Cykla

Ett av det bästa jag vet är att cykla ihop med mina barn. Inte egentligen som transportsträcka utan som motionsform. När vi cyklar tillsammans blir det inte så höga farter eftersom Lilla N har en så liten cykel utan växlar. Men det är helt okey ändå. Idag cyklade vi Grusrunda, eller Skällande hunden rundan som vi också kallar den. Den är nästan 1 mil lång, det saknas 350meter för att nå milen. Vi gjorde det på ca en timme. Alltså inte så fort, men backarna i den rundan är mördande så det det känns ändå i kroppen att jag rört på mej. Dock inte någon direkt värk när man kommer i mål. På våra cykelturer är vi ofta med om diverse mindre äventyr. En flock med kor som springer med oss så långt de kan innan staketet hindrar dem att komma längre, en grävling som korsar våran väg, någon som tar en kurva för snävt och ramlar, svanarna som majestätiskt simmar i den konstgjorda sjön eller den galna hunden som kommer ut och skäller och hoppar mot oss när vi cyklar förbi. Det är liksom de små äventyren i vardagen som förgyller tillvaron.



I år har vi bestämt oss för två lite kortare cykellopp. En här i trakterna där även Lilla N kan vara med och en nere i Laholm där bara de två stora barnen får följa med. Fram tills dess är det många mil som ska trampas igenom den här sommaren. Vi tillsammans. Det är ett fantastiskt sätt att umgås med sina barn. Något jag rekommenderar till alla.

Löpning i spåret-jag?

Min man har börjat banta. Det går ganska bra för honom. Han har en arbetsgivare som stöttar och har startat en tävling bland sina anställda. De har fått fitband och bokat tider på gym och Racketstadion. Jag är stolt över Marcelo och hans målinriktning. Men det har också satt igång tankar hos mej.


Jag var en gång en tjej med mer muskler än gemene man. Jag var en gång en tjej som tränade 2-4 timmar om dagen ca 5-7dagar i veckan. Men jag var aldrig smal. Jag var smalare än nu, men smal var jag inte. Jag ökade och ökade i vikt. Nu har min övervikt blivit ett bekymmer. Jag är inte sjuk än. Men det kommer snart. Däremot är jag orörlig, för tung för att göra vissa saker, för stor för att få plats i andra. Nu när min man tar tag i sin vikt känns det som jag sitter på perrongen och ser hur han blir en passagerare på tåget. Jag vill också vara med på tåget. Jag vill också se resultat om jag anstränger mej. Men det gör jag inte. Och det är så grymt frustrerande.

Jag och Elsa sprang tillsammans med barnen
nästan 2km. Galet. Idiotiskt?

Men jag går tillbaka till ayurvedan. Det är det enda som får mej att må bra i min storhet. Kroppen fungerar bättre, den mår bättre men den blir inte mindre. Under veckan har jag spenderat ganska mycket tid i sadeln. Vintervilan är officiellt över. Jag har träningsvärk och kroppen är lite otymplig och stel men det värker inte. Idag var jag ute och sprang med Elsa. Barnen sprang spåret framför mej. jag insåg att jag inte skulle orka med i deras tempo. Jag tog det lugnt och lyssnade. Spåret är bara 1.88km långt. Jag orkade inte springa hela tiden utan gick i alla uppförsbackar och när andningen blev för tung gick jag. Maxhastigheten låg på blyga 9km/timmen, men jag tog mej runt. Jag sprang. Jag blev trött men det var inte så hemskt och jag återhämtade mej otroligt fort. Vad det var som for i min hjärna, vet jag inte. Vad i hela världen fick mej att frivilligt ge mej ut i spåret med barnen? Marcelo har varit på mej att börja gymma. Men jag vill inte. Känner bara press och stress över att hinna det. Jag vill hellre lägga tid när jag har tid. Och idag hade jag tid att springa. Jag kan inte med ord beskriva hur främmande löpning är för mej och min kropp. Helt galet faktiskt. Jag AVSKYR att springa. Tycker inte att det är skönt eller roligt för en enda sekund.

Spela boll ihop är nåt vi gillar i vår familj!

Efter löpturen i hemmaspåret gick vi bort till skolan där Marcelo och Alex väntade på oss. Barnen tränade lite armgång, klättring i nät och sedan lirade vi lite boll allihopa på grusplan. Det blev nån timme med tacklingar, skott och dribblingar. Där hör jag mer hemma än i spåret.

Nu får vi se hur kroppen reagerar på dagens träningspass. I morgon är tanken att jag ska sätta mej i sadeln igen. Jag försöker att göra det jag mår bra av. Men faktum är att medan kilona rinner av min man så behåller jag mina- oavsett om vi äter samma mat, tränar- fast olika träning. Och jag tycker de tär väldigt nedlåtande och orättvist. Så det så!

 

Vad som behövs

Jag hälsade på Molly häromdagen. Hon hade smala ben, tunn pannlugg och kraftig, stark kropp. Hon gosade med mulen och var uttrycksfull med sina öron. Hon var brun.
Ögonen lite avvaktande. Ibland såg hon nöjd ut när barnen kramade hennes mjuka hals och ibland vände hon avvaktande bort huvudet. Men en liten morot kunde bota hennes skepsis. Jag ställde den magiska frågan och då tittade hon på mej och lade sedan mulen på min axel och invid min hals. Hanna red henne tills svetten rann. Pigga ben, samlad galopp. En fin liten häst att träffa.


Sedan åkte jag hem till min Pepino. Vi red på banan. Jag på Pepino och tjejerna på Shouni. De skötte sej själva. För mej gick det halvbra. Först helt ok. Sedan när alla små  ponnysarna kom tillbaka efter uteritten satte dampmonstret i honom  fart. Men jag jobbade på små volter, fortsatte kräva arbete. Han kastade sej, reste sej en aning, sparkade och hoppade upp och ner. Men jag fick tillbaka honom. Han kunde börja jobba koncentrerat igen. Han gick ner på tygeln och arbetade i form på ett sätt han inte gjort med mej förut. Han var fortfarande lite explosionsartad och varje gång vi red i trav på volten så kastade han sej, men på fyrkanstspåret gick det bra. Det som slog mej var att jag satt bättre kvar i sadeln nu än vad jag gjorde för ett år sedan. Alla timmarna i sadeln börjar bygga min balans, bygger mina viktiga småmuskler och skapar aktivitet i nervtrådarna ner till benen igen. Jag behöver inte aktivt tänka vilken muskel jag ska röra först i ena benet och sedan i andra benet längre. Kroppen fungerar bättre. Jag satt kvar i sadeln utan några större bekymmer. Jag blev inte rädd. Kanske en aningens irriterad men mest stolt över att jag lyckades med det jag bestämt mej för att göra. Vi tog oss igenom utbrottet som varade kanske tio minuter utan att jag behövde höja rösten, bli arg eller rädd. Det är precis vad Pepino behöver. En ryttare som hjälper honom igenom hans svårigheter när de uppstår och visar vägen till ett harmoniserat förhållande till ridning och omvärlden. Jag är så himla stolt över oss båda!

  

Inga bilder togs när vi red på banan, men när tjejerna tog ut hästarna till hagen passade jag på att
fota duktiga Pepino och älskade Shouni.

Förbereder ett steg

Nu skulle jag ju sova. Men jag fastnade med paddan.  Det började egentligen med att jag har ett barn som inte riktigt, riktigt är nöjd med sina träningar. Jag har fått för mej att friidrott is da shit. Så leta klubbar, träningstider mm. Hittade orientering, som ett annat av barnen vill börja med. Kolla upp det. Sen fungerar inte riktigt judoträningarna. Många timmar och inte speciellt entusiastiska barn. Så där någonstans började jag kolla upp andra kampsportträningar. Karate var inte deras grej. Då kom de gamla Kung-fu känslorna in i kroppen på mej. Jag vill med!  Jag vill börja träna igen. Men vilka alternativ har jag när jag har så pass ont som jag har?  Och när ska jag få tiden med så mycket att göra varje vecka? Det är cirkus fyra dagar i veckan, konståkning, dans och hästar. Men jag fastnade på nätet. Träningar och tider. Så nu har jag skickat en förfrågning. Nu får vi se. Om jag får plats. Om jag klarar det med min onda rygg, brutna händer, värkande muskelinflammationer. Än sjunger the fat lady. 2016 blir början på en smärtsam tid, har jag beslutat. Hela året ska göra ont. I både kroppen och i alla gamla vanor-tarmen. Nytt, nytt, nytt. Nytt gör ont. Men som ayurvedan säger det gör ondast i andetaget mellan två steg, då du är i ett tomrum och lämnar det gamla och innan det nya blivit färdigt. Just nu står jag på mitt trygga steg, har beslutat mej för att ta ett nytt men inte påbörjat lyftet med foten än. När 2018 kommer så ska jag flyga! Banne med mej jag ska faktiskt flyga!

Fröken Robin Hood!

Fröken Robin Hood. Det är jag det. Snabbare än vinden, säkrare än solen! Jag och min båge kan rädda världen från allt ondo och skapa......
Nej, jag är väldigt mycket nybörjare på det här med båge. Jag köpte en till mej och en till ungarna förra året. Har vi häst i stallet där de tävlar i beridet bågskytte på SM-nivå så är det ju klart att vi måste haka på.  Sen måste jag nog ändå medge att stå och skjuta med pil är inte riktigt min grej. Jag tycker det är svårt att få bak armen, få till tekniken och jag suger helt enkelt på att vara snabb med att få upp pilar. Men så har jag heller inte tränat speciellt mycket. Kanske fyra gånger sedan jag köpte bågen. Idag skulle jag testa att skjuta från häst för första gången. Men så blev det inte. Det blåste halv storm och vi skrittade ut istället... det gick ju sisådär vilket ni kan läsa om i inlägget under. Pilar, prickskytte och stark blåst är inte den bästa kombinationen. Men eftersom vi dragit dit bågarna och pilarna så tränade jag och sonen skytte från marken istället. Både medan vi gick och stillastående. Det var faktiskt riktigt roligt. Jag älskar att träna ihop med mina barn, vad det än är. Vi pratar så mysigt med varandra under tiden, skrattar och hittar en samhörighet som jag älskar. 
Stora N är bättre än mej på att skjuta. Han har dessutom redan skjutit från hästryggen en gång, vilket jag inte gjort. Så där på den öde stallplan, i blåsten stod han och jag och sköt tre pilar var och avslutade med en liten tävling i stillastående. Jag känner att vi behöver skaffa en tavla att skjuta på hemma. Om man skulle träna lite skytte ett par gånger i veckan så skulle jag ju såklart bli mycket bättre och då kanske det skulle bli riktigt roligt. Senare under veckan tänkte jag nig testa från hästryggen ändå. Bara i skritt. Men nog kan det bli riktigt häftigt så småningom!

En mindre lyckad ridtur.

Svetten rann om mej. Jag var så arg att jag var tvungen att säga det högt!
-Tur för dej att jag inte har spö, då hade jag pryglat dej!
Insekterna surrade frenetiskt runt oss. Jag bannade mej själv för att jag trodde att halvstorm var för blåsigt för att insekterna skulle vilja flyga, vilket betydde att jag inte haft på flugmedel på Herr P. Nu bet bromsarna honom och han var lite stingslig. Inte blev det bättre av att jag krävde perfekt gång av honom. Jag försökte hoppa upp på ryggen för tredje gången. Jag kom upp. Men han vägrade gå framåt. Skulle bara vända. Från Zerras rygg tog Hanna tag i hans tygel och bogserade honom framåt. Han gick motvillig med. Så började han springa framåt. Han vände, bråkade en del, vänd försökte ta sej förbi Salle som gick bakom oss. 
Sedan började han så smått börja bocka. Då hoppade jag av igen. Inte bocka, Jag vill inte bli rädd för då blir jag inte så bestämd som han behöver. Hanna trodde att det var den enorma hästflugan som bet honom på rumpan som fick honom att bocka. Jag slog ihjäl den. Ännu mera arg, varm och törstig fortsatte jag gå medan de andra red. Över bron, över fälten, genom skogen och ut på den lilla skogsvägen. Adrenalinet hade pumpat i mitt blod av ilska så jag känd hur musklerna började bli tröttare och tröttare nu när det värsta lagt sej. Så såg jag två stubbar. De andra var långt framför oss nu. Jag ville göra ett försök till. Utan att säga något till de andra ställde jag in Pepino för att kunna använda stubbarna för att komma upp. Jag satte foten i stigbygeln, Fick inte riktigt igenom tån och Pepino gick framåt. Jag försökte svinga upp benet iallafall. Det gick inget bra. Jag hade inte tillräckligt med styrka med bara tåspetsen i stigbygeln och min tyngd fick sadeln att glida runt. Herr P visade tydligt att han blev biten både här och där så jag slog ihjäl en del bromsar och kliade på rätta ställena innan jag sadlade om och försökte igen. Återigen flyttade han sej precis när jag skulle kliva upp. Jag försökte igen. Huvudet dunkade i värmen. Nu stod han nära nog, jag fick in foten ordentligt i stigbygeln och kom upp på ryggen. De andra hade stannat och gav nu beröm för att jag inte gett upp. Pepino visste att vi var på hemväg och tog täten med snabba steg. Några små skutt på vägen och några hopp av rädsla för spöken senare skrittade vi in på stallplan. Han som alltid brukar stå helt still gjorde inte det. Jag var fortfarande arg, men inte inte ens i närheten av vad jag varit mitt under turen. Vi hade ett riktigt bakslag idag. Det gjorde att jag fick en bra träningstur! Han som gått så himla bra att rida ut med både själv och med sällskap av Bella hade verkligen visat sin istadighet idag. 

Salle med Ameli, jag och Pepino och Zerra med Hanna började
ridturen på hästryggen.

Det jag tar med mej efter dagens lärdom är att jag kan fortfarande inte få honom att gå framåt om han själv inte vill.  Jag har fått insikt i att jag känner honom väl nog att veta hur jag kan visa missnöje och bestraffa på ett sätt som han accepterar och inte tar med sej efteråt. Där konsten tar slut tar våldet vid. Jag visste inte vad jag skulle göra och jag blev så arg och när han inte lyssnade så jag slet faktiskt tag i tygeln. Mindre snyggt, men jag gjorde det. Alltså behöver jag lära mej mer som ryttare. Men min största triumf idag är att jag blev inte rädd när han började backa, kasta sej runt, bråka, slå med bakbenen, stod still,  eller konstla genom att hoppa eller försöka springa ifrån. Efter olyckan förra året har jag ju varit väldigt rädd när hästarna börjar bråka. Det var först när han gjorde antydningar till bocksprång som jag kände en ilning av osäkerhet. Det var då jag valde att hoppa av för att inte föda på den rädslan. Han var trött efter turen. Lite svettig där sadeln legat. Jag gjorde det jag behövde och släppte ut honom i hagen väl medveten om att vi har en del att arbeta med Herr P och framförallt jag. De runt mej har inga bra tips och idéer så jag får fortsätta att söka mej information. Vi har inte bråttom. Däremot mål att lyckas. 

Cykla till vännerna som tar mej för den jag är.

Min cyklande trio!

Vi skulle ta en fika med mina bästa vänner. Jo jag har några kvar, trots tre års misshandel av dem. Sist jag träffade dem var två veckor tidigare på en grand fika-delux på Brunnen. Nu skulle vi till en annan stad och äta våfflor på det mysigaste fiket i 1800-tals miljö. Det var varmt, en av sommarens första varma dagar faktiskt. Kallt det varit i år! Jag beslutade mej för att vi skulle cykla in. Barnen var snabba på att gilla idén. Mittimellan N ändrade sej efter 5km. Hon hade varit på cykelläger någon dag tidigare och musklerna var fortfarande trötta. Men hon blev tyst, trutade med läpparna, som hon gör, och fortsatte trampa. Det är väldigt sällan hon gnäller! Det blev en varm och väldigt trevlig cykeltur. Mestadels cyklade vi på vägar utan cykelbanor och Lilla N fixade det alldeles galant. Stora N drattalade omkull ordentligt en gång när han försökte ta sej över en trottoarkant som var alldeles för hög. Men några tårar senare var han uppe på cykeln igen. Det tog 1½timme att ta oss till fikastället. Barnen var glada att vara framme. Jag var svettig men väldigt nöjd. Väl där fick vi sällskap av bästigaste Anna och gulligaste Jenny. I fler timmar satt vi i solen åt våfflor, drack och tog en kaka. Riktiga vänner är såna som tycker om en för den man är, inte för den man vill vara. Anna och Jenny har aldrig velat att jag ska förändra mej. De kräver inte att jag ska prestera. Har det blivit missförstånd frågar de vad sjutton jag menar. De utgår alltid ifrån att jag menar väl men att det kan komma ut fel. 

Min Anna och min Jenny. Finaste vännerna!

De jublar när jag ringer och låter mej vara när jag stressar sönder. De lyssnar när jag pratar och fyller tystnaden med anekdoter så jag ska hänga med. De erbjuder saker men kräver aldrig att jag ska delta. Anna och Jenny är riktiga vänner.  När jag satt där i solen kom aldrig orden över mej. För hur skulle jag uttrycka att jag är så evinnerligt tacksam över dem utan att låta klyschig? Istället satt jag och bara njöt av stunden. Jag njöt verkligen. De är så vackra mina vänner. Vackrare än alla andra!

Det låg träd i vägen. Vi fock lyfta cyklarna över.

Jag fasade lite för hemvägen. Tänkte att det skulle bli en del gnäll och den värsta backen av dem alla lockade på oss. Men det gick bra. Vi tog en liten annan väg. Den var någon kilometer längre och bjöd på svårigheter som nerfallna träd. Vilket äventyr försökte jag entusiasmera mina tre avkommor. Den äldsta föll för knepet, tjejerna såg inte riktigt lika roade ut. 1timme och 40 minuter senare hade vi även klarat den lååååååånga backen och kom hem som trötta, mätta och varma små grisar. Gissa om det var skönt att duscha!



PS: Jag vill bara säga att jag har fler bästa vänner som är minst lika fantastiska. Vet inte vad jag gjort rätt här i världen för att förtjäna dem. De är inte glömda men inlägget handlade om stunden jag hade med Anna och Jenny.

Det gör så ont

Jag  vet att det blir väldigt mycket hästinlägg just nu. Men det beror ju på att jag tillbringar väldigt mycket tid i stallet. Ridningen och stallsysslorna är ju min träningsform ihop med cyklandet. När sommarlovet startade var ryggen så paj att det tog mej en timme av stretching varje morgon för att jag skulle kunna röra mej ordentligt. Nu har jag både cyklat och ridit flera gånger i veckan och ryggen påminner mej ibland att den inte mår bra men det är mycket bättre. Istället har jag nu muskelinflammationer och kramper i muskler. Visserligen är det " bra" smärta men jag måste säga att jag är evinnerligt trött på att ha ont. Varje dag runt fem-sex hugget behöver jag lägga mej ner och vila alternativt sova för att kroppen behöver vila. Bara ligga och låta muskler och ligament återhämta sej. Den delen tycker jag är fanatiskt tråkig. Att jag som är under 40år hela tiden behöver planera för att ha en fungerande kropp. Just därför blir det många hästinlägg, för i stallet mår jag bra både kroppsligt och mentalt.

Första gången jag rider ut med ett av mina barn.
Lilla N rider på Bella.

 I stallet hänger jag ju inte heller bara ensam utan alla barnen är involverade på ett eller annat sätt. Idag red jag och Lilla N ut tillsammans, bara hon och jag. Jag red på Pepino och hon på Bella. Det är första gången jag rider ut tillsammans med något av mina barn. Jag kommer ihåg när de var små och jag kunde längta efter tiden vi kunde cykla och rida tillsammans. Nu är jag där och jag tycker det är en välsignelse att få den här tiden tillsammans. Lilla N är ganska rädd för ridning. Hon har inte balansen i trav eller lärt sej att hantera galopp.  Hon vill mycket men får ofta panik på hästryggen. Därför var det med stor skepsis som just hon fick följa med på en lång skrittur idag. Men det gick hur bra som helst. Ömsom regnande det ömsom var det superhett i solen. Pepino var lite ömfotad efter att hovslagaren var där i tisdags men han var pigg och öronen spetsade framåt, förutom när jag flipprade med kameran för då undrade han nyfiket vad jag gjorde däruppe på hästryggen.

Jag sitter på Pepino och Lilla N och Bella
kommer bakom. Mor/dotter aktivitet!

 Bella är ju världens bästa ponny när det kommer till ridningen så hon skrittade på i sin egna takt, travade ikapp Pepino ett par gånger och skötte sej exemplariskt. Jag är glad att jag får dessa stunder med mina barn, med hästarna. Jag tror att ungarna kommer blicka tillbaka på detta när de blir större med mycket kärlek och värme. För vi har kul ihop. Det är
iallafall det jag försöker trösta mej med när jag senare under dagen behöver vila min kropp och blir en tråkig mamma som inte aktiverar dem så mycket.

Målet att starta i loppet

Den här långhelgen har verkligen gått i träningens tecken för mej. Först några timmar på hästryggen, sedan upp till Märsta för att cykla mitt första cykellopp. Med på det äventyret var även sonen, Stora N. Som sällskap och chaufför följde Marcelo och Mittimellan N också med. Lilla N firade födelsedag i efterskott med mormor och morfar.
Vi kände oss som kusinerna från landet där alla proffsåkare i full mundering stod och pratade om att det tagit det lugnt häromdagen med en liten 7mila rutt på cykeln. Jag och Stora N stod i vanliga träningskläder och funderade på om vi skulle ha med cykelkorg eller inte.... Vi avstod. Sonen var enda barnet som skulle cykla en längre runda. En mamma och hennes dotter skulle cykla två mil. Så mäkta stolt var jag ändå över min fantastiska son. Att han vågar. Att jag vågar.... Vi startade efter en bil, 

Drickpaus efter en mil. Lagom med sol och vind.
Fantastiskt natur, fantastisk cykeldag!

en röd volvo, och redan på en gång kom vi på efterkälken. Däcken på Stora N:s cykel är inte lika stora som våra andra och det var jobbigt för honom att hålla tempot. Men vi kämpade på. Ett äldre par och vi turades om att ha sista platsen. Under våra träningspass hemma har vi snittat runt fem minuter per kilometer, den första milen i loppet hade vi en snitt tid på under 3,30! Det säger en del om backarna hemma! Såklart orkade Stora N inte hålla den fina tiden ända in i mål, runt två mils gränsen ville han inte fortsätta. Han var så trött. 

Bananer och bullar bjöds det på
 vid 3 mil,

Vid tre mil var det äntligen dags för banan- och bullstationen. Efter det gick det genast lite fortare. Dock ville han gå i alla jobbiga backar. Och det gjorde vi. Men då blev vi också omcyklade av elitgänget som cyklade 12-milen! Sista milen var riktigt jobbig. Bara uppför och mina ben slutade svara när jag bad om mer. Men visst fixade vi det med.

Några alpackor blev skrämda när vi kom cyklande.

Jag vet inte vad det är jag försöker bevisa för mej själv. Men loppet var en utmaning som jag satte upp för mej själv när ryggen var som knöligast. Jag ville visa att jag fortfarande kan. Jag som alltid haft kapacitet att röra på mej, kontrollera min kropp, prestera. Jag låg där i soffan och visste knappt hur jag skulle ta mej till toaletten. Jag visste bara att livet för alltid var förändrat. Att jag aldrig mer skulle vara jag. Att jag var tvungen att hitta ett nytt sätt att vara jag. Cyklingen och ridningen förändrade mitt liv. Jag fick tillbaka en del av kapaciteten. Runt mej har jag så mycket människor som presterar så mycket mer än vad jag gör. De cyklar längre, rider mer, springer fortare, tränar oftare. Jag gör det i min takt, i mitt tempo, men jag gör det. Ingen ser att jag är trasig. Trasig i hela kroppen. Från nacken ända ner i fötterna. Det ser bara min tjocka mage, mina runda kinder och sedan tänker de. Men jag ser att exempelvis kollegor ser annorlunda på mej när de får reda på hur mycket jag cyklar, hur mycket jag tränar. Jag tror många ser mej som lat. Visst har jag blivit bekvämare, men bara för att det gör för ont annars. Det gör ont att vara jag. Och jag utmanar alla mina värsta smärtdemoner för att jag vägrar ligga i sängen och vara passiv, jag vägrar att inte vara jag. 
Loppet den här helgen var en milstolpe. Ett bevis att jag är kanske inte som andra, men jag kan prestera fortfarande, så länge jag gör det på mitt sätt.

Vi kom i mål efter 3½timme, fem mil på en snitt tid på 4.38. Sist av alla på vår sträcka. Jag och min son. Tillsammans. Precis som jag älskar!

En utmaning på cykel

Det börjar närma sej, nästa vecka är det dags. Jag tror inte folk riktig förstår hur viktigt, revolutionerande detta är för mej. För mej är det verkligen att kliva ur min comfortzone. Det är att kliva ut i det blå och bara låta sej själv att falla. Jag vet att när jag är klar kommer det inte vara lika stort längre. Jag har ändå valt att göra detta på en trygghetsnivå, men ändå.... det är så viktigt att veta att nu, veckan innan, är det här en helt crazy, galen idé som egentligen inte borde ske!

För två år sedan köpte jag en cykel. Det var en rätt dyr cykel och förstå sej påare säger att det är en bra cykel. Själv har jag inte varit så märkesintresserad, jag ville bara ha en cykel igen. Det här var under den tiden när det började smyga på mej att jag inte kunde gå långt längre. Fötterna värkte, ryggen skrek i flera veckor i protest och hela kroppen, alla muskelfästen blev otäckt inflammerade. Det gjorde ont att vara jag helt enkelt. Cyklingen, tänkte jag, skulle vara skonsammare mot kroppen, dessutom skulle den spara mej tid. Redan där och då, i cykelaffären satte jag målet att jag under året efter skulle vara med i ett motionslopp på cykeln. Nästa vecka, ett år för sent, är det dags för mitt första lopp.

Förra våren bröt jag handen. Väldigt illa och att cykla blev en smärtsam process som knappt var genomförbar. Jag trodde faktiskt att jag tappade bort cyklingen. Jag tänkte att det skulle bli oerhört svårt för mej att komma igång igen. Men så kom de första vårstrålarna och jag langade fram hojen, tog med mej ungarna och vi cyklade våra första 7km för året. Jag var lika biten igen som jag varit första året. Så jag och sonen beslutade att vi verkligen ska genomföra loppet. Vi satte målet att nå en tid på runt 4.30 per kilometer när vi tränade inför. Idag nådde vi den gränsen. Och det var så skönt! Jag tycker att det går lite för långsamt. Stora N cyklar inte i mitt tempo, men kroppen håller längre när jag cyklar i hans. 

Jag tog inga bilder på dagens cykeltur men vilken dag jag än gör det på
så bygger det upp kroppen, trots smärta, och jag blir glad av motionen!

Antagligen kommer vi cykla långsammare än vad många springer det där varvet, men vad spelar det för roll? Jag får hänga med min underbara son. Och jag kan cykla. Det är inte så länge sedan jag skrek sönder stämbanden när jag fastnade i halvsittande ställning mellan soffan och bordet. Fast för att ryggen gick sönder, ännu en gång. Det var inte länge sedan som det var en ansträngning utan dess like att resa mej upp från en stol till stående ställning. Det kunde ta sju minuter! Nu, om en vecka ska jag åka på kurs med min häst, rida en hel dag för att två dagar senare cykla det längsta jag någonsin gjort i ett svep. Men en rygg som varit paj, med händer som domnar bort efter femton sekunder och en kropp som inte längre klarar av mjölksyra. För mej är cykelloppet vi ska ställa upp i, en revansch. Det är en milstolpe, det är ett underverk!

Träna häst

Pepino är en häst med väldigt mycket personlighet. Så fort han hör min röst kommer han snabbt fram till mej i hagen. Han buffar på mej med sitt stora huvud och hans läppar smakar överallt på mej, håret, händerna, kragen, fickan, kinden, ryggen, axeln. Ena dagen är han cool som en filbunke, andra dagen som ett nervöst fullblod. 

Delar av flocken med Salle-ledaren, längs till vänster sedan 1åringen Bambina
med mamam Bella brevid sej. På berget står Pepino med lilla Shouni brevid sej
och man kan skymta Arons hals ovanför Salle.

Eller jag tror inte han är som ett nervöst fullblod. Jag tror helt enkelt att han gillar att busa och vissa dagar  tar han alla tillfällen i akt. Men jag har märkt att han tar det lite lugnare när barnen är med och tar hand om honom. Det är som om han förstår att de varken är så kunniga eller uppmärksamma på hans stora kropp. Eller stor och stor. Han är inte så stor längre. Jag tycker han krymper hela tiden. Det är inte någon som reagerar på att han är en stor häst längre. Så visst har det försvunnit kilon på honom. Fast han äter hela dagarna. 

Jag har beslutat mej för att jag skulle vilja köra in honom. Fråga mej inte varför, jag tycker det är himla osäkert att sitta i en vagn bakom hästen, men jag tror att det skulle passa både honom och mej faktiskt. 

Mittimellan N ger det stöd han behöver för att tänka framåt.

Så nu har jag börjat tömköra. Och min bästa medhjälpare är Mittimellan N! Så tillsammans arbetar vi för att han ska kunna svänga i mjuka bågar och lyssna efter röstkommandon 

Ibörjan var det svårt att fatta vad vi ville
men så länge dottern är med löser vi allt!

på ett bättre sätt. Det går faktiskt riktigt bra. Han behöver fortfarande stödet med Mittimellan N, helst vill han annars gå runt och komma fram till mej som går bakom. Men så länge hon är med går han framåt utan problem. Vi jobbar ofta i skymningen men snart kommer ljuset och då har vi lite mer tid på kvällarna. Det blir väl till att köpa brösta och vagn i sommar någon gång! 

Idag kom vi ut till stallet och valde att ta en promenad med Mårten och Pepino. Alla barnen var med och vi fick en riktig trevlig stund tillsammans. Pepino lunkade på bakom mej och blev inte skrämd av bilen som kom bakifrån. 

Barnen får ju inte vara med så
bilden Stora N tog på mej och Svarte P får
demonstrera vår fina promenad!

Mårten skötte sej exemplariskt med Mittimellan N. Det var skönt i stallet idag. Så där himla harmoniskt och bara ....skönt. Vi begav oss ut ganska snabbt för att hinna tillbaka innan mörkret föll. Mobilkameran kräver mer ljus än skymning ger så bilden ger intrycket att det var himla mörkt, men det var det inte. Jag kan inte med ord beskriva hur underbart jag tycker det är att jobba med Pepino. Även så här små promenader är träningstillfällen som jag försöker att använda. Och Pepino tycker om att jobba. Han älskar när vi kör tricks och frihetsdressyr. Själv är jag inte så duktig men i juni kommer det en instruktör på tvådagars clinic och den ska vi självklart vara med på! Att börja med hästar igen är det bästa jag gjort för mej själv på länge! Träning både för kropp och hjärta.

Gladiatorer

Härom veckan fylldes stan med människor som ville springa i The Superior Race Med det så intog gladiatorerna staden. Jag och tjejerna tog oss ner och hejade på Andreas, barnens kusin. Pluto fick följa med och det var verkligen en folkfest därute på fältet. Jag fick göra bekantskap med gladiatorn Torro som både var riktigt ögongodis och trevlig. Han klappade en stund på Pluto och lekte lite med tjejerna. På TV ser han väl bra ut, men i verkligheten var han en riktig hottie! Inte helt fel! Tänk den dagen när jag också blir en hottie! ( I wish!) 
Andreas tog sej runt banan men var märkbart trött efteråt. Tjejerna var helt lyriska efteråt, dels att få heja på sin kusin och se honom geggig, men också för att de fick medaljen han vann i racet. Flera kända ansikten sprang förbi, klasskamrater, arbetskollegor och gamla kompisar. Själv var jag högst nöjd med att stå ledigt i solen och bara betrakta spektaklet!

Ändra, ändra!

Jag behöver rensa i kalendern. Jag behöver få stopp på alla grejer som tar all min tid! Varje dag fullt, fullt, fullt. Det är möten, kurser, plugg, träningar hela tiden något som ska jagas, jagas, jagas. Jag blir arg på mej själv, arg på situationen, arg på att jag inte har tid. Varför jaga något så abstrakt som egentligen inte finns? Jag vill sluta plugga! Få bort ett måste. Jag vill åka till stallet fem dagar i veckan och inte ha press för att det är nåt annat jag missar. Jag vill för sjutton hinna umgås med mina hundar! Jag hinner ingenting! Jag blir galen. Den spiral jag är inne i nu är inte den bästa. Jag äter för dåligt, orkar för dåligt och planerar lite för tajt.Kroppen börjar säga "...vänta nu...." och jag försöker lyssna men jag förmår inte göra rätt. Jag gör inte rätt, jag kan inte välja rätt. Det är så svårt. Varför är det svårt att göra rätt? För när man gör rätt är allt så enkelt! Men gör jag fel då är det som om den rätta vägen döljs av femtioelva murar. Jag vill ha för många bitar här i livet. Nöjer mej inte med några få stora. Inte min melodi. Men nu lovar jag dyrt och heligt att börja gå mot den rätta vägen, riva murarna och börja göra rätt. Mitt nya mantra ( om jag kommer ihåg det) GÖR RÄTT!

Andas, Åza, andas!

Banta också.


Och motionera.


Du behöver städa i tvättstugan också... sorry men du behöver faktiskt det!

Men börja med att gå och lägg dej i tid!

OCH hitta tid för plugg. Bestäm och gör! Gärna i dag...


Kram på dej!

Jag och min motion

Det finns inget bättre än motion för värkande kroppar och ledsna hjärtan. Som alltid så trippar vardagen vidare fast tiden står stilla för vissa. I dag tog jag en mil på cykeln inne istan. Jag hinner inte så långt på den tiden som barnen tränar men idag var det faktiskt alldeles lagom långt. Ryggen skrek, händerna skrek och lårmusklerna..... de var helt messed-up! Men det var skönt. Skönt att röra på sej, skönt att sluta tänka. Eller tänker gör jag alltid på cykeln.   Ett virrvarr av tankar som alla går ut på negativitet;

Jag kommer aldrig orka den där backen. Om jag orkar backen kommer jag dö på kuppen. Jisses vad tungt det är. Kan jag växla ner? Okey jag ger mej själv tillåtelse att gå i backen. Jag får gå. Om jag inte orkar är det helt ok att kliva av cykeln. Varför håller jag inte samma fart som jag bruka?. Nej nu får du faktiskt sluta pressa dej, det är bra att du rör... nu kommer backen, det här fixar jag inte. Jag. Fixar. Det. Inte. Jag kom upp!!! Jaha nu kommer mjölksyran i låren också, det känns som lårmuskeln ska gå av. Kan den gå av? Hur långt ska jag egentligen cykla, vad är klockan, hinner jag runt Klocket också? Om jag tar vägen fram här... nej nu måste jag ställa mej upp annars går ryggen av. Kan ryggen gå av? Gud vad jag älskar att cykla!

Många gånger när jag tar ut mej närmare maxgränsen då svär jag högt. Högt och länge. Det gjorde jag inte idag. Men när jag kom fram till cirkusträningen och kunde stretcha min ledbrutna lekamen så var det rätt skönt. Ryggen är lång ifrån bra, men jag är gladare och kroppen mår lite bättre. Jag älskar verkligen att få cykla. Jag är inte snabb och inte bra, men jag trivs med den träningen. Jag gör den i min takt, när jag har tid, tillsammans med de jag vill eller ensam om jag vill och på den plats jag är. Love my bike!

Cyklar tillsammans

Vi cyklar tillsamman. Jag o mina fantastiska grabbar!

Jag har upptäckt att det börjat bli en vana. En gång i veckan cyklar jag med mina hundar. Vi cyklar lite drygt fem kilometer och hundarna bestämmer tempot. De är alltid lösa och oftast har jag barnen med mej. Igår cyklade bara jag och hundarna. Det är så fantastiskt att jag redan nu kan plocka fram cykeln! Känns också som en bra början att börja cykla i lugnt tempo med hundarna när jag fortfarande inte är riktigt frisk. Tanken är att jag ska försöka starta ett cykellopp det här året. Första målet är inriktat på Katrineholm i maj. Vi får se vad  ryggen säger om det. Just nu njuter jag av det delmål jag hade förra sommaren, att Pluto skulle kunna följa med på en cykeltur. Han kan följa med! Det känns som en seger som inte går att beskriva! Han haltar inte varken under eller efter. Visserligen springer han heller inte snabbt, men det var inte det som var första delmålet! Vi cyklar tillsammans alla tre! Jag, Bobbo och Pluto! Jag kan inte beskriva med ord hur den känslan är. Jag som inte trodde ett tag att Pluto skulle överleva nyåret. Det har varit en så tröstlös rehabiliteringsår med mycket dalar och väggupp. Det plus att hundarna då och då ryker ihop har inte alltid varit den bästa kombinationen. Visserligen händer det någon gång var tredje månad eller så, men det händer och är aldrig kul! I ett halvår hade Pluto bara korta promenader i koppel men så släppte det lite grann och ju mer jag belastade benet och ignorerade hältan destå mer höll benet för. Samtidigt har jag haft dåligt samvete för att jag inte fortsatte att hålla rehabplanen, för där var det strikt förbjudet att låta honom springa så länge han visade hälta. Jag kan inte så mycket om hundar och absolut inte om skador på hund, men jag kan min kropp och jag började behandla Pluto så som jag behandlar mej. Nu ett år efter skadan kan jag börja använda min hund igen! I fredags hade jag mitt första lydnadspass med honom på över ett år. Mycket har gått tillbaka. Han går inte korrekt i fotgåendet, han tuggar lite på metallapporten och han sätter sej snett i inkallningen. Men vi har fixat det förut så jag förväntar mej att det ganska snart ska bli bättre. Annars får jag väl gå frittfölj kurs för Ingela! Fokuset nu ligger att öka muskelmassan på honom. Ju mer bra muskler han har destå mindre belastar han alla sina dåliga leder. konditionen ska jag försöka lägga på en lagom nivå, för det 

Kom igen nu matte, vi fortsätter!

märks nu när han kommit igång igen att han inte alls längre nöjer sej med att vara en sällskapshund!

Jag har varit så rädd att förlora min Pluto Plutt. Rädslan har tagit sej uttryck på fysiskt och psykiskt. Varje gång jag tittat på honom har jag undrat när gränsen är nådd. Hur mycket mer vill han, kan han, tål han? Hade han varit 11 år som Bobbo vet i sjutton om jag väntat så länge. Hans ringa ålder har ju varit en tillgång. Han har många år att bli bättre på. Nu börjar vi en sakta väg tillbaka. Långsamt men metodiskt. Första målet är att han ska klara träningen. Några tävlingsmål har vi inte. Det känns som en svindlande tanke att ens börja tänka så här med Pluto igen!

Bobbo har styrkan och konditionen än!

Jag testade även att köra Bobbo lite. Redan på andra belöningen blev han halt. Hans handleder klarar inte riktigt av snabba belöningar, som är det han går igång på. Jag märkte även att jag numera blivit van att träna Pluto på ett annat sätt än vad jag gjort med Bobbo. Han reagerade inte alls på mina kommandon och jag var tvungen att hitta tillbaka till det gamla. Men visst kan han än. Snabba vändningar, han går i enkelspår i fria följet och sätter sej inte alls snett vid ingångarna. Sen har han inte riktigt samma precision som när vi tränade i elitklass, men det är många, många år sedan vi tränade lydnad. Det jag märkte nu är att jag blivit en bättre förare, att jag har smartare knep och bättre träningstänk än när jag helt på egen hand tog upp Bobbo i klasserna. Jag är så stolt över min tollare. Han är världens bästa hund. Han är min son, min själskompis och min ständiga givare av kärlek och tillit. Han bestämmer tempot nu. Han bestämmer aktiviteter. Han får göra det han tycker är kul, det är han så värd efter så många år i trogen tjänst. Min gammelman orkar mycket än, men inte lika länge. Och jag glädjs för allt han vill och orkar. Jag njuter mest av honom.

Lycka

Lycka är att sitta på hästryggen och arbeta i dressyr och känna att det faktiskt funkar. Lycka är att rida utan att känna smärta i ryggen. Lycka är att göra det man älskar och känna att man blir friskare i kroppen av det. Jag älskar min ridskola!

Skogen som träningsplats

Jag har haft en riktig skitdag idag. Drömt mardrömmar i natt, vaknade tidigt. Var helt tung i bröstet och bara grät och grät. Sedan fortsatte hela dagen i samma mönster. Ingen energi, håglös, gråtfärdig, tung, lustlös. Började leta sadel till Geisha på nätet. Men klockan tickade på och hundarna behövde motioneras. Så vi begav oss ut i skogen. 

Är det inte min tur snart?

Som jag mår bra av skogen! Som jag mår bra av djuren! Jag älskar att arbeta tillsammans mot ett mål. Idag tränade vi verkligen sök på riktigt. Tre figuranter och fyra sökslag varje gång. Pluto var lite för ivrig. Lite orutinerad men han löste det varje gång. Bobbo som en klocka. Mina superkompisar. Mina bästa killar. Jag älskar dem så gränslöst mycket. 

Pluto letar först med syn, sen hörseln innan
han kopplar på näsan. Här stannar han upp och lyssnar
innan han hittade figuranten med näsan efter några minuter.

Jag är så stolt över dem. Jag mår så bra när jag umgås med mina fyrbenta. Ganska snabbt så försvann gråtklumpen och även om jag inte hittade tillbaka till energin och glädjen så var det mycket bättre efter våra två timmar i skogen. Det var så fint idag. Även om vi alla blev dyngsura så var det en vacker trollskogsmiljö vi tränade i. Och hundarna var glada. Nu ligger de trötta i varsin bädd och sover. Det känns bra i mammahjärtat!

Inte frisk

I morgon ska jag till läkaren. Jag är lite nervös. Mest för att inte bli tagen på allvar.  Jag är rädd för att han ska säga som de flesta andra att allt ser bra ut och inte kunna komma med svar. Ta några prover till och sen händer ingenting. Jag har fajtats med sjukvården förr. Jag tycker inte om att beskriva alla mina tillkortakommanden. Jag ser hellre allt jag faktiskt fixar att göra. Men jag kan mindre och mindre. Snart kan jag ingenting. Och dit vill jag inte, till Landet Ingenting. Tanken är att jag ska kunna vara i stallet, kunna ta mina cykelturer, starta ett cykellopp detta år, kunna träna mina hundar och jag drömmer också om att tävla Pluto igen. Men det beror mer på honom än på mej. Jag kommer aldrig ta mej till ett SM med honom, men jag drömmer om att finnas med i startlistan och göra en bra tävling. Jag drömmer om att orka vara jag igen. 

Jag cyklade innan snön kom tillbaka. Delvis för att jag saknat att cykla, men mest för att jag visste att priset för att gå en längre promenad med hundarna skulle vara för högt. Jag skulle ha för ont. Så jag cyklade långsamt med båda hundarna lösa. De bestämde takten, eller Pluto bestämde takten. Det tog en evighet. I början ville han springa brevid cykeln, men sen drog han på när det gick för långsamt, men jag fortsatte ta det lugnt. Efter 1.5km började han sacka efter. Men steget var kvikt och piggt. Han haltade ingenting och vi gick på en del ställen, cyklade på en del. Det blev ingen träning för mej, bara lite uppåt puls i några få backar. Men jag hade heller inte onaturligt ont efter vår tur. Det har gått två dagar efter vår cykelfärd. Snön har kommit tillbaka. Pluto är stel 
när han legat ner, haltar av gammal vana. Men så fort han gått ett par steg eller när vi rör på oss försvinner hältan och steget är lite längre. Klart han fått träningsvärk. Kanske känner han av skadan. Men hundarna var glada efteråt. Pluto behöver träna upp sina muskler och bara jag inte förivrar mej och belastar honom hårt för snabbt nu så tror jag att han kommer bli bättre. Så har det varit hela den här rehabresan. Träna-halt-bättre. Träna- halt-bakslag-bättre. Men jag tycker det är hemskt att jag måste överväga hur jag ska träna mina hundar för att kroppen inte räcker till. Att det gör ont på onaturliga ställen- rumpan, korsryggen, axlarna, handlederna, hälarna. Sedan kommer huvudvärken. I morgon ska jag gå till doktorn och säga att jag är för sjuk för att vara frisk, men jag är för frisk för att bli klassad som sjuk.
Gör nåt åt det. Gör mej frisk nog att vara frisk!

Balans mellan akademi och djur.

Nu har jag ridit sex veckor på ridskola ( dock bara fem gånger eftersom jag var sjuk förra veckan). Det finns vissa saker jag lärt mej:
- jag föredrar kallblodsliknande hästar.
- jag är inte lika höjdrädd längre - törs sitta på höga hästar.
- ryggen BLIR bättre, jag inbillar mej inte!
-jag är mycket mer harmonisk när häst finns i mitt liv igen.
- jag har aldrig trivts så bra på en ridskola som jag gör här!

Jag red Zack idag igen, jag gillar nog Zack mest. Idag tränade vi framdelsvändningar. Jag är ringrostig, får inte ihop kordinationen, jag är verkligen inte den bästa ever och jag vet om det och blir lite feg i min ridstil. Men jag tycker det är så sabla roligt och jag mår väldigt bra både själsligt och kroppsligt. 
Det där rastlösa, nästan panikartade känslan jag hade innan jul är nästan helt bortblåst. Jag börjar få en balans mellan det akademiska och djuren, precis det jag eftersträvat. Jag säger alltid att Gud hjälper den som hjälper sej själv. Jag beslutade att börja rida för att jag så desperat längtade efter hästarna. Bara någon vecka senare hittade jag Geisha och helt plötsligt fylldes livet av häst. Jag tog saken i egna händer och då kom resten av bara farten. Ett gott råd från kusin Annelie var det som gjorde att jag kollade annonsen om medryttare, och nu sitter jag här. Inte med egen häst, det har vi inte pengar eller tid till, men väl med hästar.
 Dessutom är Pluto mycket bättre. Vi var i skogen idag. Han var i stallet igår, vi har tränat en del och han är positiv och glad. Bobbo råkade hoppa över honom och de krockade men de viftade lika glatt på svansarna som vanligt. Så inte bara är jag ute med hästarna, mockar osv, jag kan äntligen börja använda min hund igen. Jag kan ta riktiga promenader och det börjar bli ljusare. I like it!

Ridträning

I går red jag på ridskola igen för första gången på massor av år. Jag hamnade i en suverän grupp. Första gången jag red på hundra år så var det så klart hoppning. Min sista lektion jag hade på ridskola var hoppning, när jag var gravid med Lilla N och då jag trillade av. Spänd och lite fjärilar hade jag men jag var inte rädd. Jag fick rida Zack, en stor skäck med väldigt lite motor, så jag fick jobba hårt med mina muskler för att han skulle hålla tempo. Ryggen började värka. Men ridläraren var inte så hård i att hålla hästen i rätt böjda spår eller att de skulle gå på tygeln, och det gav mej ett litet anderum. Jag behövde det. Vi red kavalletti, serpentinbågar och hoppade hinder. När vi skrittade av undrade jag tyst hur jag skulle kunna komma av hästen. Ryggen värkte för gräsligt mycket. Men det gick bra. Jag kommer inte rida i den här gruppen i fortsättningen. Vilket jag sörjer. Den är fullbokad och den grupp jag ska rida i passar mina tider bättre. Men jag sörjer lite att mista mina nyfunna vänner, för de var helt suveräna! Nu har jag 23 ridpass till att se framemot. 

Såååå trött!

Sååå gott. Jag var så hungrig. MAT!

Efter stallet var jag hungrig som en varg och efter duschen var jag helt slut. resten av dagen tillbringades superslappande med träningsvärk som inte går att beskriva och ryggont. Jag var helt slut!

I dag har ryggen var fruktansvärd. Träningsvärken har varit väldigt kännbar. Med andra ord går jag som ett smärtpaket här hemma. Men lite smärtstillande har gjort det uthärdligt. Imorgon ska jag till stallet. Är det tillräckligt ljust skulle jag vilja rida lite. Kroppen har verkligen inte fått en mjukstart det här året. Men själen är glad!