Translate

söndag 17 april 2016

Ingen långdistansare

Jag såg ett program i natt. Det var ett program som på nåt sätt kom att beröra mej väldigt mycket. Under natten har det mognat till ett beslut. Jag vet att jag inte riktigt bär hela beslutet i egna händer men jag ska verkligen se till att göra allt i min makt för att det ska bli verklighet. Jag behöver det. Jag måste det.
I början av året har jag redan tagit åtgärder för att komma åt detta håll, men med de senaste veckorna har jag släppt det lite. Jag måste vara fokuserad. FOKUS. Jag vet bara inte hur jag ska klara av att hålla målmedvetenheten  över tid. Jag är ingen långdistansare, inte heller en sprinter. Jag är helt enkel dålig på att följa mina egna beslut. Ändå får jag det jag vill i de flesta fallen. Så någon form av strategi har jag ju. Men den är inte uttalad. Alltså vet jag inte hur man gör. Jag tror att nu, den närmaste tiden handlar det om planering. Håll planen så kanske jag lyckas längre. Alltså ska jag sätta mej ner och planera. Det är dagens mål.


När jag tänker efter är det en hel del jag skulle behöva planera. Jag har en del drömmar och mål som jag verkligen vill genomföra men jag hittar alltid på ursäkter för att låta bli. När blev jag en sådan person? Har jag alltid varit så?


Jag vet att min far är som en humla som flyger från blomma till blomma, stannar liksom inte kvar och härdar ut. Samtidigt flyger han inte tillräckligt långt bort från sin blomsteräng för att upptäcka nya saker - vilket nog är vad han egentligen skulle vilja. Eller så har han bara den synen på sej själv- att han skulle vilja mer - men trivs med den blomsteräng han är på. Jag vet inte. Jag är väldigt nöjd med min blomsteräng MEN jag tar alltid samma blommor. Jag tar mej inte tiden att utforska alla blommorna, jag tar bara de som jag alltid tar och håller utsikt efter fler av de blommor jag älskar. En del skulle skylla mitt beteende på ouppklarade trauman från barndomen. Jag satt mycket och tänkte på det i natt. Jag tycker synd om barnet som var jag. Jag ser på mej som ung och tänker att det var mycket jag velat skona mej ifrån. Helt uppriktigt så är det många år sedan jag var ung och det var synd om mej. Jag har inte många oupplösta knuta. Det finns inte mycket jag måste skydda mej själv ifrån så jag köper inte det. Men klart att beteenden kanske jag har anammat. Måtte jag aldrig påtvinga överlevnadsstrategier till mina barn. Jag hoppas att jag har ändrat mönstret. Jag hoppas jag styr mina barn i en annan riktning men samtidigt lär dem hur skört allting är.

1 kommentar:

Linda sa...

Nästan läskigt att läsa din blogg jag går runt och har exakt samma tankar om hur jag hade velat skydda det lilla barnet som var jag och hur rädd jag är för att göra sådana fel som kommer skada mina egna barn. Vi är trots allt överlevare Åsa och det enda vi kan göra nu är att vårda oss själva som vuxna för mår vi bra kommer sannolikheten att öka att vi behandlar våra barn bra!