Ingen långdistansare

Jag såg ett program i natt. Det var ett program som på nåt sätt kom att beröra mej väldigt mycket. Under natten har det mognat till ett beslut. Jag vet att jag inte riktigt bär hela beslutet i egna händer men jag ska verkligen se till att göra allt i min makt för att det ska bli verklighet. Jag behöver det. Jag måste det.
I början av året har jag redan tagit åtgärder för att komma åt detta håll, men med de senaste veckorna har jag släppt det lite. Jag måste vara fokuserad. FOKUS. Jag vet bara inte hur jag ska klara av att hålla målmedvetenheten  över tid. Jag är ingen långdistansare, inte heller en sprinter. Jag är helt enkel dålig på att följa mina egna beslut. Ändå får jag det jag vill i de flesta fallen. Så någon form av strategi har jag ju. Men den är inte uttalad. Alltså vet jag inte hur man gör. Jag tror att nu, den närmaste tiden handlar det om planering. Håll planen så kanske jag lyckas längre. Alltså ska jag sätta mej ner och planera. Det är dagens mål.


När jag tänker efter är det en hel del jag skulle behöva planera. Jag har en del drömmar och mål som jag verkligen vill genomföra men jag hittar alltid på ursäkter för att låta bli. När blev jag en sådan person? Har jag alltid varit så?


Jag vet att min far är som en humla som flyger från blomma till blomma, stannar liksom inte kvar och härdar ut. Samtidigt flyger han inte tillräckligt långt bort från sin blomsteräng för att upptäcka nya saker - vilket nog är vad han egentligen skulle vilja. Eller så har han bara den synen på sej själv- att han skulle vilja mer - men trivs med den blomsteräng han är på. Jag vet inte. Jag är väldigt nöjd med min blomsteräng MEN jag tar alltid samma blommor. Jag tar mej inte tiden att utforska alla blommorna, jag tar bara de som jag alltid tar och håller utsikt efter fler av de blommor jag älskar. En del skulle skylla mitt beteende på ouppklarade trauman från barndomen. Jag satt mycket och tänkte på det i natt. Jag tycker synd om barnet som var jag. Jag ser på mej som ung och tänker att det var mycket jag velat skona mej ifrån. Helt uppriktigt så är det många år sedan jag var ung och det var synd om mej. Jag har inte många oupplösta knuta. Det finns inte mycket jag måste skydda mej själv ifrån så jag köper inte det. Men klart att beteenden kanske jag har anammat. Måtte jag aldrig påtvinga överlevnadsstrategier till mina barn. Jag hoppas att jag har ändrat mönstret. Jag hoppas jag styr mina barn i en annan riktning men samtidigt lär dem hur skört allting är.

Löpning i spåret-jag?

Min man har börjat banta. Det går ganska bra för honom. Han har en arbetsgivare som stöttar och har startat en tävling bland sina anställda. De har fått fitband och bokat tider på gym och Racketstadion. Jag är stolt över Marcelo och hans målinriktning. Men det har också satt igång tankar hos mej.


Jag var en gång en tjej med mer muskler än gemene man. Jag var en gång en tjej som tränade 2-4 timmar om dagen ca 5-7dagar i veckan. Men jag var aldrig smal. Jag var smalare än nu, men smal var jag inte. Jag ökade och ökade i vikt. Nu har min övervikt blivit ett bekymmer. Jag är inte sjuk än. Men det kommer snart. Däremot är jag orörlig, för tung för att göra vissa saker, för stor för att få plats i andra. Nu när min man tar tag i sin vikt känns det som jag sitter på perrongen och ser hur han blir en passagerare på tåget. Jag vill också vara med på tåget. Jag vill också se resultat om jag anstränger mej. Men det gör jag inte. Och det är så grymt frustrerande.

Jag och Elsa sprang tillsammans med barnen
nästan 2km. Galet. Idiotiskt?

Men jag går tillbaka till ayurvedan. Det är det enda som får mej att må bra i min storhet. Kroppen fungerar bättre, den mår bättre men den blir inte mindre. Under veckan har jag spenderat ganska mycket tid i sadeln. Vintervilan är officiellt över. Jag har träningsvärk och kroppen är lite otymplig och stel men det värker inte. Idag var jag ute och sprang med Elsa. Barnen sprang spåret framför mej. jag insåg att jag inte skulle orka med i deras tempo. Jag tog det lugnt och lyssnade. Spåret är bara 1.88km långt. Jag orkade inte springa hela tiden utan gick i alla uppförsbackar och när andningen blev för tung gick jag. Maxhastigheten låg på blyga 9km/timmen, men jag tog mej runt. Jag sprang. Jag blev trött men det var inte så hemskt och jag återhämtade mej otroligt fort. Vad det var som for i min hjärna, vet jag inte. Vad i hela världen fick mej att frivilligt ge mej ut i spåret med barnen? Marcelo har varit på mej att börja gymma. Men jag vill inte. Känner bara press och stress över att hinna det. Jag vill hellre lägga tid när jag har tid. Och idag hade jag tid att springa. Jag kan inte med ord beskriva hur främmande löpning är för mej och min kropp. Helt galet faktiskt. Jag AVSKYR att springa. Tycker inte att det är skönt eller roligt för en enda sekund.

Spela boll ihop är nåt vi gillar i vår familj!

Efter löpturen i hemmaspåret gick vi bort till skolan där Marcelo och Alex väntade på oss. Barnen tränade lite armgång, klättring i nät och sedan lirade vi lite boll allihopa på grusplan. Det blev nån timme med tacklingar, skott och dribblingar. Där hör jag mer hemma än i spåret.

Nu får vi se hur kroppen reagerar på dagens träningspass. I morgon är tanken att jag ska sätta mej i sadeln igen. Jag försöker att göra det jag mår bra av. Men faktum är att medan kilona rinner av min man så behåller jag mina- oavsett om vi äter samma mat, tränar- fast olika träning. Och jag tycker de tär väldigt nedlåtande och orättvist. Så det så!

 

Förbereder ett steg

Nu skulle jag ju sova. Men jag fastnade med paddan.  Det började egentligen med att jag har ett barn som inte riktigt, riktigt är nöjd med sina träningar. Jag har fått för mej att friidrott is da shit. Så leta klubbar, träningstider mm. Hittade orientering, som ett annat av barnen vill börja med. Kolla upp det. Sen fungerar inte riktigt judoträningarna. Många timmar och inte speciellt entusiastiska barn. Så där någonstans började jag kolla upp andra kampsportträningar. Karate var inte deras grej. Då kom de gamla Kung-fu känslorna in i kroppen på mej. Jag vill med!  Jag vill börja träna igen. Men vilka alternativ har jag när jag har så pass ont som jag har?  Och när ska jag få tiden med så mycket att göra varje vecka? Det är cirkus fyra dagar i veckan, konståkning, dans och hästar. Men jag fastnade på nätet. Träningar och tider. Så nu har jag skickat en förfrågning. Nu får vi se. Om jag får plats. Om jag klarar det med min onda rygg, brutna händer, värkande muskelinflammationer. Än sjunger the fat lady. 2016 blir början på en smärtsam tid, har jag beslutat. Hela året ska göra ont. I både kroppen och i alla gamla vanor-tarmen. Nytt, nytt, nytt. Nytt gör ont. Men som ayurvedan säger det gör ondast i andetaget mellan två steg, då du är i ett tomrum och lämnar det gamla och innan det nya blivit färdigt. Just nu står jag på mitt trygga steg, har beslutat mej för att ta ett nytt men inte påbörjat lyftet med foten än. När 2018 kommer så ska jag flyga! Banne med mej jag ska faktiskt flyga!

Första inlägget 2015

Årets sista selfie

Har precis vaknat, den här första morgonen på nya året. Jag har varit ute och väckt hönsen ( who am I kidding, de rymde ur hönshuset någon timme innan jag gick ut!), matat dem och bytt vatten. Det blåser mycket, är närmare sju grader varmt. Bobbo följde med mej som den ständiga följeslagare han är. Han kikade under granen efter grannkatten och tog sin vanliga partullrunda runt berget och garaget. Han var glad. Jag vaknade i morse efter att ha drömt att jag var dödligt sjuk och valt att jag skulle ta en dödlig cocktail när smärtorna skulle bli för stora. Jag drömde alltså att jag skulle dö. Händerna är helt bortdomnade och värker till armbågarna. Jag somnade i soffan efter att alla 

Lilla N och Nora spelar tennis på Wii, det var turnering
 under kvällen.

gäster lämnat oss. Så jag sov själv, utan min man, utan täcke, utan mina handledsskydd. Huset är i oordning efter nattens firande. Inte så farligt, men ändå något som måste fixas...senare. Vi hade det bra. Bobbo hörde inte smällarna så bra.  

Fotat från fönstret. Raketer hör till.
Men bara på nyårsafton!

Grannarna började skjuta alltför tidigt. Redan vid åtta hördes flera raketer. Vid började efter tolv. Efter kramarna.. Rut var inte helt nöjd men så länge hon fick vara med oss här inne medan grabbarna och barnen smällde raketer gick det bra. Ankorna välte ut vattnet. En raket stack iväg åt fel håll. Höll på att gå fel. När allt var klart tog jag med Bobbo ut. Han rullade sej i snön. Rullade av sej sin berördhet. Vi var de sista som smällde. Det är så bra i vår by. Nu är det över. Det brukar inte vara massa småskjutande i tid och otid. Har jag sagt att jag älskar att bo här?

Årets första selfie

 I morse vägde jag nästan ett kilo mer än i går. Tur att jag har en våg som mäter kroppsfett, muskler och vatten också. All viktuppgång beror på vatten. Jag ska börja följa min vikt igen har jag tänkt. Förra året låg fokus på att bli bättre i ryggen. Och vilken dramatisk förbättring det blivit sedan jag började rida igen! I år tänkte jag följa fett och muskelmassan. Nu har jag väldigt mycket för hög fettprocent i kroppen. I dag börjar jag med att lite mer slaviskt följa ayurvedan under året  igen. Jag vet att jag kommer fuska en del idag. Finns för mycket gott hemma efter gårdagens fest. Men jag kommer inte slå på mej själv när jag felar. Mitt bättre mående kommer att belöna mej tillräckligt ändå. Till frukost blir det ägg och frögröt. Mums. Framförallt ger det ett välbefinnande som håller sej hela dagen. Nu startar årets första dag. Jag har gjort mitt första inlägg. En ny början men också en fortsättning på det gamla. Nu kör vi!

Handlar om attityd

Jag tror det handlar om hur man kastar sej in i saker och ting. Jag är så sabla trött på att behöva återhämta mej. Jag har vilat hela semestern.  Så nu har jag fått nog. Häromdagen slog det mej att det handlar inte om VAD man gör utan HUR man gör det. Men... 

 Nu har jag gjort bort mej grundligt, tror jag. Jag ska nämligen plugga nästan 100% i höst och jobba 100%. Jag har funderat hur jag ska få den ekvationen att gå ihop. Men jag har beslutat mej för att det handlar om attityd. All in! Klart jag fixar det! Valåret tar slut i september så då kan jag bocka av alla extra åtaganden redan i början av hösten, sen är det hård träning, bra mat, planering och positiv attityd som gäller. Jag satsar på ett kort, missar jag har jag en back-up plan och kör som tusan. Inget är förlorat, inget är misslyckande. Allt jag klarar är en vinst och allt jag inte klarar är ett steg på vägen. Nu är det blod svett och glädje som gäller. Nya utmaningar, jag älskar ju utmaningar! Men jag har blivit bekväm, lat och rädd. Väldigt rädd. Jag är rädd för att få ont. Är trött på smärta och det begränsar mej. Nu har jag vilat, jag har återhämtat, nu är det dags att öka farten. Tre veckor kvar av semestern, nya handledsskydd, idag ska jag cykla runt grannbyn. Får väl ta smärtstillande om det skulle bli för jävligt. Lilla N ska med, likaså Pluto, så farten kommer inte bli jättehög, men att bromsa är det som är värst.... Bra kondis är förutsättningen för att kunna sitta still och koncentrera sej. Jag lovar högtidligt mej själv att inte bli stressad på jobbet utan ta en sak i taget, beta av bit för bit och ha en superklar planering. Redan idag ska jag börja ta itu med pluggandet. Idag börjar den nya hösten, med de nya tagen, med en fokuserad Åza som gett sej f-n på att klara det!

Blandad kompott

Idag har jag inte varit i stallet.
 Jag har inte sprungit.
Jag har inte tränat hundarna.
Jag har inte stått på crosstrainern.
Jag har inte pussat på Marcelo,

Men jag har träningsvärk.
Jag har abstinens efter stallet.
Jag har pussbegär.

I morgon ska jag ut till stallet. Då ska jag pussa på Geishas mule, jag ska klickerträna henne lite och jag tänkte ta med henne på promenad tillsammans med Bobbo. Pluto har en riktigt dålig dag och han går på smärtstillande så han får inte gå några längre sträckor. Så Bobbo får äran att följa med till stallet. Då får jag se hur hon reagerar på honom också. Hoppas det inte spöregnar! Som det gör nu.

I dag har jag gjort måsten - inte så roligt men nödvändigt. Min kropp har varit överkänslig mot smärta sedan några dagar tillbaka. Jag har gått på alvedon för att minska nervernas amok och idag har jag bara tagit en alvedon. Kroppen känns riktigt okey. Därför har jag tagit en dag när jag låtit alla muskler vila. Idag har istället varit hjärnmusklerna som fått arbetat. Jag älskar den här blandningen av fysik och akademi. Jag beslutade idag att ringa jag under nästa vecka till både tandläkaren och läkaren. Det är dags att sluta ignorera problemen jag har och istället göra mej lite....snygga... jag menar friskare. Om jag sköter mej ska jag sätta in ett tandsmycke. Hela den här proceduren kommer vara både dyr och mentalt kostsam, men jag tror jag är redo för den. Babysteps tillbaka till ett vanligt liv. Jag har hållt på några år nu och det börjar ge utdelning. Att ha sjukdomar som förbryllar läkarna är inte alltid jätteroligt att leva med. Ibland kommer det ikapp mej. Ibland när jag har haft besten jagandes efter mej, som jag hade i höstas, märks det tydligare när orken tar slut. Jag märker att mina smärtor inte är normala jämfört med andras. Kanske det är dags att undersöka varför mina muskler går på högvarv. Reumatikeravdelningen står ju och väntar på mej, de har de ju deklarerat när jag tog tag i allt förra gången. Jag ska inte blunda för problemen i år. I år ska jag börja ta hjälp igen för mina fötter, min rygg, min nacke, mina hormoner, min vikt, mina tänder, mina muskler, min mens, mitt blodtryck, mitt blod, min struma, mina händer........ ja, det blev ju en lista. Men trots alla bekymmer jag har måste jag ändå säga att jag stannar upp rätt ofta och tackar min lyckliga stjärna att jag trots allt klarar av att jobba, plugga, umgås, leka med barnen, vara i stallet, träna hundar, träna kroppen och ändå vara på rätt hyggligt humör.

Så himla gott med frukost!

Fyra dagar in på det nya året. Jag tränar en stund varje dag och jag har ökat vikt med 0.4kg. Lovely! Jag har märkt att jag trivs bäst med att komma igång direkt på morgonen. I dag ställde jag mej på crosstrainern 20 minuter efter att jag vaknat. Jag hade tänkt köra ett tung pass på 30 minuter, Men redan efter fem var jag helt stum i benen och jag började ifrågasätta vad sjutton jag höll på med. Lady Gaga skrålade från dator och på TV stirrade jag intensivt på Amazing Race för att glömma bort min tunga kropp. Men jag har beslutat mej för att göra det här på kroppens sätt. Inte hjärnans. Så efter närmare en kvart beslutade jag mej för att det räckte. Jag var trött och svettig. Det fick räcka! Kropp och hjärna tillsammans! Det är så jag ska uppnå balans. Så snörade jag på mej skorna och gick en tänkt snabbpromenad med hundarna. Den blev inte heller så snabb. Idag vägde jag bly! Men efter någon kilometer kändes det bättre och jag ökade tempot. Pluto däremot signalerade tydligt att idag inte var en bra dag. han haltade inte, men verkade stel och öm. Han sackade efter och den tänkta lite längre promenaden fick bli bara 

dryga 3km istället. Men som vanligt har jag lite svårt att bara gå med mina hundar. Jag behöver träna dem lite för att må bra. Idag arbetade jag på att fylla belöningsglaset - som Yvonne säger. Stora belöningar för att bibehålla lydnaden. 
Dagens små övningar blev "kanten" vilket betyder att de ska gå intill kanten när det kommer en bil. Pluto brukar ta stora skutt in i skogen när bilarna kommer och det vill jag ju ha kvar. Så stora belöningar! Tanken är att han ska fortsätta göra det med samma glädje även de gånger jag inte har belöning med mej. Och för varje gång belöningen uteblir så tömmer man glaset lite. Då gäller det att fylla på med belöningar ibland för att hunden inte ska tröttna på att aldrig få lön för sitt arbete. Bobbo har slutat att skutta in i skogen. han har blivit långsam och "ska bara..." innan han tillslut sätter sej i närheten av vägkanten. Lite apportering blev det också längs med vägen och några upphetsade hundmöten. Men 
mina hundar gick lösa bredvid mej och var så duktiga så. En timmes träning blev det på förmiddagen. Gissa om det var gott att äta frukost när jag kom hem! Det var så himla gott!


Det som jag tog lärdom av under dagen var att jag MÅSTE tänka annorlunda med kroppen om jag ska lyckas med min balansgrej. Att tänka om är för mej ett jättesteg. Jag behöver låång tid på mej att resonera och argumentera i mitt huvud varför jag ska tänka om. I dag är kroppen tung och seg. Acceptera det, kämpa inte emot, kämpa med. Och det kändes bra. Lite gnager det i mej att träningen inte blev riktigt så intensiv som jag hade velat. men jag försöker inte lyssna på den rösten. Min kropp är annorlunda. Ska jag någonsin hitta tillbaka till mej så måste jag göra på mitt sätt inte så som alla andra rekommenderar. Men det är svårt. I dag gjorde jag ett bra val.

Under min promenad så tänkte jag mycket på Pluto. Han är inte ok men det känns som han kan bli. Jag hade planer för honom när han var liten att kanske utbilda honom till vårdhund. Men nu har det kommit det som passar oss bättre; Pedagoghund. Det är nåt jag verkligen ska kolla upp när han blir bättre. Det och viltspår blir våra nästa utmaningar.

Me, myself and I

Så här ser jag ut jan 2014.
Varken kul eller vackert

Nytt år och nya löften. Jag har ju lovat balas det här året. Balans mellan vila och aktivitet men det jag absolut behöver är balans i kroppen. Jag går in i 2014 tyngre än någonsin och med mindre lust att träna än vad jag någonsin har haft. Jag behöver hitta tillbaka till det som är jag. Balans mellan mej och jag. Jag behöver hitta balans i balans med mej själv. Inte tvinga på mej någonting. Jag har ett löfte till i år. Att bli lite snyggare. För mej betyder inte det per automatik att bli smalare. Den vägen är ju liksom som den är. Men jag ska hitta en högre lägsta nivå. Det kan vara kläder, smink, hår, lycka eller muskler. Lite snyggare strävar jag efter. Jag behöver påminna mej om ayurvedan och jag ska verkligen söka efter stunderna som gör det lätt och bra för mej. Det här året kommer jag var mer självisk än någonsin.

Promenad, vi tre alltid tillsammans.

Andra dagen på det nya året började med:

•  en snabb promenad på 3km med hundarna
• Frukost.
• Tvätta 2 maskiner tvätt - ta hand om torr tvätt.
• Kramas med barnen.
• Fixa värmeberedaren som ballade ur. 
• Rensa i pappersskåpet.
• Ta hand om halvsjuk Mittimellan N - gos och prat bara hon och jag.
• Laga mat.
• Gosa med Marcelo.
• Sprang 2.5km med Stora och Lilla N och Pluto.
• Ligga i sängen och titta på en serie.
• Surfa runt på nätet.
• Blogga.
• Handla.
• Duscha.
• Och snart blir det kvällsmat.

En dag som jag mår bra av. Lite träning, en del vila, mat och mys och lite måsten.

Jag ska försöka hitta motionsformer där jag inte tar ut mej helt, men som ändå gör mej glad. Jag kan inte påstå att springa är kul, men när jag inte måste pressa mej eftersom barnen är med ( fast de orkar bra mycket mer än mej!) så är känslan rätt skön efter löpningen. Jag är inte helt slut utan lagom trött och har lagom ont. Precis som cyklingen gör mej lycklig, fast där kan jag ta ut mej mer och ändå må bra. Jag tycker om crosstrainern här hemma och nästa vecka ska jag börja rida igen. Marcelo vill börja med box-träningen med mej på torsdagarna och bara jag inte ska till universitet på torsdagarna så är jag absolut med! Ungarna drar ner på sin träningsdos så jag hoppas det minskar stressen en del. Återigen kommer ni få följa med mej på en del av min resa. under etikett VIKT. Då kör vi 2014. Ett nytt mer spännande, mer i balans och lite snyggare år!

Ny träning, noll resultat

Jag har hittat ett nytt intresse. Ett intresse som faktiskt väcker ren skär lycka i mitt bröst. Jag trodde nog inte resultatet skulle bli så här, även om jag tänkt på det i ca ett års tid. Jag har börjat cykla. Inte cykla som i att ta mej någonstans utan cykla som i att skaffa muskler och förbränna fett. Åh jisses vad kul jag tycker att det är! 

Jag på hojen, ett intresse jag älskar!

Och faktiskt så har det blivit ett intresse som jag delar med barnen. De två stora har hängt på ett par gånger och vi har kul tillsammans där vi far fram i full fart på våra hojar. Jag har lovat att inte börja cykla med Bobbo, eftersom han är gammal, men en gång har han hängt på en runda med många backar och när sonen skulle med. Det betyder att det inte gick så fort. Och Bobbo tycktes njuta av farten och att snabbt och obehindrat få följa med. Han sprang lös  och verkade inte alls ha träningsvärk dagen efter. Nu längtar jag efter att få Pluto vid min sida. Men då kommer det går fortare och lite längre sträckor, efter lång uppbyggning såklart.

Häromdagen var jag ute och letade nya vägar. Det blev blandad skogskörning och vägkörning. Det var sen kväll och den värsta värmen hade lagt sej. Jag som alltid svettas så kyldes ner av den höga farten och den kalla vinden. Jag åkte lite fel, vände tillbaka,  kom ut på fel ställe, cyklade på, åkte förbi hus till släkt och vänner, trampade på lite hårdare, kände hur ryggmusklerna började värka, fick stiga av en stund i branta backen, svor på att aldrig cykla igen, cyklade igen, växlade många gånger. Kom hem och var helt, totalt slut. Grejen är den att jag inte känner hur trött jag är när jag sitter på cykeln. Det är först efteråt jag inser hur mycket kroppen har jobbat. Den träningsvärk jag hade dagen efter, den var fruktansvärd. Vedervärdig. Samtidigt underbar. Jag är så lycklig!  I går försökte jag träna bort värken genom kroppsarbete på tomten samt simning i sjön. I dag mådde jag lite bättre. Men det har varit en vilodag. I morgon ska jag på det igen.

Sedan april har jag inte ätit godis, inget fikabröd, inga sötsaker  men tillåtet glass. Jag har ätit nyttigare, mindre portioner och jag har rört mer och mer på mej successivt. Nu tränar jag på min crosstrainer eller cyklar upp till 1½ timme om dagen fyra till fem dagar i veckan, plus promenader med hundarna och vardagsmotionen. Resultat på vågen - inte ett gram skillnad. Samma, samma, samma, samma. Men lite glad blev jag när jag mätte mej. Jag har gått ner drygt 1% i fett och ökat muskelmassan med 1%, så någonting har hänt sista veckan. Men jag har hållit på sen april! Inte mycket till resultat när det gäller vikten. Men det som istället har hänt sedan jag började följa ayurvedan är att jag mår bättre. Kroppen är inte lika skör. Ryggen håller ( än så länge) Jag kan använda min kropp på ett sätt jag inte kunnat sedan jag fick diskbråck första gången för sex år sedan. Musklerna kan arbeta Jag är inte lika arg, inte lika irriterad. Jag hanterar motgångarna på ett bättre sätt, sovmönstret har ändrats, känner mej mer utvilad. Vinsterna som inte kan mätas på samma sätt som en viktminskning har ökat dramatiskt. Klart att jag önskar att vikten också kommer att minska med tiden. Men det är såhär jag märker att jag fortfarande är sjuk. Jag har tillstånd i min kropp som läkarna inte kan förklara eller bota. Det är sånt jag lever med varje dag, mitt normala. Det är en kamp jag för, som jag själv stundom glömmer bort att jag utkämpar, samtidigt som jag varje dag kalkylerar varje steg jag tar, varje grej jag gör - positivt - negativt. Vinst eller förlust? Varje dag. Där. Pockar. Mitt normala. Det jag inte skriver om så ofta. Det jag inte kan sätt ord på. Sen springer jag på. Låtsas inte om att jag är sjuk. Agerar som jag vore normal - andras normal. Då kommer Marcelo och klappar mej försynt på axeln, försöker hålla mej kvar till min verklighet. Han är min hjälte. Nu har jag hittat en ny passion i livet. Jag älskar att cykla och kommer göra det hela sommaren. Klart jag hoppas det kommer visa sej på vågen, men det här gör jag mest för att jag mår så bra av det, trots grym träningsvärk.

Tankar om balans och lite fotboll

Helg i huset. Är fortfarande arg och besviken över att resultaten inte visar sej så snabbt. Jag vill börja må bättre nu. Eller kanske borde jag inte vara så frustrerad? Jag har ju fått mer lust till träning, och jag har tränat mer nu än vad jag gjort på flera månader. Min lust att läsa har åter ökat och nu tar jag tillvara på de stunder jag kan med att ta upp boken som intresserar mej. Jag har också ökat lusten till att träna hundarna och längtan efter att få umgås har ökat. Projektet med min bok som verkligen kom igång men somsedan helt avstannade har börjat böka i huvudet igen. Så lusten har ökat. Och jag mår ju bättre i kroppen, är mer medveten, har börjat sätta upp mål som är lustfyllda, så någonting händer. Men jag har svårt att vara nöjd med det när de stora delarna fortfarande inte blir bättre. 

Stolt far kramar Stora N

I lördags fick Stora N glänsa på fotbollsplanen. Hans lag hade sammandrag och min son fick dela kaptensbindeln med Emil. Det var också bara de två som gjorde mål i de tre matcherna. 

Delar av suporterskaran

Hela familjen var på plats och Marcelo märkte till sin förvåning att han trivdes med de fotbollsföräldrar som var och hejade på vårt lag. Det är oftast svårt för min kära sambo att trivas. Men det gick bra. Som vanligt var det han och jag som vrålade mest vid sidan av plan, men de andra tog snart efter och tillslut var vi en hel del som tjoade och skrek. 

Leia

Söta Leia var där, och Enzo och Johans labbe och Max´jack russelvalp och såklart Pluto och Bobbo. Det var de enda hundarna jag såg. Vi från byn var de som hade med sej våra fyrbenta vänner. Lantisarna...... det är vi det. Men kul hade vi. Sedan somnade vi sött till Eurovison finalen. Det är jobbigt att vara på fotboll!

Husse med Pluto och Bobbo,

Kroppen är sej lik

Jag blir så trött och förbannad på den jävla kropp. Allt känns verkligen bra. Jag äter som jag mår bra av, jag är jämnare i humöret, jag rör på mej på ett sätt som känns bra nu, blandningen men vila och aktivitet är jämt fördelad. Ändå.... ändå...... denna förbaskade yrsel, händerna som ger upp, magen som svullnar och vikten som står still. Jag blir så frustrerad. Precis som alla andra vill jag också ha snabba resultat. Snabba, stora resultat. på en gång. Tålamod är en dygd jag inte alltid besitter. Just här och nu hatar jag den här fållan jag är instängd in. Jag vill slå mej fri. Kasta bojorna och göra som de flesta andra, bara se resultat av sin förändring. Men inte jag. Självklart inte... I mitt liv finns så mycket som är bra, men också mycket som är frustrerande!

Ny start

Nu börjar jag om. Nu ska jag försöka göra rätt. Nu är den ny starten- igen.

Ont i huvudet, ont i fötterna, ont i magen, ont i händerna
och fötterna, ont i nacken, jobbigt att andas...no more tack!

Jag har ont överallt. Och jag menar överallt. Kroppen är i sån obalans att den inte alls fungerar. Motivationen att göra något åt saken är noll, men jag står heller inte ut med hur jag mår. Problemet är ju bara att jag inte till fullo vet vad som är rätt för mej. Men jag har några hållpunkter som jag tror på och de ska jag försöka hålla mej till. Jag ska skriva ut dem spika upp dem på väggen och hålla dem som rättesnöre för mej själv för att försöka hålla mej till planen.

• Lyssna på kroppen
• Gör som kroppen säger
• Reducera intaget av mjölkprodukter
• Reducera intaget av fläskkött
• Aldrig vara hungrig
• Träna lite mer än vad jag har lust till
• Glass o dryck är tillåtet allt annat söt ska bort!

Jag vet inte om jag är vid den där punkten nog är nog, men när jag sitter här i min bubbla av värk så känns det så. Jag ska försöka ta Chopra i handen och låta honom vägleda mej när det blir svårt och jobbigt, men vad är egentligen jobbigare än det här? Det är så lätt att halka till när man mår bättre, börja slarva medan det är lätt att sköta sej när det är jobbigt. Nu vill jag att alla ni piskar på mej, påminner mej, bråkar med mej, stöttar mej när jag själv tappar vägen. Tack.





Jag tror ju på Ayurveda och här är vad jag läser om mej:

PITTA:Obalanser. Irritation, inflammationer, magkatarr, hudproblem, allergier, sur mage, halsbränna, överkritisk attityd, argsinthet ”att se rött”. För mycket synintryck ökar Pitta, ger trötthet och en känsla av grus i ögonen.

Att balansera Pitta. Måttlighet, svalka, avkoppling, balans mellan vila och aktivitet, oljemassage är utmärkt, undvik stimulantier (kaffe, tobak, alkohol), Pitta-typer bör inte heller bli överhettade av sol, smaker eller känslor.

Hmm låt mej se. När jag är obalanserad blir jag väldigt irriterad snabbt. Magen är ett ständigt problem och tröttheten är ju mitt kännetecken när jag inte mår bra. Jag mår dåligt av för mycket sol och hård träning.

VATA: Obalanser; oregelbunden tarm, gasbildning, förstoppning, oro, ängslan, sömnstörningar, kalla händer och fötter, spänningsvärk, rastlöshet och för mycket hörselintryck ökar Vata.

Att balansera Vata: Regelbundna vanor och dygnsrytmer, stillhet, bibehållen vätskebalans, undvika stress, massage med sesamolja, mycket vila, värme, varm mat och dryck.

Japp även detta stämmer ju. Återigen taskiga tarmar, problem med magen, jag oroar mej och planerar lite för mycket för om och men,när jag inte är i en positiv period. Sömnlöshet har jag haft hela mitt liv och är jag obalanserad har jag svårt att komma till den ro som jag trivs så mycket med annars.

Nu skulle man kunna argumentera att detta stämmer för de flesta, men när jag beskriver mej själv i obalans så är det just detta jag tar upp. Det braiga med ayurvedan är ju att de berättar vad jag kan göra åt det, och det funkar om jag praktiserar det. Så det är väl bara göra ett ryck och börja med det här igen. Kanske är jag mer villig att gå hela vägen den här gången?

Jag bantar inte

Jag har börjat banta. Fast det går inget bra. Alltså bantar jag inte.

Kanske att jag bantar nästa vecka. Om det går bra. Annars skiter jag i det då med.

Så med andra ord bantar jag inte. Nu vet ni det!

Bad

Jo visst, jag tog mej till badhuset med ungarna. Förväntade mej smockfullt med folk, men det var faktiskt inte alls farlig. Jag har ju lite ångest med att visa mej i badkläder.Vissa feta människor klär i sin övervikt, andra ser för taskiga ut. Jag, jag ligger nånstans närmare för taskig. Så egentligen är det HUR jag bär mina extra kilon som är ett större problem för mej än att jag har dem. Jag har med åren på nåt sätt accepterat att min kropp funkar som den gör och är överviktig. Inte kul, men svårt att göra nåt åt när den är som den är. Men så kommer just sånna här tillfällen, bad, visa upp sej i duschen... allt det där som får mej att må lite sämre än vad jag egentligen vill. Då måste jag konfronteras med allt det där som jag försöker ignorera. Not so funny. Men jag satte på mej mina badboxer och mitt badlinne drog handduken i midjan och låtsades som ingenting. Jag insåg ganska snabbt att timmarna på badet kunde vara motion, eller så kunde det vara passivt. Jag valde att se det som motion och kastade mej hejdlöst in i träningsruscher där jag jagade barn, gjorde benlyft med ungarna hängandes för att ge tyngd. Vi motionssimmade. De två stora simmade själva, jag simmade med Lilla N i släptåg i mina kläder. Men så kom vi till de där vatterutschkanorna..... Min höjdskräck sätter ju P för den typen av aktiviteter. De två stora åkte själva, Lilla N är mer tveksam men tjatade till sej att få åka med storebror en gång. Hon var lyrisk.

 Då såg jag mej igen sitta där helt passiv, inte deltagande, när ungarna gör nåt som jag en gång i tiden älskade. Jag vill inte vara så.  Det är så mycket förbud runt mej, så många; jag kan inte, de begränsar mej och det gör mej galen! Tillslut frågade jag Lilla N om hon kunde hålla mej i handen så jag också vågade åka. Och det gjorde hon! Och jag vågade! Flera gånger sprang vi uppför trapporna tillsammans och åkte ner i tuff-tuff tåg. Mina barn och jag. Helt plötsligt behövde jag inte vara passiv längre. Mo slutet hade vi ett egnehändigt ihopsatt vattenjumpapass. Hungern drev oss hemåt. Men där väntade hundarna och det var bara att snöra på sej jumpadojjorna och ut och gå i kylan. Jag kan säga att nu känner jag inte av den där jobbiga tröttheten som följt med i veckan. Nu är det en skön trötthet, där kroppen fått varit aktiv och visst skulle jag kunna vila en stund. Men jag återhämtar mej några minuter nu innan det är dags för mat, trevligt sällskap, tänd brasa, barnjoller och melodifestival. Och visst var det rätt skönt att logga dagens motion i vår steglogg. Jag själv har rört på mej lite drygt 12 000 steg, plus badandet , som var drygt 3 timmar, jag loggade knappt 2 timmar vilket gör att jag fått 16 500 steg extra- Dagens diagramstapel når alltså lite mer än 28 000 steg idag! Känns betydligt bättre än måndagens 6500 steg!

Ps: Måste bara få säga att det var helt underbart att det bara var ungarna och jag i dag. Fullt fokus på att ha kul och på varandra. Kändes mycket bättre än om vi skulle ha varit med någon idag. Kul att alternera!

Hunnit-med-söndag

Det gäller att inte bränna ut sej. Det är en tanke som blivit mer och mer påtaglig på sista tiden. Flera stycken på jobbet har bränt ut sej, och jag känner mej så oförskämt fräsch. Det är nästan så att det är orättvist. Men så är det den här tävlingen, ni vet, hur många steg man tar...... vissa dagar undrar jag hur andra får tilld et. hur kan de ligga på 34 000 steg i snitt???? Jag fattar inte. Hur hinner de? Jag tycker jag kämpar med att hinna med allt...... men så vissa dagar undrar jag hur hinner JAG med allt? Som idag! En dag som bara flytit på. 

Jag har hunnit; 

• rensa upp vårt sovrum ( alltså ni förstår inte vilket megajobb det var!!!!)
•  sätta upp en annordning så att rosetterna hundarna och jag tagit sista året kommit upp på väggen.
•  rensat garderoberna
•  tvättat OCH tagit hand om tvätten! 
• Vi har gjort en ordentlig städning av barnens rum. 
• Städat köket, vardagsrummet. 
• Jag hann gå med Stora N till hans kompis.
•  Jag har träffat Jonna och underbara Edith.( jo jag hinner umgås med mina vänner också, vilket är tur för de är så bra!) 
• Varit ute på en hundpromenad med Jonna, Edith och hundarna. 
• Hämtat Stora N. 
• Lagat mat ( det blev köttfärslimpa med potatis och brunsås, helt hemlagad från början till slut) 
• Bakat ( jo jag vill ha bröd den kommande veckan oxå) 
• Gosat med Marcelo ( ganska lite ska erkännas, men det kommer bli mer snart)
•  Jag har även hunnit med ganska mycket av mina plugguppgifter till universitetet.
• Jag är nu uppe i 18 800 steg!

Och jag känner mej avstressad,lugn och som om jag slappat hela dagen. Mycket märkligt men väldigt skönt!

Stegräknartävling

Topplistan på stegräkartävlingen..... Jag  ligger lite i lä om man så säger....

 Vårt lag ligger på en 19:onde plats av 75 så vi är nog lite lata vi lärare.....

Stegsnitt per deltagare under tävlingstiden

Position	Deltagare	Stegsnitt
1	Love Grönvall	35183 steg	Besök profil
2	caroline persson	29473 steg	Besök profil
3	Petra Thell	26318 steg	Besök profil

156	Lena Larsson	12138 steg	Besök profil
157	Therese Marklund	12100 steg	Besök profil
158	Åza Andersson Mägi	12094 steg	Besök profil
159	Helene Källman	12073 steg	Besök profil
160	Gunilla Crantz	12061 steg	Besök profil

Stegräknar tävlingen igång

I dag började stegräknartävlingen. Jag fick fuska lite på Bobbos promenad innan jag skulle till universitetet och det skulle jag inte gjort. Nu nådde jag inte 10 000 steg innan klockan fyra. Men som en första dag får jag väl ändå räkna det som godkänt med drygt 10 500 steg. Att sitta på universitetet och häcka samlar ju inte mycket steg, inte heller att rätta läxförhör eller planera lektioner vid datorn heller. Lite drygt 3000 steg blev det på jobbet idag. I morgon hoppas jag på några fler. Då har jag hela dagen fylld med lektioner. Blir inget planerade då inte!

Promenad

Bobbo o jag i februarisolen. Därbakom kommer en häst.

Igår tog jag på mej min sköna stegäknare och lyssnade till det härliga tickandet när stegräknaren räknade på. Pluto var helt förvirrad när Bobbo inte var med och ville knappt lämna min sida. Men han haltade åtminstonne inte! När jag sedan gick med Bobbo slog det mej hur olika de är när vi är ute och går. Pluto studsar lite framåt, kommer tillbaka, går vid min sida. Jag får ge frikommando igen och då studsar han lite framåt, kommer tillbaka och går vid min sida. Bobbo däremot han är mer självständig och näsan är hela tiden påkopplad. Han fastnar på fläckar, springer och kissar och är medveten om mej lite sisådär omedvetet hela tiden. Han är mer upptagen av sitt eget. När vi går tillsammans härmar Pluto Bobbos beteende och springer och nosar. Det är kanske ett tecken på att jag måste gå med dem en och en lite mer! Jag filmade faktiskt deras olika sätt med mobilen och lade på lite sköna salsarytmer. Kolla in själva vettja!

Men hur gick det med stegräknandet? Jo hela tiden så upphörde tickandet och när jag varit ute i 2 timmar så hade räknaren bara kommit upp i 4000 steg. Vilket jag vet INTE stämmer. Min stegräknare som jag varit så glad åt, är trasig! Jag hade faktiskt en sörjestund åt det faktumet. Jag gillade den jättemycket! I morgon börjar ju tävlingen och jag fick helt sonika åka och köpa en ny. 

Min nya räknare

Jag valde en som man kan hänga runt halsen eller i fickan. I dag ska jag testa hur många steg det blir med den nya räknaren. Den här räknar ju dessutom antalet kalorier. Jag undrar om den känner av de enorma backarna vi har här runtomkring! 

En seglare ute på isen

Hursomhelst är det underbart att gå här i omgivningarna när solen är på så strålande humör. Jag var på väg att gå över sjön på vägen hem, men vågade inte riktigt pga plusgraderna som varit i några dagar. En seglare var dock ute och gled på isen. Jag älskar verkligen vår lilla by!

Gå-tävling

Nu är det ju så att jag anmälde mej till jobbets stegräknar tävling. Japp, nu ska jag vara idiot i ett par veckor igen. De andra valde att ta den stegräknare som tävlingen erbjöd, men jag är ju nöjd med min så jag valde att ha den istället. Men var sjutton har jag lagt den?

När jag har stegräknare på mej blir jag lite tävlingsinriktad och blir en plågoande mot mej själv. Jag måste liksom hela tiden bräcka antalet steg jag gjorde dagen innan. Och alla dagar kan man ju inte gå lika mycket som man har gjort. Speciellt inte efter någon vecka eller så. Därför har jag valt att räkna antal steg per vecka, jag nollställer alltså inte stegräknaren varje dag. Men i o med den här utmaningen måste jag ju skriva in antalet steg varje dag. Jisses hur ska det gå? Nu har jag ju dessutom blivit lite försloffad när Pluto är 

Silva räknade till 141 steg inne i köket i morse.

halt...... Men jag har en plan. Jag ska börja gå upp mej nu under helgen, räkna antalet steg jag får ihop och sedan när allt drar igång på måndag så ska jag gå ut så hårt jag kan och sedan bara öka.

Halva morgonen har jag letat efter min svarta lilla medhjälpare. Tillslut hittade jag den, men batterierna är väldigt dåliga. Det blir att shoppa nya! Att göra frukost kostade tydligen 141 steg. Nu ska jag gå Lilla varvet med Pluto och sedan en längre sväng med Bobbo. Några 10 000 steg kanske jag inte kommer upp till idag, en lazy lördag. Men nu sätter vi igång. Heja, heja mej!

Hon har flyttat in i min kropp!

Välkommen, förbannade intolerans eller allergi eller vad jag ska kalla dej. Jag hatar dej massor, precis lika mycket som jag längtar efter dej. Du fördärvar mitt liv. Du räddar mitt liv. Jag ahr bett att du ska komma tillbaka, nu när du är här ber jag om nåd. Men jag välkomnar dej i min kropp. Bara jag överlever den här natten. Du gör så ont, men samtidigt är du så nyttig!

Fröken intolerans har flyttat in i min kropp igen. Fråga mej inte vem det är, för jag känner inte till henns namn. Hon betyder att jag inte kan äta fet mat, inga sötsaker, ingen stark mat. Jag blir dunder sjuk, svårt att andas med ohyggliga smärtor. Så nu sitter jag här och vrider mej med panik i kroppen. Samtidigt ler jag. Det här betyder att jag kommer äta nyttigare och kanske det kan påverka humöret och midjemåttet?