Häst och lite hälsa

Jag har haft det lite mindre bra nu ett tag. Hälsan är lite sisådär med. Sjuk, sjuk, dålig i händer och rygg. Jag har svårt att prestera något bättre och kondisen har minskat katastrofalt mycket. Även om jag fortfarande tycker att det mesta är roligt är jag en utslagen person när jag dimper ner rumpan klockan tio på kvällen. Det finns inte mycket kvar
att hämta då. Och nu de senaste veckan är det som om kroppen inte svarar när det är dags att gå upp. Det finns ingen ork, ingen energi kvar. Igår försökte jag kickstarta mej, tog till och med en Ipren för att bara få kroppen att svara på kommandona att gå ut i badrummet. Men det gick inte. Så jag ställde in ridningen och gick och lade mej. Sen sov jag nästan hela dagen. Ändå hade jag svårt att vakna till. Solen strålade, det är massor av snö och lusten att gå ut och ta till vara på dagen var enorm. Men kroppen.... svarade inte. Jag fick tvinga mej upp och på ren viljestyrka åkte jag ut till stallet. Tjejerna följde med. 

Klara med rosa öron och Emma som gömmer sej.

Där fick jag en sötchock. Klara och Emma har flyttat in. Jag som älskar grisar! Pepino hade märkt att jag kommit, men eftersom jag blev kvar i stallet lite för länge stod han i grindhålet och väntade på mej när jag tillslut kunde slita mej från grisarna. Tjejerna tog in
lilla Shouni.

Pepino väntar på mej, tjejerna lockar på Shouni.

Pepino har ändrats de sista veckorna. Jag tror han har saknat sitt gamla hem och sin gamla matte en hel del. Han har varit jättegosig och nyfiken, men det har varit som om han inte riktigt, riktigt släppt in oss alla- då menar jag mej och hästarna. Men nu, sista tiden är det som om det har ändrats. Han har en helt annan attityd mot de nya hästarna i hagen, han piggar på öronen och blicken blir annorlunda när han får syn på mej. Han har börjat samarbeta på ett nytt sätt. Jag har inte ridit på en månad av olika anledningar, mest pga halkan, 

Lilla, söta, tuffa Shouni

så vi har kört  många tricksutmaningar. Han älskar det! Jag får känslan av att han nu släppt lite av det gamla och accepterar det nya. Hela tiden har han mått bra av lösdriften och att stå inne i boxen i väntan på att sluta svettas är inte det bästa han vet. Och även om jag inte är Sandra, som kan alla bästa kliställena eller de hemliga kodorden så är jag nog bra nog, för vi skapar vårt eget språk.

Longering på fältet i skymningen

Igår tog jag ut honom på fältet för att longera. Det var djupsnö så han fick jobba en del. Vi tränade röstkommando i intervaller. Skritt, trav och stopp. När jag började longera honom tog det lång tid innan han reagerade, än är han lite seg att börja trava. Han är som mej, tar ett par extra skrittsteg innan han börjar springa. Latkorven är lika stor i oss båda. Men han jobbar på och gör det bra. 
Jag ser framemot när vi kan börja rida ut ordentligt han och jag. Nu har jag inte testat sen i höstas, då vände han och det blev lockning och en del övertalningsförsök för att få honom att gå från stallet. Närmare någon kilometer gick bra, men sen ville han helst hem igen. Nu när han är lite säkrare på hästkompisarna och mej kanske det går bättre. Men vägen är isgata så vi kommer ingenstans.

Idag är vädret lika strålande. Jag försöker kicka igång kroppen för att ta en promenad med Bobbo. Igår var det bäcksvart när vi äntligen kom ut och njuta av solen var inte det vi gjorde direkt. Så jag ska försöka göra det idag, samt ta tillvara på ljuset när jag åker till stallet. Njuta av en härlig vinterdag helt enkelt. Jag ska bara kunna resa mej upp först....