Raketer

Det är väl knappt man vågar erkänna det -  men jag gillar fyrverkerier vid nyår. Och eftersom vi bor på landet så anordnas inget lokalt utan man få själv stå för de uppbrända pengarna. Och det gör vi. År efter år. I år var det första gången som i inte hade en skotträdd hund hemma. Så det var med viss vemod jag gick ut för att själv få vara med om uppskjutandet. I vanliga fall står jag inne och glor i fönstret med hög musik och ett öga på Bobbo. Vårt hus är bra på det sättet. Det hörs väldigt lite in. Men inte i år. Där stod jag med min svärmor, barn, man mfl och hurrade med sorg i rösten varje raket som for upp på himlen. Varje bang hyllades med en applåd och grannarnas jubelrop. Att jag fick delta beror ju på att Bobbo dog. Han är borta. Död. Aldrig mer. Så det var inte bara en bra känsla när jag stod där på gräsmattan. Men visst var det fint. Visst var det mysigt. På sju minuter var alla raketer uppskjutna. Det blev mörkt och tyst igen. Nya året hade infunnit sej. Nu är det slut på smällandet i vår by. 

Jag hörde mej för hur de hade gått i stallet. Alla hästarna går ju ute dygnet runt. Men inte en enda av hästarna hade ens lyft huvudet från hölårarna. Vi har fått tag på väldigt fint hö. Nästan som gräs. Mums säger dem!