Jag rider på hans rygg. Svär över att han bråkar med mej, bockar ibland, han slår med huvudet och skriker. Än så länge har jag inte ramlat av. Han gör det ändå snällt. Men jag är rädd för att åka av. Jag är rädd för att bli rädd. Men under tiden så tränar vi på att trava i slalom, ringa i klockor, övergångar mellan halt, skritt och trav. Vi rider ut, fast det är då han bråkar som mest. Vi longerar och vi tränar på lätta dressyrprogram. 
Sakta men säkert kommer vi längre med våra tricks och numera går han lös efter mej allt oftare, än med ett grimskaft runt halsen som en extra försäkring men ändå, ett stort framsteg! Och vi går framåt. Han blir smalare, får mer muskler, mer ork och han börjar bli bekväm i våra övningar. Jag älskar våra mysstunder, när vi busar i hagen och samspelet när ridningen fungerar och vi båda är nöjda. 
Nu börjar jag längta efter riktig långa långritter. Han hänger med ut på långa varvet, men jag är inte helt säker om vi skulle välja andra vägar. Kanske skulle han försöka vända, vägra gå? Eller skulle det gå bra nu? Snart ska vi testa. Jag brukar säga att jag har en köpt en häst som är som jag. Känslig, snäll, envis och som har väldigt svårt att lyda när jag blir tillsagd. Men Pepino är killen som håller mej uppe. Han gör mej lycklig. Han utmanar mej. Han gör mej till en reflekterande människa. |
| Barnen med Shouni och Pepino |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar