Min son

Morgon firande med paket o glass

Jag älskar mina barn. Det gör nog de flesta föräldrar. Jag har varit mamma i lite drygt nio år. I veckan fyllde min största nio. Nio år. Min son har karraktärsdrag som jag inte alls gillar. Hans beteende är inte alls vad jag skulle önska i alla lägen. Han har sidor som jag inte alls förstår mej på. Men det är ju det som är lite häftigt med barn, de lever sina liv, de är inte en förlängning på mitt liv. Deras upplevelser och känslor är något de sitter med 24 timmar om dygnet. De gör sina egna val och har sina egna tillkortakommanden. När Stora N föddes så såg jag har min lilla perfekta son skulle växa upp och bli allt det där som jag och Marcelo aldrig blev. Den snygga, populära, duktig i allting och otroligt väluppfostrad och artig. För han var ju så perfekt där han låg i min famn för nio år sedan. Men det blev inte riktigt så. Han är varken bäst eller populärast. Visst ser han bra ut, men supersnygg är nog inte superlativet man skulle använda om honom. Jag är helt övertygad om att det finn söner därute som är väldigt mycket bättre än min son MEN......

Min son kämpar för allt här i livet. Han ger inte upp. Han misströstar inte ens när det tar flera år för honom att uppnå resultat. I judon åker han på stryk i matcherna, han får ont, han gråter, men ger inte upp. Han vill igen. Han tränar, försöker bli bättre och försöker kontrollera känslorna. I fotbollen har han alltid varit långsammast och tyngst. Alla har sprungit ifrån honom på rasterna, men varje dag trixar han med sin boll, han springer på träningarna, springer hemma och berömmer sej själv för varje framsteg. För något år sedan var han så glad över att han inte längre låg 40 meter efter kompisarna när de sprang. Häromdagen hade han nästsnabbaste tiden i klassen. Han ger aldrig upp. Han gråter ofta, biter ihop och försöker igen. I ett år har han försökt komma in på musikskolan för att lära sej spela gitarr. Men det har inte funnits plats. Kväll efter kväll sitter han med gitarren i knät och klinkar, pappa försöker lära honom, det tar emot, det gör ont, Stora N försöker hålla tårarna inne, men han ger inte upp. Efter ett par dagar kommer han strålande som en sol och visar att han äntligen lärt sej. Min son är väl medveten om att hans kompisar inte väljer honom i första hand. Han har kompisar, är nästan aldrig ensam, men det är inte ofta telefonen ringer här hemma. Han har accepterat det och lider inte längre av det. -Det är okey, mamma, säger han. För han blir alltid vald, alltid frågad efter och vill han vara med säger de nästan alltid ja. Men han blir också påhoppad, slagen, kallad ful och får öknamn. Ändå fortsätter han gå emellan när kompisar blir illabehandlade. Härom veckan skulle en av hans kompisar bli slagen av en annan och Stora N gick emellan och fick en cykel kastad på sej. Ändå stod han lugnt kvar och sa att han inte tänkte flytta på sej. Den andra grabben slutade och en tacksam mamma smsade mej på kvällen, då hade Stora N redan glömt händelsen och inte alls berättat om det för mej. Jag är så grymt stolt över min son.

Han är för känslig för sitt eget bästa, hans humör är helt otroligt ibland och man förstår inte alls varför han blir så upprörd. Han förstår inte hur stark han är så när han blir uppspelt kan han göra illa sina nära. Men min son är världens finaste människa. Han har gott förtroende för sin egen förmåga. Han är otroligt snäll och hjälpsam. Han är artig och någerlunda väluppfostrad och han kämpar varje dag med de sidor han själv vill förändra. Förutom det är han väldigt klok utan att vara lillgammal. Han ställer sej alltid på de svagas sida och jag kunde inte önska mej ett bättre barn. Jag gör mitt bästa för att guida honom genom livet, men min mirakelbäbis har framförallt förändrat mej och gjort mitt liv flera miljoner gånger bättre. Jag är så tacksam att jag kommer få ha honom i mitt liv föresten av mitt liv!