Adjö min älskade

På sista tiden är det så många runt mej som mist sina hundar. Hundar som jag har en relation till. Speciellt runt december-januari. Det var som om döden strök förbi här i greveskapet. Med sin kalla, knotiga hand hämtade han hem våra bästa vänner. Som en dyster våg gick han förbi våra ögon utan att vi förstod vad det skulle innebära. Fina Nike lämnade jorden, den underbara schäfern som med sin utstrålning och speciella personlighet alltid stod ut på tävlingsbanorna. Fina Nike var en del av bilden på  mina och Bobbos  första stapplande steg i lydnadskarriären. Det var som om hon hade energi och underbara tokigheter för fem hundar i sin gul, svarta schäferkropp. Hon lämnade ingen oberörd. Aldrig någonsin. Senare blev hon även en kär vän, liksom hennes matte Ingela. 
Shanza fick ge upp i januari. Shanza, Heléns fantastiska vän och partner i en hel evighet. Den snällaste hunden man kan hitta. Hon blev gammal, men det hjälper inte, saknaden blir så mycket större. Vissa hundar får lite större betydelse än andra....
Grannen fick ta bort sin flat Björne för några veckor sedan. Björne som rymde, Björne som med full energi men vänlig uppenbarelse flöt över vägarna här hemma i byn. Och som med sin svarta skepnad alltid fick oss att stanna upp och ta en kort paus i livet. Påminde om något annat, det vi inte alltid tänker på.
  Bianca, den tok/roligaste rottweilern jag någonsin känt. Adelias läromästare i alldeles för få år. Som hon jobbade med den hunden. Och de lyckades, både på och utanför lydnadsplanen. Så bara en dag stod det på en facebook-uppdatering att hon inte fanns mer. Bara borta. 
Jag kommer ihåg första gången jag träffade Rhiva. Den charmigaste goldenvalpen ever! Hon kom som en stormvind, tuggade på mina händer, glad och så otroligt fylld av energi. Hon charmade in sej i mitt hjärta medan matte Sandra torkade svetten ur pannan. Den hunden var ett strå vassare än många andra. Hon hade fått flyttat in hos mej när som helst. Men i sanningens namn bodde hon redan i det bästa hemmet hon kunde ha. Sin tävlingskarriär rivstartade hon lysande, såklart. Men så för en månad sedan..... borta.
Trixie har också lämnat jorden. Trixie var nästan som min, fast hon var inte min. Jag visste att hon var dålig. Och jag förstod att hon inte skulle leva i en evighet. Men en sträng av saknad spelar i mitt bröst. När jag tänker på Trixie kan jag däremot inte göra annat än att le. En mer härligt, galen hund får man leta efter. Underbara Trixie! Det finns inte ord som beskriver henne tillräckligt bra. Underbara, fina.
Igår fick Ebba somna in efter närmare 16år ihop med sin matte Catharina. Ebba var en hund som jag så starkt förknippar ihop med alla timmar på agilityplan som jag och Bobbo nött ihop. Ebba var liten, kvick, villig och alltid sinnesbilden för ett bra partnerskap ihop med sin Catharina.
En förlust som tagit mej väldigt hårt är Asti. Den vänliga jätten som var som en ponny men ändå.... smidig skulle jag inte kalla honom, men han var aldrig i vägen. Han var som den trygga farbrorn som kanske inte gör så mycket väsen ifrån sej, men är den som skapar en trygg  och kärleksfull plats omkring sej. Asti var mer speciell än andra och sinnebilden av äkta kärlek. Asti fattas. Han fattas i världen.
Sen har vi såklart min älskade Pluto, här blir orden tysta. Mina händer stannar upp. Tangentbordet slutar att knastra. Pluto. Han är borta. Det gör ont. Mest ont.

Vi är många som mist våra vänner. På de evigt gröna ängarna springer de kanske tillsammans nu och har det bra i vinden. Utan att ha ont. Det är vad de förtjänar iallafall. Det gör ont att förlora den individ som man lagt så mycket kärlek och omsorg på, oavsett om det gav resultat i rosetter eller inte. Och jag tror de flesta känner att man är lite ensam i sin sorg. Jag gör det. Fast jag har en hel familj som sörjer Pluto. Hade de varit våra barn får man en annan förståelse, men de är ju "bara" hundar. Men för mej och många andra är de inte "bara" hundar. Sorgen går inte över på ett par veckor. Man lever med den. Länge. Den kommer i attacker, den är som en ryggsäck man bär men som inte syns. Samtidigt har det varit fantastiskt att bli älskad av dessa individer. De har gett allt de kunnat, på både bra och dåliga sätt. De satsade allt. Just därför är de lite mer speciella. Lite mer älskade, lite mer.... av allt.