade tillslut när dottern blev mer bestämd.

Pepino löshoppade fast vi inga hinder har.

Och just det där att hon klarade av Bella fast hon inte först trodde att hon skulle göra det... det leendet är obetalbart. Till och med sonen tycke det var himla trevligt i stallet. Han fick inte rida men han fick agera godisskål när jag löshoppade Pepino. Att göra saker ihop med ungarna är det bästa jag vet. Och eftersom Elsa var med kändes det ännu mer komplett på nåt sätt. 

 

Ett hem igen

Elsa

Idag kom Elsa hit igen. Hon är rätt ofta här eftersom husse Alex ofta är här. Men i natt ska hon sova hos oss. Jag funderar mycket på vad skillnaden är att öppna bakluckan när jag kommer ut till stallet och släppa ut Elsa, mot att inte göra det? Vad är skillnaden att ge Elsa kvällsmat mot att inte göra det? Vad är skillnaden att planera morgondagen med tanke på att vi har en hund i huset som måste motioneras? 


Jo det har jag analyserat klart idag. Huset känns mer som en familj då. Vi är mer kompletta. Familjen är hel igen. Att höra tasstrampen mot golvet, dunsen när hon lägger sej ner, de där bruna fina ögonen som suktar efter kärlek och en liten klapp..... Alla barnen har lekt och levt upp med Elsa idag. Det gör en himla stor förändring. Det är som om allt är bra nu. Fast hon bara är till låns över natten. Bara för att det är mysigt.




Elsa är med i stallet. Alltid lös. Även när vi löshoppade Pepino.
En dag har vi en egen hund igen som får vara med överallt, precis som Elsa.

En dag kommer vi skaffa hund igen. Då vill jag att det blir min stallhund som följer med var jag än går. Precis som Bobbo. Skillnaden nästa gång är att jag skulle vilja ha den som arbetskamrat också. Jag hoppas den drömmen slår in. Men än kan jag inte skaffa hund. Tårarna för Pluto börjar komma allt oftare. Sorgen över honom slår nu, snart 1½ år efter hans död. Bobbo är bara ett bottenlöst hål ännu.


En dag ska jag skratta och glädjas över en egen hund. Tills dess njuter vi av Elsa!

En riktigt bra dag



Fantastisk ridtur idag.
Jag och Herr P.

Vad är en riktigt bra dag egentligen? Jag känner hur det spritter i min själ, det bubblar liksom glädje ut ur hela mej och jag kan inte hejda det. Jag är så in i böveln nöjd, och glad, och lycklig, och tillfreds och NÖJD! Då har det väl ändå varit en bra dag? Eller var det bara delar som var bra? Kanske är det vädret som får mej på så bra humör?


Egentligen borde man väl säga att det är familjen som gör en bra dag. Eller att man varit ute på äventyr och upplevt saker som får mej att vara uppspelt. Och visst älskar jag äventyr, jag älskar att uppleva saker som jag normalt inte gör men jag är så himmelens nöjd med min vardag. Min vardag rockar fett! Nu har jag visserligen lov. Jag går hemma med barnen. Sover mycket. Städar lite, får laga mat flera gånger om dagen men framförallt är jag ganska många timmar i stallet. Att ha häst är så sjukt glädjespridande. Pepino är min ultimata utmaning. Han är en av det mest tryggaste hästarna att hålla på med i boxen. Klumpig som han är kan han trampa på nån fot när han flyttar på sej men värre än så blir det inte. Han ger så mycket kärlek och han rullar sej i så mycket lera att jag varje dag får lång träning i att borsta honom. Armarna värker, axlarna värker av träningsvärk. Sedan ska det ridas och benen får jobba som en galning, balansen likaså.

Mittimellan N skrittar Pepino på banan.

I dag fick Mittimellan N skritta fram Pepino. Och hon lyckades! Det har aldrig hänt förut. Han vill inte gå framåt, stannar eller är livrädd och dansar runt. Men idag fick hon jobba hårt och de tog sej framåt.  Varv efter varv. Sedan hoppade jag upp och vi tränade övergångar i skritt, trav och till och med galopp idag när banan inte var så lerig. Han var fantastisk. Jag är så lycklig. SÅ LYCKLIG! En bra dag i stallet gör en bra dag. Så är det.

Vi löshoppade Shouni efteråt. Det var också rena euforin. Både jag och Mittimellan N var trötta som nyvakna kissungar när vi åkte ut men efter en kort stund var vi pigga och efteråt är det som om energin inte tar slut. Att fylla sin vardag med sånt som gör en lycklig. Det tror jag är konceptet till ett lyckligt liv. Det är en bra dag idag. En riktig bra dag!

Vad som behövs

Jag hälsade på Molly häromdagen. Hon hade smala ben, tunn pannlugg och kraftig, stark kropp. Hon gosade med mulen och var uttrycksfull med sina öron. Hon var brun.
Ögonen lite avvaktande. Ibland såg hon nöjd ut när barnen kramade hennes mjuka hals och ibland vände hon avvaktande bort huvudet. Men en liten morot kunde bota hennes skepsis. Jag ställde den magiska frågan och då tittade hon på mej och lade sedan mulen på min axel och invid min hals. Hanna red henne tills svetten rann. Pigga ben, samlad galopp. En fin liten häst att träffa.


Sedan åkte jag hem till min Pepino. Vi red på banan. Jag på Pepino och tjejerna på Shouni. De skötte sej själva. För mej gick det halvbra. Först helt ok. Sedan när alla små  ponnysarna kom tillbaka efter uteritten satte dampmonstret i honom  fart. Men jag jobbade på små volter, fortsatte kräva arbete. Han kastade sej, reste sej en aning, sparkade och hoppade upp och ner. Men jag fick tillbaka honom. Han kunde börja jobba koncentrerat igen. Han gick ner på tygeln och arbetade i form på ett sätt han inte gjort med mej förut. Han var fortfarande lite explosionsartad och varje gång vi red i trav på volten så kastade han sej, men på fyrkanstspåret gick det bra. Det som slog mej var att jag satt bättre kvar i sadeln nu än vad jag gjorde för ett år sedan. Alla timmarna i sadeln börjar bygga min balans, bygger mina viktiga småmuskler och skapar aktivitet i nervtrådarna ner till benen igen. Jag behöver inte aktivt tänka vilken muskel jag ska röra först i ena benet och sedan i andra benet längre. Kroppen fungerar bättre. Jag satt kvar i sadeln utan några större bekymmer. Jag blev inte rädd. Kanske en aningens irriterad men mest stolt över att jag lyckades med det jag bestämt mej för att göra. Vi tog oss igenom utbrottet som varade kanske tio minuter utan att jag behövde höja rösten, bli arg eller rädd. Det är precis vad Pepino behöver. En ryttare som hjälper honom igenom hans svårigheter när de uppstår och visar vägen till ett harmoniserat förhållande till ridning och omvärlden. Jag är så himla stolt över oss båda!

  

Inga bilder togs när vi red på banan, men när tjejerna tog ut hästarna till hagen passade jag på att
fota duktiga Pepino och älskade Shouni.

Högljutt sovande

Jösses vad denna mun kan snarka! Jag älskar honom över allt annat och han är mannen som gör mej lycklig ( och ibland galen). Men att sitta och titta på TV eller film med honom på kvällen när han är trött och börjar sova.... när han snarkar så väcker han hela byn! Jag kan sova bredvid honom så länge han inte snarkar så mycket just i insomnings ögonblicket men ibland väljer jag att smyga ut till soffan. Nu har jag suttit och arbetat vid datorn ett par timmar, Marcelo har somnat till landskampen i fotboll i sin svarta fåtölj. Jag kan inte höra mina egna tankar!!!!!

Glad Påsk

Jag föraktar Halloween. Jag brukade gilla påsken men för varje år firar vi den mindre och mindre. Lite pliktskyldigt målar vi lite ägg. Jag påminner ungarna om att de ska gå påskkärring och nån familjemiddag brukar vi få till. Men inga gula gardiner och i år blev det inte en ett påskris med glada färger, ingen fasta och ingen äta-fisk-dag. Det jag älskar med påsken är att vi är lediga och kan vara tillsammans. I år ska jag sova och vara i stallet hela lovet. Samla mina krafter. Ta det lugnt och varva ner. Jag har helt kommit ur balans sista två veckorna från ayurvedan. Så nu blir det att hitta tillbaka till det jag mår bra av. Hitta nya recept jag kan inspireras av och framförallt umgås med mina fantastiska ungar och snygga make!

Så jag gillar fortfarande påsken, vi har haft vår middag med pappa och Grace, jag gömde påskägg på tomten så barnen fick leta i evigheter innan de hittade dem, döttrarna har gått sitt varv med påskkort i grannskapet och vi målade kokta ägg i allskönens färger. Men jag tror att om påsken ska funka här hemma måste vi hitta nya rutiner och nya traditioner. Påsken förr innebar alltid hundtävlingar och sedan det slutade har jag blivit lite vilsen. Kanske det ska bli en högtid att meditera i? Äsch jag har inte en aning. Idag ska jag i alla fall träffa en fantastisk vän och jag ska städa,, blogga, baka,  och vara hemma hela dagen. Kanske jag mediterar också. Påsklovet har börjat. Jesus är uppstånden igen och det är väl bra. Men påsken för mej måste vara något annat. Vad firar du påsk för?

Ett rum av hopp

Jag var på en träff på Linköpingsslott. Med Landshövdingen och Stjernqvist, Herr Doll och en massa andra viktiga och fantastiska människor. Vi fick information och vi fick tänka till och vi fick en massa att ta med oss hem. Här är den värld jag saknat, som handlar om att agera och inte sitta passiv och läsa nyheterna och oja sej. Här handlar det om att göra skillnad. Att rädda människor, att rädda vårt land. Oj nu blev jag kanske dramatisk. Men det Sverige jag var så stolt över börjar gå sönder, slitas i tu för att det finns de som gillar att skrämmas och rädsla är den mest effektiva känslan att spela på för att splittra människor. Människorna där i rummet sprider något helt annat. Hopp, lust och fantastiska möjligheter. Det var coolt att var en del av det.

Lerig morgonfodring!

Lilla N hjälpte till med morgonfodringen av hästarna......

Jag älskar djur

Jag älskar djur. Det har jag alltid gjort. Ute i stallet har vi alla olika sorters djur så jag kan mysa med mer än vad jag själv orkar att ta hand om. Det är jag tacksam över! 

Pepino- en svart, fyrfotad Åza

Jag rider på hans rygg. Svär över att han bråkar med mej, bockar ibland, han slår med huvudet och skriker. Än så länge har jag inte ramlat av. Han gör det ändå snällt. Men jag är rädd för att åka av. Jag är rädd för att bli rädd. Men under tiden så tränar vi på att trava i slalom, ringa i klockor, övergångar mellan halt, skritt och trav. Vi rider ut, fast det är då han bråkar som mest. Vi longerar och vi tränar på lätta dressyrprogram.

Sakta men säkert kommer vi längre med våra tricks och numera går han lös efter mej allt oftare, än med ett grimskaft runt halsen som en extra försäkring men ändå, ett stort framsteg! Och vi går framåt. Han blir smalare, får mer muskler, mer ork och han börjar bli bekväm i våra övningar. Jag älskar våra mysstunder, när vi busar i hagen och samspelet när ridningen fungerar och vi båda är nöjda.

Nu börjar jag längta efter riktig långa långritter. Han hänger med ut på långa varvet, men jag är inte helt säker om vi skulle välja andra vägar. Kanske skulle han försöka vända, vägra gå? Eller skulle det gå bra nu? Snart ska vi testa. Jag brukar säga att jag har en köpt en häst som är som jag. Känslig, snäll, envis och som har väldigt svårt att lyda när jag blir tillsagd. Men Pepino är killen som håller mej uppe. Han gör mej lycklig. Han utmanar mej. Han gör mej till en reflekterande människa.



Barnen med Shouni och Pepino

Summering av 2015

År 2015 har passerat. Året då kroppen till slut inte orkade mer. Nu har kroppen gett upp, resignerat och sitter med händerna hängande vid sidorna  och säger att jag fixar inte det här längre. Jag hade fler skov än vad jag haft på länge. Kroppen gör ont. Men trots det har jag gjort så mycket som jag velat så länge.



Turkiet i februari

2015 var året då jag och Marcelo började resa igen. Bara han och jag tillsammans på äventyr. Vi var i Turkiet och vi var på Gotland. På våra resor lärde vi känna ett gäng härliga människor från Sveriges olika hörn och vi fortsätter hålla kontakten. Vad härligt det är att hitta människor man trivs med! Tillsammans med familjen var vi i Legoland. När jag var liten drömde jag om att få åka till Legoland. Men det var för dyrt. Nu var jag där med mina barn och det var en fantastisk dag i parken. Vi var i vårt älskade Danmark. Dit återvänder vi ofta. Som vanligt så fick vi en fantastisk semester där innan vi åkte vidare mot västkusten i Sverige. Nu sparar vi för vår livs resa som ska ske i år. Oavsett var vi åker i framtiden tror jag inte någon resa kommer vara så känslosam och viktig som den vi ska göra i år.

2015 började med att jag hade förlorat en hund. Pluto.


Lilla Gul levde några veckor bara.

2015 slutade med att jag förlorat två ankor, två höns, en kyckling och min äldsta son Bobbo. När Lilla Gul - kyckling dog mittframför ögonen på barnen pga elaka kråkor tyckte jag det var så hemskt. När jag kom hem fanns inte hens lilla kropp kvar. Allt var borta.

Kakan

Och när jag hittade fjäderhögen av Kakan...... tre djur på fyra dagar som bara försvunnit, allt som fanns kvar var en stor fjäderhög......  vi var så otroligt ledsna att vi knappt kunde prata om det. Och lite så känner jag med Bobbo med. Jag städar undan hans saker, pratar fåordigt om honom.


Bobbo fick jag ha i 13 fantastiska år.

Jag gråter inte riktigt. Jag klarar inte riktigt av att hantera förlusten av honom. Och just därför går det ganska bra ändå. Men det här nya året är det första året utan hund sedan många, många år tillbaka. Jag är glad att jag hann åka förbi Bobbos uppfödare i somras på semestern. Jag är glad att jag hann träffa henne och att hon fick se honom en sista gång. En sista gång.... usch jag ryser vid orden.

Pepino

2015 var första året som jag gick in i som hästägare. Det finns mörka kvällar jag önskat att det var ljusare, det finns sena kvällar jag önskat jag haft mer ork och det finns dagar jag önskat att kroppen inte gjort så ont. Men att ha häst som kräver att jag rör på mej, att ha en häst som tycker om att stå och gosa - det har gjort så mycket gott för mej. Det är inte många saker som gör mej så lycklig som stallet. Jag har under året testat beridet bågskytte, WE, bruksridning och häromdagen åkte jag snowracer bakom häst för första gången. Jag har gjort saker under året som jag inte ens drömt om att jag skulle göra och det får mej att känna mej levande. Det håller mej vid liv.


2015 var ett annorlunda år med mina älskade ungar. Barnen hade sina svårigheter och deras annars så lugna och jämna (?) humör har åkt berg-och-dalbana under hela året. Som mamma har jag slitit mitt hår och kämpat och kämpat för att ge dem verktyg, kratta manegen och låta dem lära sej av smällarna livet erbjuder. Det är inte helt lätt att vara mamma. Och hur mycket jag än njuter av föräldraskapet och tackar alla gudar över att jag fått mina tre barn så räcker inte det för att vara en bra mamma.

Mittimellan N på Carina och Lilla N på Bella.

Jag vill vara den bästa mamman. Jag vill ge barnen alla förutsättningar jag kan för att de ska växa upp och göra bra val och får vara så lyckliga de kan. Det här året har varit många vägval och jag vrider mej om nätterna och undrar om jag har gjort rätt varje gång. Samtidigt njuter jag av närheten vi har, förtroligheten - vi pratar om allt och hitintills har vi löst de flesta vägbulorna. Men det är inte förens de är vuxna som jag får svaret om jag gjorde rätt. Lång väntan. Längtar inte dit heller. Vill njuta av dem nu.

Stora N och jag vid starten på SMACK.

2015 gjorde jag mycket med barnen som jag längtat efter. Vi cyklade mycket tillsammans och allt kulminerade i ett cykellopp som jag och Stora N gjorde tillsammans. Det var magiska timmar i sadeln ihop med min 10-åriga son. Jag och barnen red också ut tillsammans. Något jag drömt om sedan de föddes. Nu gjorde vi det. Och vi åkte på cirkus turnée. Att uppleva ihop med barnen är ett av det allra bästa jag vet!

 

Raketer

Det är väl knappt man vågar erkänna det -  men jag gillar fyrverkerier vid nyår. Och eftersom vi bor på landet så anordnas inget lokalt utan man få själv stå för de uppbrända pengarna. Och det gör vi. År efter år. I år var det första gången som i inte hade en skotträdd hund hemma. Så det var med viss vemod jag gick ut för att själv få vara med om uppskjutandet. I vanliga fall står jag inne och glor i fönstret med hög musik och ett öga på Bobbo. Vårt hus är bra på det sättet. Det hörs väldigt lite in. Men inte i år. Där stod jag med min svärmor, barn, man mfl och hurrade med sorg i rösten varje raket som for upp på himlen. Varje bang hyllades med en applåd och grannarnas jubelrop. Att jag fick delta beror ju på att Bobbo dog. Han är borta. Död. Aldrig mer. Så det var inte bara en bra känsla när jag stod där på gräsmattan. Men visst var det fint. Visst var det mysigt. På sju minuter var alla raketer uppskjutna. Det blev mörkt och tyst igen. Nya året hade infunnit sej. Nu är det slut på smällandet i vår by. 

Jag hörde mej för hur de hade gått i stallet. Alla hästarna går ju ute dygnet runt. Men inte en enda av hästarna hade ens lyft huvudet från hölårarna. Vi har fått tag på väldigt fint hö. Nästan som gräs. Mums säger dem!

Bobbo 13 år

Idag skulle Bobbo bli 13 år.

Idag ligger han som förbränd aska i en låda.

Men hans födelsedag blev en bra och fin dag. Han hade velat vara med. Idag hade han velat vara med. Snö, öppna fält, frihet, kyla, springa, många människor, gemenskap. Bobbos dag. Men aldrig mera. Inga fler hundtårtor eller favoritaktiviteter. Idag blir jag varm och glad när jag tänker på honom. Grattis Bobbo!