Lite närmare Robin Hood

Jag spände bågen, kände den tunga hästens rörelser under mej. Jag siktade inte men lyfte bågen, riktade den mot tigern i mitten och släppte på greppet. Pilen sköt iväg rakt mot målet. Det blev inte en fullträff men väl en hög poäng. Jag laddar om. Pepino sänker sitt huvud för att beta och jag sliter i tygeln för att få upp det tunga huvudet och skänklar på. Han lyssnar motvilligt med hela munnen full av gräs. Vi fortsätter banan ut. Tre tavlor, tre träffar.... i skritt. Jag är asnöjd!

Min fina häst och jag. I skritt.

Hanna testade Pepino. Hennes kropp värker inte som min. Hon är smidigare än jag. Hon tar banan i galopp och missar ett av tre skott. Hon hinner ladda om. Herr P har lagom mjuk takt. Två pilar sitter där de ska.

Hanna på Pepino i galopp. hon har lite bättre teknik än jag!

 Hon är bra. Den här sommaren har varit hennes första tävlingssäsong. Undra om jag någonsin kommer tävla. Men visst är det kul att träna. 

Jag manar på Pepino i galopp. Jag älskar hans gångarter. De är så mjuka. Jag spänner bågen. Men ingen pil flyger iväg. Jag har inte med mej några. Men jag låtsas. Tre gånger åker en låtsaspil mot tavlorna med tigerhuvuden på. Jag känner eufori.Det känns som vi kommer fixa det här en dag, att i galopp skjuta pilarna mot tavlorna och träffa. Men inte idag. Jag var nöjd och sonen fick ta över. Han älskar inte hästar, men han älskar beridet bågskytte! 

Min fina kille!

Än så länge bemästrar han bara skritt. Dagens mål att få in en bullseye lyckades han med. Alltså fick han in dagens bästa pil. Min son! På hästryggen! Med pil och båge! Det trodde jag inte när han förra hösten gråtande hoppade av C-ponnyn Carina och sa att han aldrig mer ville rida!