Barnens vänner

Att dansa och ha kul ihop är viktigt!

Har jag rätt som mamma att ha åsikter om mina barns kompisar? Såklart jag har det om kompisarna inte är bra för dem. Men om kompisarna bara inte är riktigt bra kompisar? Jag har åsikter om två av mina barns kompisar. Jag gillar kanske inte dessa vänner så mycket. Men det är inget fel på dem. De bara.... jag vet inte. Jag gillar dem inte. Så jag biter ihop. Jag försöker lära barnen att stå upp för sej själva och inte bli besvikna när samma kompis för femtielfte gången sviker dem, säger taskiga saker eller sviker ett löfte. Var det så att vara ung? Att man fick ta lite grus i hörnen och att man fick lära sej att bli besviken ibland för att få komma åt den där åtråvärda närheten med en kompis ibland? Jag kommer inte riktigt ihåg. Jag hade en bästis i lågstadiet. Hon svek rejält i mellanstadiet. Som vuxen kan jag se att hon var klar med mej och att hon ville ha större utrymme. Men jag har inte förlåtit henne än. Det gjorde så ont. Sedan hittade jag mina nuvarande vänner i sexan och sjuan och sedan dess har vi hängt ihop. Mer som unga. Lite mindre sällan nu när vi bor så att vår vardag inte rullar in med varandras. Men jag har fortfarande svårt för barn som sviker. Därför tänker jag att ungarna reder ut det där själva. Men jag står som ett rasande, darrande

Som vänner ska man hjälpa varandra.

 mammamonster och vill så gärna förbjuda ungarna att vara med varandra eftersom de gör mina barn ledsna. Men jag säger bara:
-Du vet att X gör så här ibland. Och jag vet att det gör ont. Då har du två val. Antingen accepterar du att X är så här och umgås med hen ändå. Eller så säger du ifrån och är med andra som hellre vill vara med dej.
Men det är inte helt lätt för mina barn att bryta heller. De umgås i gäng och då får de liksom vara med alla. Och när det är bra är det så väldigt bra. I grund och botten är alla ungarna härute bra barn. Men, ändå. Barn är barn. 

Jag jobbar hårt på att syskonen ska bli bästa vänner.

Samtidigt vet jag att är det någon gång i livet jag kan påverka vilka mina barn ska vara med så är det nu. Det är nu jag lär dem hur de ska låta sej behandlas av kompisar och omgivning. Det är min grund nu som ger mej kontroll över tonårskompisarna som jag då inte kommer ha ett dyft med att göra. Att tro att man som förälder kan påverka sina barn i den mest rebelliska tiden i livet är bara att kasta pärlor åt svin. Det är nu vi lär ut mönster, närhet och förtroende. Har vi lyckats så gör barnen rätt val för sej själva senare i livet. Klart det kan bli tokigt ändå, men förhoppningsvis hamnar de å rätt köl igen sen. För mej handlar om det om självkänsla. Tycker man om sej själv låter man sej inte behandlas på ett dåligt sätt. Men som mamma kan jag heller inte kratta vägen de ska vandra. De måste lära sej av sin samtid, sin omgivning och sina egna misstag. Så jag biter mej i läppen. Säger något ibland men låter dem själva välja. I slutänden handlar ju livet om de val man gör. Då kan inte jag göra valen åt dem.