Löpning i spåret-jag?

Min man har börjat banta. Det går ganska bra för honom. Han har en arbetsgivare som stöttar och har startat en tävling bland sina anställda. De har fått fitband och bokat tider på gym och Racketstadion. Jag är stolt över Marcelo och hans målinriktning. Men det har också satt igång tankar hos mej.


Jag var en gång en tjej med mer muskler än gemene man. Jag var en gång en tjej som tränade 2-4 timmar om dagen ca 5-7dagar i veckan. Men jag var aldrig smal. Jag var smalare än nu, men smal var jag inte. Jag ökade och ökade i vikt. Nu har min övervikt blivit ett bekymmer. Jag är inte sjuk än. Men det kommer snart. Däremot är jag orörlig, för tung för att göra vissa saker, för stor för att få plats i andra. Nu när min man tar tag i sin vikt känns det som jag sitter på perrongen och ser hur han blir en passagerare på tåget. Jag vill också vara med på tåget. Jag vill också se resultat om jag anstränger mej. Men det gör jag inte. Och det är så grymt frustrerande.

Jag och Elsa sprang tillsammans med barnen
nästan 2km. Galet. Idiotiskt?

Men jag går tillbaka till ayurvedan. Det är det enda som får mej att må bra i min storhet. Kroppen fungerar bättre, den mår bättre men den blir inte mindre. Under veckan har jag spenderat ganska mycket tid i sadeln. Vintervilan är officiellt över. Jag har träningsvärk och kroppen är lite otymplig och stel men det värker inte. Idag var jag ute och sprang med Elsa. Barnen sprang spåret framför mej. jag insåg att jag inte skulle orka med i deras tempo. Jag tog det lugnt och lyssnade. Spåret är bara 1.88km långt. Jag orkade inte springa hela tiden utan gick i alla uppförsbackar och när andningen blev för tung gick jag. Maxhastigheten låg på blyga 9km/timmen, men jag tog mej runt. Jag sprang. Jag blev trött men det var inte så hemskt och jag återhämtade mej otroligt fort. Vad det var som for i min hjärna, vet jag inte. Vad i hela världen fick mej att frivilligt ge mej ut i spåret med barnen? Marcelo har varit på mej att börja gymma. Men jag vill inte. Känner bara press och stress över att hinna det. Jag vill hellre lägga tid när jag har tid. Och idag hade jag tid att springa. Jag kan inte med ord beskriva hur främmande löpning är för mej och min kropp. Helt galet faktiskt. Jag AVSKYR att springa. Tycker inte att det är skönt eller roligt för en enda sekund.

Spela boll ihop är nåt vi gillar i vår familj!

Efter löpturen i hemmaspåret gick vi bort till skolan där Marcelo och Alex väntade på oss. Barnen tränade lite armgång, klättring i nät och sedan lirade vi lite boll allihopa på grusplan. Det blev nån timme med tacklingar, skott och dribblingar. Där hör jag mer hemma än i spåret.

Nu får vi se hur kroppen reagerar på dagens träningspass. I morgon är tanken att jag ska sätta mej i sadeln igen. Jag försöker att göra det jag mår bra av. Men faktum är att medan kilona rinner av min man så behåller jag mina- oavsett om vi äter samma mat, tränar- fast olika träning. Och jag tycker de tär väldigt nedlåtande och orättvist. Så det så!