Tillkortakommanden

Ibland glömmer jag bort vilka otroliga hundar jag har! Idag pratade jag med min bästa vän i telefonen och beskrev min olycka i att jag totalt förstört Pluto. Eller inte bara jag. Jag och Bobbo har förstört Pluto. Och vi har gjort det på ett sätt som jag inte reder ut på egen hand. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska göra hans skada ogjord. Jag har dömt Pluto till ensamhet. 

I går på trickkursen så släppte Maggan fram sin lilla, svarta tax Micrometer till Pluto. Micro är en oerhört lugn hund. Men medan hon sniffade igenom Pluto frös han fast. Helt stel med raggen rest och huvudet bortvänt stod han och var skraj för en hund som var lika stort som hans huvud. Att han blivit så osäker på hundar beror på att Bobbo hoppat på honom så många gånger. Jag som matte har inte lyckats stoppa attackerna och jag har heller inte lyckats få Pluto att slappna av i andra hundars närvaro. Han är så otroligt osäker och reagerar med att stöta när en annan hund går för långt. Han klarar liksom inte av att busa och bara vara, förutom med de hundar vi har i vår vardag som Rut, Ella, Molly, Freja och några fler. Jag har dömt honom till ett långt liv utan massor av underbara hundmöten, till ett liv utan kul, skoj och lek. Klart så kommer jag söka en lösning så länge jag kan. Men jag vet inte hur. Så på sista tiden har jag fokuserat på han negativa sidor, och då även Bobbos 
negativa sidor. Men så kom sopbilen. Gubbarna hoppade ut klev in på vår tomt och ingen av hundarna sprang dem till mötes. Ingen av hundarna skällde. De brydde sej inte alls om att de kom och tog vår soptunna! Vi har inget staket runt vår tomt och hundarna stannar på tomten. Jag fick stanna upp en stund och faktiskt se allt det som är underbart med mina hundar. Visst skäms jag över att att de flyger ihop ibland. Men jag är också oerhört stolt över att jag kan ta med mina hundar överallt, 
med eller utan koppel. De reagerar inte på aggressivt skrikande hundar som hänger i änden på ett koppel. Mina hundar kan fokusera när det är fullt kaos runt dem och mina hundar är säkra på att jag inte låter något hända dem så länge de är med mej. De har en allmän uppfostran som gör att de inte hoppar på andra, inte står och vrålar när de är uppbundna eller om en katt springer framför dem. De tigger inte nämnvärt mycket och de vet när det är passivitet och 

Stora N o Plutor slappa på tävlingsplats bara tre meter från
själva banan, omringade av hundar, människor och musik!

klarar av att slappna av på de flesta ställena. Mina hundar kommer aldrig att prestera häpnadsväckande resultat på tävlingsbanan. Jag har inte ambitionen eller kunskapen att ta dem dit. Men jag är ändå stolt över mina hundar. De är riktigt trevliga individer, med brister och fel. 

Det var väldigt nyttigt för mej att se den positiva sidan hos mina hundar idag. Det är vardagliga saker som jag inte tänker på. Det är bara så. De bara sköter sej. De bara är underbara av sej själva.