Pepino och jag

Min dator segar ihop så dant att jag drar mej för att ens starta den. Jag tror att jag kommer köpa en ny till mej själv i födelsedagspresent i år. Det hinner hända mycket mellan varven jag skriver. Det är synd för orden blir liksom stumma när jag senare ska återberätta dem. Mest av allt händer det ju saker i stallet. Jag älskar att vara där ute och Pepino är en häst som är attraherande och utmanande på så många sätt. Förra helgen kom vi ut på vår allra första uteritt här 
hemma. Han vägrade ju rida mer än någon kilometer bort från stallet förra hösten när han kom. Sedan har det varit isigt och tider har inte passat och så vidare. Men förra helgen fick vi med Zerra, Raket, Salle och Aron på en dryg timmes ritt i delvis sagolik miljö och dels utmanande miljö. Pepino slog lite med huvudet, blev rädd en gång men annars gick det helt suveränt. Han försökte inte vända en enda gång. Det var en magnifik känsla att rida ut tillsammans, vi skrattade, pratade och njöt av det fina vädret. Pepino har en sån underbar trav att sitta i så det skulle jag kunna göra hur länge som helst. Men vi skrittade mest. Idag när jag åkte ut var jag inte alls på humör. Jag frös, kände mej ledsen, nästan sjuk. Så jag gick ut i hagen och valde att ha en stund med den svarte på den öppna, fria marken. Och när vi stod där och jag fick klia honom överallt och vi 
pussades och han lade sitt svarta stora huvud i min famn och jag fick pilla i han skadade öra så slog det mej hur långt vi har kommit i vår relation. Han kommer alltid fram till mej i hagen, fast han kan vara 1½km bort. Bara han hör min röst ropa och han ser mej så kommer han antigen sakta gående eller springande i galopp. Oftare och oftare går jag med honom löst bakom mej, utan grimma eller grimskaft till och från hagen. Vi  har en relation som bygger på förtroende och ömsesidig önskan att få vara med varandra. Jag vill kalla det kärlek, jag vet inte om han skulle göra det.

Om två veckor ska vi på en endags-clinic i WE. Jag känner enorm nervositet att köra hästtransport själv med häst i. Tänk om jag måste backa? Jag känner även viss nervositet att lasta honom. Han är inte direkt lättlastad, men inte omöjlig. Men göra det själv???? Jag hoppas jag får med mej någon som moraliskt stöd. Dessutom ska jag testa något som jag aldrig direkt hållt på med. Men det känns bara spännande. Påminner lite om cowboyrace, vilket är något jag skulle vilja testa också. Jag hittade en kort snutt på Youtube på speedtestet i WE. Kolla och bli imponerad! Så fort kommer det aldrig gå för oss, men vi tänker ha roligt under hela lärprocessen!