Stjärnsmällarna

Lägg till bildtext

Jag är så trött. Jag behöver sova så mycket mera. Allt jag överhuvudtaget kan skjuta upp, det skjuter jag upp. Jag skapar min egna sfär runt mej. Snart får jag återhämta mej, snart får jag ligga och läsa en tidning, ta sovmorgon, ladda batterierna. Tre arbetsdagar kvar, sen sommarlov. Jag har lovat att jag ska läsa en bok i sommar. Men framförallt behöver jag återhämtning. Vila, sova. Helt galet skulle jag vilja kalla det senaste året. Jag har knappt sett mina vänner sen vi gifte oss i augusti. Pressen på mej har varit enorm. Marcelo säger att den kommer från mej, det kanske han har rätt i. pappa gnäller att jag blir för uppslukad i det jag gör. Har han ens rätt att yttra sej? Han som varit frånvarande i allt som har med familj att göra och är totalt uppslukad av arbete? Kanske det är hans fel att jag är som jag är???? Jag håller inte med, jag är inte för uppslukad. Jag bara försöker fullfölja de åtaganden som jag tagit på mej..... som mamma, lärare, fru, människa och politiker. Men visst behöver jag hitta en bättre tidsstruktur, så jag hinner med utan att bli pressad. Därför funderar jag på att schemalägga allt pluggande och då också alla barnens aktiviteter och mitt eget tränande. Min kondis har blivit för jäklig sista månaderna. Allt stillasittande pluggande har inte alls varit bra för muskelmassa, kondis och välbefinnande. Nu kommer det bli mer träning i höst. Sommaren ska jag bara återhämta mej. Det finns stunder där jag blir rädd för karusellen jag sitter i. Samtidigt är det just här jag vill vara. För det var verkligt länge sedan jag var så tillfreds med livet som jag varit de sista åren. Ödet har kastat katastrofer över oss, men vi har knipit ihop ögonen i stormarna och fortsatt framåt. Vi har rett ut alla, en efter en och den senaste stjärnsmällen är äntligen över. Den har påverkat oss alla men samtidigt har vi fått kvitto på att vi gör rätt. Kanske är det den som knockat mej så mycket det här året? Kanske är det den som påverkat mej och mina tankar och känslor så till den milda grad att jag är helt utmattad? För den har varit närvarande varje dag, varje minut ända sedan januari.
 Handen, all smärta och bakslaget har också spelat stor roll för allmäntillståndet. Plutos skada har varit en ren punktering för mej. Så egentligen är det nog inte mina åtaganden som gjort mej så trött som jag är. Utan det är allting sammantaget. 

Två av dessa kommer snart hem till oss!

Kommer ni ihåg hur jag för ett tags sedan ville få mer balans med mer djur i min värld? Nu håller jag på att skapa den världen för mej, kycklingar är på väg hem till mej, ankorna väntar på att få klara sej utan mamma så två kan komma hit, jag letar häst men hittar inte den jag vill ha, men den kommer. Hästarna finns dock i mitt liv och hamstrarna har faktiskt varit ett lyft. Jag försöker fylla livet med glädje, så det dåliga inte riktigt får plats. Och nu har vi gemensamt puttat ut en dålig sak i vårt liv. Jag bara hoppas att det inte kommer en ny stjärnsmäll på ett par år....

Ändra, ändra!

Jag behöver rensa i kalendern. Jag behöver få stopp på alla grejer som tar all min tid! Varje dag fullt, fullt, fullt. Det är möten, kurser, plugg, träningar hela tiden något som ska jagas, jagas, jagas. Jag blir arg på mej själv, arg på situationen, arg på att jag inte har tid. Varför jaga något så abstrakt som egentligen inte finns? Jag vill sluta plugga! Få bort ett måste. Jag vill åka till stallet fem dagar i veckan och inte ha press för att det är nåt annat jag missar. Jag vill för sjutton hinna umgås med mina hundar! Jag hinner ingenting! Jag blir galen. Den spiral jag är inne i nu är inte den bästa. Jag äter för dåligt, orkar för dåligt och planerar lite för tajt.Kroppen börjar säga "...vänta nu...." och jag försöker lyssna men jag förmår inte göra rätt. Jag gör inte rätt, jag kan inte välja rätt. Det är så svårt. Varför är det svårt att göra rätt? För när man gör rätt är allt så enkelt! Men gör jag fel då är det som om den rätta vägen döljs av femtioelva murar. Jag vill ha för många bitar här i livet. Nöjer mej inte med några få stora. Inte min melodi. Men nu lovar jag dyrt och heligt att börja gå mot den rätta vägen, riva murarna och börja göra rätt. Mitt nya mantra ( om jag kommer ihåg det) GÖR RÄTT!

Andas, Åza, andas!

Banta också.


Och motionera.


Du behöver städa i tvättstugan också... sorry men du behöver faktiskt det!

Men börja med att gå och lägg dej i tid!

OCH hitta tid för plugg. Bestäm och gör! Gärna i dag...


Kram på dej!

Onåbar drottning med ledsna ögon

Idag är jag irriterad på rektorn. Väldigt vagt svar på ett mejl jag skickade. Min reaktion fick mej att fundera kring mitt eget beteende. För jag undrar om han hade kunnat svara på ett sätt som tillfredsställde mej? När jag är hård mot någon blir jag nog oerhört hård och dömande. Vilket är ganska långt ifrån mitt naturliga sätt. Jag försöker alltid hålla mej väldigt öppen och alltid anta att alla gör sitt bästa och utgår från sina egna förmågor. Vem är jag att döma liksom? Även när jag inte alls är med på noterna försöker jag sikta om min radar och vara open minded. Men har du kommit i min skottglugg så finns ingen pardon. Jag har faktiskt inte minsta lilla förståelse. Jag känner igen järnridån som slammrar ner och tortyrredskapen som åker fram. Och jag får alltid lust att skratta högt och elakt när det händer. Jag känner mej allsmäktig, stark och onåbar. Samtidigt känner jag ett stygn av sorg, ledsamhet och ensamhet, för jag hamnar inte där utan anledning. Muckar du med min familj, muckar du med mej. Och har du muckat med min familj har du någonstans sårat mej och ur den smärtan kommer järnladyn fram. Jag förstår hur man förr i tiden kunde döma folk till döden utan att lyfta ett ögonbryn. Ibland känner jag mej som drottning Elisabeth på min tron när jag dömer Mary Stuart till döden samtidigt som jag vägrar träffa henne. Nu hade ju de två kusinerna egentligen aldrig råkat i luven på varandra på riktigt, men ni förstår metaforen. Förr i tiden smidde jag planer på hämnd. Och jösses vad jag har hämnats. Och jösses vad jag har sårat och skadat andra i den processen. Det jag märkte då var att hämnden inte var ljuv. Det smakade inte gott och det gjorde bara mer ont. Så jag slutade. Den långvariga hämnden när de får sitt ändå var så mycket skönare. För de har alltid fått sitt ändå. Och jag har kunnat utesluta dem ur mitt liv och fortsatt vara lycklig. Men nu är vi där igen. Jag är ouppnåligt högt uppe på mina hästar. Jag tittar ner och känner förakt. Lite drottninglikt sitter jag och känner att mina undersåtar behöver en slapp klapp på huvudet som uppmuntran för sina medelmåttiga ansträngningar till bot och bättring. Det duger inte. De får ingen klapp. De får mina iskalla blå ögon spända i deras nackar när jag förväntar mej bättre resultat. Jag vet inte om jag egentligen tycker om den här känslan. Klart det handlar om illusionen om att jag tar tillbaka makten. Men det gör jag ju inte. Jag förhåller mej bara till en väldigt snedvriden situation. Ingen vill känna sej dålig alltså gör man allt för att slå bort den känsla. Det här är nog mitt sätt. Men vet du vad, samtidigt kan jag inte känna förlåtelse i bröstet. I mina handlingar är jag som den goda medborgare och medmänniska jag är och jobbar på att det ska bli bra. Men i detta fall gör jag det bara för barnens skull. Hade det inte varit för dem och deras känslor tror jag inte jag hade varit lika civiliserad. Men jag hoppas den långvariga hämnden är ljuvare även denna gång. Tills dess måtte djävulen ta er!

Hämnd

Oftast är jag ganska glad. Jag är rätt nöjd med livet och jag tycker det mesta är kul. Ibland kan det bli för mycket kul och det gör att jag blir trött och när jag blir trött blir jag ledsen. Men grunden är ändock att jag har det kul och har det bra. Sedan händer saker i livet, och ni har ju vid det här laget förstått att det har hänt någonting. Något jag fortfarande har svårt att uttala och prata om. Nu har vi levt så länge idet att den panikartade känslan har börjat ge med se. Man kan inte vara 100% alert hela tiden, för kroppen orkar inte det, så nånstans återgår man till normalstadiet ändå. Men när jag måste konfronteras med det. Vilket är delvis varje dag lite grann och mer direkt någon gång i veckan då kommer känslorna över mej igen. Jag blir så hiskligt förbannad mot dem som har gjort så här mot vår familj. Förbannad men faktiskt mest ledsen. Ledsen som övergår i ilska. Och så tumlas känslorna runt. Jag är förnuftig och ganska intelligent. Jag tror inte på att hämnas, de kommer att få sitt ändå. Karma. Jag tror på karma. Därför undrar jag varför detta hamnar i vårt knä. Men jag tror också på människors dumhet och i vårt fall tror jag det beror på just andra människors dumhet. Jag gör det mesta för att skydda min familj. i mitt läge handlar det om att förbereda barnen på de flesta situationer utan att försöka skrämma dem. De går i kampsport för att kunna försvara sej. de får lära sej att de bestämmer över sej själva för att de alltid ska kunna stå upp för sej själva och våga gå sin egna väg, även om andra försöker lura i dem saker. Jag lär barnen att de alltid har valmöjligheter och allt de gör är deras eget ansvar. På sås sätt hoppas jag att de alltid kan stå upp för sina värderingar och inte skylla på andra för deras känslor och handlingar. Har man kontroll över sej själv har man också större frihet och fler valmöjligheter. Det är mitt tankesätt. Och jag försöker lära dem att i svåra stunder är det bara böja huvudet, kisa med ögonen och fortsätta framåt i stormen. Då rider man ut stormen och kommer ut på andra sidan, kanske lite tilltufsad, men man kommer ändå ur. Annars fastnar man lätt i virvelvinden.
 Min hämnd är om barnen växer upp och blir starka, självständiga individer med en stark tro  på sej själva. Min hämnd blir om jag och Marcelo blomstrar och blir det bästa vi kan med så mycket lycka som möjligt. Min hämnd är att bevisa hur fel dessa dumma människor gjort mot oss. Jag har varit i andras våld under hela min uppväxt, nu är jag i andras våld igen. Men precis som jag gjorde som tonåring tänker jag rida ur det här på mitt egna sätt och ta mej loss från bojorna de hugger efter mej. Min hämnd mot min uppväxt var att komma ur den lägre klassen med missbruk och våld och hamna på ett ställe där jag har en stabil familj i ett medelklasshem med fina saker och ett lyckligt känsloliv. Den hämnden njuter jag av så ofta. Nästan varje dag. Men saker händer och nu har det hänt oss. Och en dag när jag sitter i solnedgången och skålar i ett glas kall cider på en strand med min man och tänker på hur mina vuxna barn och mina barnbarn mår, då ska jag njuta extremt mycket över den hämnd jag tr över dem som ville oss illa.

Ett samtal och en kopp thé

En kopp thé, ett samtal i det lilla huset
med den vita soffan.

Ett samtal, en kopp thé, en vänlig blick och lite lugn, det kan vara rena himmelriket ibland. Jag smet hem till Jonna häromdagen. Den vita soffan i det lilla huset med de stora thémuggarna. En vän som lyssnar, en vän som ger. Inget lullull, inga tycka-synd-om-blickar, bara jag-är-här. Vad skönt det är. Jag behövde komma ifrån. Jag är helt slut. Prata en stund, men inte älta. 

Molly ville sitta i knät.

En kall hundnos i ansiktet, skogen och lugnet. Jag är så oerhört tacksam för de vänner jag har. Idag kom Kristin. Och alla barnen. Bullrigt, vänligt, livfullt, trygghet. Jag behöver olika saker olika dagar och jag får det jag behöver av mina vänner. Vissa dagar undrar jag hur jag ska stå ut. Vissa dagar undrar jag över hur jag så snabbt som möjligt ska ta mej på fast mark igen. Men dagarna pickar på. Igår fick jag ta timme för timme. Inte se delar av dagen utan bara nuet. Jag vill göra bra. Fixa. Laga. Mina barn är mitt liv. Min man är mitt syre. Just nu stryper ni syret och förstör mitt liv. Jag vill att den här erfarenheten ska vara över. Jag vill titta tillbaka i backspegeln och kunna säga vad lärdomen har varit. För snälla säg att vi lär oss nåt av det här!

En promenad i parken

Pluto gör sej redo för en promenad i mörkret

En promenad i parken. Tyst sällskap. Pigga ögon möter mina. Förväntansfulla. Glada. Tillsammans, alltid tillsammans. Min grabbar och jag. Sida vid sida. Det arga gnager och bråkar. Pulsen ökar, men ilskan mildras. Rörelsen framåt. Samarbetet oss emellan. Det läker inte det onda, men det mildrar, som en bra värktablett. 

Hundarna är lösa. Mörkret är mörk men artificiellt ljus lyser ändå upp. En stubbe blir ett hinder att undersöka. Hoppa över, sitta på, sätta en till. Mina hundar håller mej grundad. De håller mej på rätt spår. De är så lätta, men ändå så svåra. En människa möter oss. Bobbo går närmast, Pluto går ytterst vid min vänstra sida. De tittar knappt. De vet vad som gäller. Vi är vänner. De känner mej. En runda tillsammans i en mörks park, tänk attt så lite kan göra så mycket. Jag älskar er!

Galet

Livet är galet. Totalt jäkla galet. Vad händer? varför händer det?  Jag är så arg nu. Så arg. Arg och i händerna på andra. Just nu tittar vi på varandra och konstaterar att städning inte är prio 52 ens en gång. Vi badar i kärlek. En kokong av kärlek. Nära för att inte bli tokiga. Ändå är allt så lugnt. Det går på sparlåga. Ett slag vunnet. Men kriget finns kvar. Här vinner vi inte med vapen eller strategier, vi hoppas vi vinner med vår ärlighet och sårbarhet. Gud vad jag ska sova när tid finnes. Som jag ska sova!

Ilsken

Uhhh vad irriterad jag blir. Dåligt humör, tjafs, bläääääääääääääää. När jag blir så här irriterad/ledsen så är det som om små nålar pickar i bröstet i rasande fart. Jag känner hur halsen stockar sej, Jag rynkar ihop pannan, ögonen kisar. Jag känner mej frustrerad, arg. På en föreläsning sa föreläsaren att vi är olika personligheter när vi är arga. Jag är en "slå-i-dörrar eller kasta-saker-personlighet. Plus att jag vill skrika. GAAAAAAHHHHHH! För att faktiskt inte skrika blir jag istället väldigt tyst.Men jag tystnar först efter att jag försökt resonera mej ur ilskan, och jag blir ännu mer förbannad när jag försöker resonera utan att den andra nappar utan fortsätter vara oresonlig och beter sej illa. Åhhh då kokar jag. Mest illa kan jag vara mot barnen. När de driver och driver och driver utan den minsta tanke på att sluta. När mina argument och mina förhandlingar tar slut och bara irritation och ilska finns kvar. Då skriker jag. Högt. Många gånger skriker jag frågan: -Varför måste jag skrika på dej för att du ska lyssna? Du tycker ju inte om när jag skriker. 

Och jag skriker för att jag vet att det fungerar. Och det fungerar varje gång. Varje gång bannar jag mej själv och tänker att det måste finnas ett annat sätt. Att jag borde nå fram iallafall. Men så faller jag då och då.

Jag kommer inte ihåg vem det var som skrev ( Dalai Lama eller Depak Chopra) att man ska se sej själv när man är som argast. Att man ska gå ut utanför sin kropp och se hur ful man blir när man är riktigt arg och agerar.  Hur skrämmande är man? Hur ful är man? Skulle man själv vilja möta sej när man är så arg? Jag är ful och skrämmande. Jag vill inte vara ful och skrämmande. Dalai Lama sa att ilska föder ilska. Låter man sej bli så där riktigt, riktigt arg så har man mycket lättare att bli arg en stund senare igen eller dagen efter. Och då blir man JÄTTE ARG nästan direkt. Lama skrev att det är viktigt att hålla ilskan i schack. Allmänt vedertaget är ju också att ilska egentligen är en annan känsla som gömmer sej. Det kan vara frustration, ledsamhet, rädsla eller en annan grundkänsla. Så varje gång jag blir arg så hör jag alla dessa ord och meningar i mitt huvud. Jag går ur min kropp och ser mitt fula jag. I mitt huvud resonerar jag med mej själv att jag kommer ha svårt att få bort ilskan ur kroppen, backa, backa! Jag försöker komma fram till vilken känsla som gömmer sej bakom min ilska och det är så svårt att fortsätta vara riktigt arg när man upptäcker att jag egentligen är trött eller rädd. I varje gräl jag har med min man förlorar jag, för han analyserar inte sitt humör alls. Han bara agerar, medan jag i vårt gräl ser å ena sidan...å andra sidan. När han sedan inte är arg kommer han och försöker göra mej på bra humör. Då önskar jag att jag kunde hålla kvar i det arga och inte analysera, bara gå på känslan. Bara kunna fortsätta. Hur sinnessjukt är inte det? Jag vill kunna både göra mej av med ilskan och behålla den.

Som person är jag en berg- och dalbana. Jag är skorpion. Allt eller inget.Det gäller träning, kärlek, lycka, sorg, mat, intressen, jobb... allt. Med åren har de värsta spetsarna och de värsta dalarna planats ut lite. Men grundpersonligheten finns kvar. Jag reagerar. På allt. Att då försöka hitta ett jämnare humör har inte varit lätt för mej. I flera år har jag jobbat på det. Ibland kan jag känna för att "släppa loss" och då gör jag det på okända människor. Det är nästan som att ha haft en för hård bh på sej, det är så sabla skönt att bara släppa loss alltihopa. Det är så skönt att vara oresonlig. Att bara käfta emot. Men efteråt är inte vinsten lika skön. Det leder inte någonstans. Jag har i stort sett bara varit otrevlig. Och vinsten innebär ingenting. Bara tomma, arga ord. De leder inte till förändring. Den andra har inte ändrat ståndpunkt. Det är just ingenting. Så ilskan som var drivkraften i min överlevnad i så många år ger mej absolut ingenting nu. Ändå finns den där hela tiden. Min argsinthet. Mitt arv. 

Vräka-ur-mej-inlägg

När jag blir arg så släpper inte känslan. Den ligger liksom i bröstet och pyser ut illastinkande rök hela tiden. Det ligger så nära på ytan. Igår blev jag för första gången riktigt arg på mina elever. Idag när vi har lektion känner jag att ilskan pyser upp så fort de gör någonting. Jag blir så förbannad på när de är respektlösa, så jag blir en ilsketant!

Igår snäste jag åt min egen spanskalärare på universitetet. Han skriver och pratar samtidigt. Dessutom skriver han så slarvigt att man inte kan tyda vad han skriver. Jag har jättesvårt för att skriva och ta till mej kunskap samtidigt. Så där sitter jag och skriver i rasande fart, samtidigt förklarar han. Och när han är på väg mot nästa meningen sitter jag och undrar varför det och det ordet är understruket och varför det tredje ordet har en cirkel. Vad är det för fel med 4 sekunders tystnad efter att man skrivit klart?Gahhh!

Två elever tog mej åt sidan idag och och frågade om jag var arg. Sen spred det sej som en löpeld runt hela skolan, elever som jag inte har kommer fram och ger mej en kram och säger att jag inte ska vara så arg. Samtidigt har jag elever som bönar och ber om att det ska bli lugnare och att de är trötta på att samma elever hela tiden förstör. Nu är det ju så att jag verkligen tycker om de här eleverna, både de som stör och de som sköter sej. Så inget är personligt.

Men så kommer man hem och möts av glada barn som saknat sin mamma. Vi sitter i godan ro och pratar och myser. Men så blev jag avsnäst av Marcelo som glodde på fotboll. Uhj vad ilskan bubblade upp igen. Jag blev så arg att jag gick och lade mej. Bättre det än att två ilskna vuxna individer ska stånga oss blodiga för struntsaker som verkligen inte betyder någonting. Nu kunde vi fnysa i varsin ringhörna istället, och jag fick några timmars mer välbehövlig sömn. 

Sista lektionen idag fikade vi och hade super trevligt. Nu ska jag försöka sprda kärlek i bröstet och inte låta den röda ilskan sprida sej mer. För det är lite som Dalai Lama säger - Om man låter den häftiga ilskan svämma över och man tycker att man fått ur sej det man behöver genom att gräla, eller skrika så är den omedelbara känslan skön, för att man fått ur sej det. Men så blir man lika arg snabbt igen när man sitter i bilen en kvart senare och någon dåre blåser förbi på ett farligt sätt. Ilska föder ilska. Harmoni föder harmoni.
Puss på er!

Vänd på orden och tänk själv!

Jag ska ju inte vara så politisk på den här bloggen, 

men ibland är det svårt att låta bli.Ständigt och jämt översköljs jag med 

olika flyers på facebook med olika smygrastistiska inslag. 

Det värsta är att jag har så många vänner som delar dessa 

och trycker på "gilla"-knappen.Texterna i sej är ofta inte så

 farliga. Jag tror de flesta kan hålla med orden. 

Denna fick jag upp i dag 

( för femte gången på 15 dagar)

I sej är texten inte så farlig, vem håller inte med om att vi ska respektera varandra, sluta klaga osv...... Jag älskar orden; om du inte känner att du passar här så res. Jag har vänner med invandrarbakgrund och jag har vänner med svenskt ursprung. De som klagar mest är svenskar. Det är för taskigt att regeringen försämrat villkoren för de sjuka. Det här jävla samhället blir bara värr och värr, fler mord. Förr i tiden slogs man med knytnävarna, nu är det skjutvapen. Grannkärringen snodde min tvätt-tid, det är skandal. Män är jävla otrogna svin.  De där förbaskade A-lagarna skrämmer ju ungarna när de hänger i parkerna, osv osv. Det här är några kommentarer jag hört av svenska kompisar som alla handlar om andra svenskar. Ja - om du inte känner att du passar här, så res......? 
Mina invandrarvänner klagar också. Det handlar mest om: Det är så jävla kallt, det här landet är inte till för människor, det är till för björnar! Banken vägrade ta emot oss när de hörde att jag inte hade ett svenskt namn. Grannen vrålade jävla svartskalle när han höll på att backa in i barnvagnen.....
Nu är inte mina svenska vänner eller mina invandrarvänner repesentativa för hur det ser ut i hela landet. Det finns rötägg på båda sidor, och det finns bra personer på båda sidor. Men texter som den här är skapta för att få oss att lite tyst tänka;
-Ja, klart de ska anpassa sej. Och den där familjen jag såg med slöja igår..... kvinnoförtryck, usch så irriterande.
Jag tänker också så. Klart DE ska anpassa sej..... och när dessa texter läggs ut lite då och då( det finns många värre ska ni veta) så börjar man lägga märke till alla som inte "anpassat sej". Det man är medveten om ser man också mer om. Man tolkar in mer. Men jag undrar om man lägger märke till grannen som blev slagen av sin svenska kille igår. Eller om man kramar om den upproriska tonåringen som blev utsatt för en svensk pedofil i unga år? Byt ut ordet invandrare till pedofiler, eller missbrukare ( oj då kände du någon nu som du inte vill ska utvisas? Kanske en bror eller en vän?). Man kan byta ut ordet invandrare mot hustrumisshandlare eller djurplågare. Då börjar vi kanske titta efter skurkar, idioter, människor som inte respekterar vårt sätt att leva, vår flagga, vår tro oavsett om de råkar heta Andersson i efternamn eller Gonzalez.......


Vi kommer förmodlingen tyvärr aldrig att
få höra vår statsminister tillräckligt tydlig i
målet att säga: Det är vår nation, vårt land
och vi har vårt sätt att leva på. Vi ger gärna alla
möjlighet att njuta av det. Men om du som pedofil
klagar och bedrar å klagar över våra lagar, vår ed
vår tro eller vårt sätt att leva skulle jag starkt rekommendera
nyttja den andra rättigheten, den att lämna landet.
Om du inte känner att du passar här så res. Vi tvingade inte dej
att komma, du väljer själv vart du vill bo.


Eller kanske lite farligare. Lite mer tankeväckande, om man nu inte bara slår undan detta som nonsens.... 

Vi kommer förmodlingen tyvärr aldrig att
få höra vår statsminister tillräckligt tydlig i
målet att säga: Det är vår nation, vårt land
och vi har vårt sätt att leva på. Vi ger gärna alla
möjlighet att njuta av det. Men om du som jobbar svart eller skattefuskar
klagar och bedrar å klagar över våra lagar, vår ed
vår tro eller vårt sätt att leva skulle jag starkt rekommendera
nyttja den andra rättigheten, den att lämna landet.
Om du inte känner att du passar här så res. Vi tvingade inte dej
att komma, du väljer själv vart du vill bo.

Våra lagar är ju vår tro, vår ed. Vårt sätt att leva säger att man ska betala skatt och bidra till samhället........
Ett tankeexpriment som skulle kunna vara verklighet....

Nu räcker det!

Alltså på fullaste allvar....... det är mars nu! Ta bort isen och den pudriga snön. Vi har haft en bra vinter. Jag har ju sagt att våren ska starta 1 mars! Jag blir deppig av det här! Och jag blir deppig av att ha sjuka barn. Jag blir deppig av alla dåliga nyheter vi får hela tiden. 1 död, 1 sjuk, 1 problem, 1 skada. Jag trodde att vi hade vårt förra året när allt gick sönder. Jag sa hela tiden att det att vi fixar det här så länge vi har varandra....... varandra börjar bli väldigt få personer. Nu vill jag inte mera, nu vill jag att vi ska börja läka. Jag vill sätta mej ner och tjuta som en lite grisig snorunge, sparka i backen och skrika ut min vrede. Men det hjälper ju inte, jag är lika deppig efteråt! Jag hade sett fram emot den här våren. Jag hade sett framemot alla roliga saker jag skulle göra, spanskan, agilitykurs, resa, jobba, träna hund, börja träna själv, bli starkare i kroppen, umgås med vänner. I stället sitter jag inlåst i mitt hus, orkar ingenting, vill inte träffa människor, vill inte göra alla vardagliga saker, drattlar omkull på glansis på promenaderna, kommer inte upp med bilen, vill inte, vill inte, vill INTE!

Byte av förskola

Min minsta dotter har velat byta förskola ända sedan grannbyn fick sitt dagis.  Varför? Ja, säg det. Förskolan tjejerna går på är bra. Jag är nöjd.Tjejerna trivs. Men det är klart, en ny byggnad, ny gård, nya leksaker. Det är klart att det lockar. Jag är den mamma som jag är, klart ungen ska få en chans att byta om hon verkligen vill! För två veckor sedan åkte jag in och knackade på. Jag ville beställa en tid att få komma och hälsa på. Gården var liten. Gården var tråkig. Inga gungor. Inne var det ljust och nybyggt. Luftigt men...... jag vet inte.... kände mej lite skeptisk. Personalen var vänliga men jag var inte imponerad. Men dottern ville verkligen byta så jag tänkte att jag verkligen skulle ge dem en chans. Jag försökte se allt som var positivt.

I dag var dagen inne när Lilla N skulle få besöka sitt kanske nya dagis. Marcelo väntade på oss på parkeringen. Vi gick in. Träffade våra grannpojkar, men sen....

Kvinnan som skulle ta emot oss var inte där. Ett glas hade gått sönder under mellis och nu upplevde personalen att det var kaos. Därför kunde de inte ta emot oss.   ???????  Hon skyllde på att hon inte vetat om att jag skulle komma. Då svarade jag att det blivit uppskrivet i blocket tillsammans med mitt nummer. Hon ryckte på axlarna och sa att ja det stod där men ingen hade sagt åt henne att vi skulle komma.... De bad såklart om ursäkt och undrade om vi kunde komma en annan dag.   ??????? Varför skulle det vara annorlunda då? Sedan var hon tvungen att gå för det  " är kaos och vi har 22 barn som står och väntar på mej".  Jag kunde räkna till tre personal.  Förtroende kapitalet var totalt bortblåst. Jag blev ilsken som ett bi. Varför jo:

En förskola ska klara att ett glas går sönder.
Det ska inte vara kaos med 22 barn och tre personal.
Blocket är det som får frita och förskolor att gå runt. Där tittar man i flera gånger varje dag. Tydligen inte här.

Lilla N försökte förhandla till sej att jag skulle lämna henne där i morgon. Jag mutade med Busfabriken och att hon ska få gå förskolegrupp nästa termin. Så tillslut gick hon med på att gå kvar på förskolan hon går på. Det blir inget byte. Båda jag och Marcelo fick en dålig känsla när vi var där. Trots att vi pratat med många föräldrar häromkring som är jätte nöjda. Och jag undrar vad det är för fel på personalen på förskolorna häromkring. Samma bemötande fick vi nämligen när vi besökte förskolan som ligger vid skolan för 4 år sedan.....

Straff: kall promenad

Jag hann väl knappt avsluta det förra inlägget förens de jävlarna rök ihop. Eller, de gjorde det idag. Bakom min rygg så jag såg inte alls vad som hände. Men shit vad arg jag blev! Jag tappade alla hämningar tror jag. Hade jag trott att det funkat hade jag nog besinnigslöst klått upp hundarna. Men såklart gjorde jag inte det. Men jag blev tillräckligt arg för att Pluto skulle kissa på sej. Och nu går han med svansen mellan benen. Bobbo är oerhört försiktig och frågar om allting. Bobbo vet att jag inte slår, han är undergiven och säker på mej. Min kille. Pluto är just nu i limbo och har ingen aning om vad som kan trigga igång mej. Det räcker med att jag hastigt rör mej så kryper han ihop. Och det är ju just detta som varit min balansgång. Att han ska bygga upp ett förtroende för mej, men också respektera mina gränser när jag blir arg. I dag sket jag i allt vad förtroende heter. VISA LITE JÄVLA RESPEKT FÖR FAAN! Våga inte inte bråka när jag är med! Bobbo med blottade tänder redo att kasta sej över Pluto stannade när han hörde mitt morrande avgrundsljud när jag lyckats sära på dem. Han lade sej ner och bråket var över. Den största skadan var massor av saliv i Bobbos päls. Pluto höll jag i halsbandet. Han kände min ilska. Och jag kan bli arg!

För att bryta det här tassandet och den livrädda energin som genomsyrade hela huset tog jag mina barn och hundar in till stan för att köpa medicin till dem blivit sjuk under natten samt att gå en promenad. Ceasar Millan säger att promenader stärker flocken. Vi behövde stärkas. Och då slår det mej igen hur underbara hundarna är! De gick som vanligt lösa. Det var verkligen så fruktansvärt kallt. Döttrarna frös, sonen kastade sej i varenda snöhög och skrek av lycka. Så fort det kom en person kommer hundarna upp bredvid min vänstra sida och går tätt bredvid varandra och mej. Bobbo närmast, Pluto ytterst. De väntar på mitt kommando innan de lämnar min sida och springer gemensamt fram några meter. De tittar nyfiket på hararna som skuttar iväg och total ignorerar hundarna som är lite längre bort. Tjejerna började gråta efter ca en halvtimme. Pluto fick köldkramp i tassen. Jag fortsatte gå. Kan de slåss, kan de gå! Vid ett tillfälle var den skottade gångvägen väldigt smal och jag och mitt entourage tar ju lite plats. Två gråtande flickor vid mina händer och två hundar på sidan och en son som sicksackande springer och njuter av snön..... Vi såg på avstånd en kvinna komma med nån typ av aussi eller blandras. Jag orkade verkligen inte ha stenkoll på hundarna, som det kan krävas när man möts nos mot nos med en annan och ska samsas på så smal väg. Så jag kommenderade upp mina i snön och sa åt dem att stanna. När kvinnan fick syn på oss så avvek hon och gick långt ut på gräsmattan, dvs långt ut i den djupa snön och stannade. Jag sa åt mina 
hundar att komma och vi fortsatte på vägen. Då hörde jag ett ljud som lät som ett monster. Det var den andra hunden som gjorde det mesta i sin makt att dra sin matte mot oss samtidigt som han morrade, vrålade och lät. Pluto vände bort huvudet och passerade. Bobbo tittade undrade på hunden men var mer intresserad av harspåret i snön. Då kände jag stolthet igen över mina hundar. De är så lätta att ha. De är så puckade! Som stela isbitar stapplade mina döttrar in i duschen när vi kom hem, Stora N började städa lite och hundarna gick och lade sej. Ilskan har lagt sej lite, spåret i Pluto lär jag väl märka de närmaste dagarna. Förhoppningsvis gjorde det så pass stort intryck att han tänker sej för nästa gång han vill försvara eller svara upp. Vad det var som utlöste bråket har jag inte en aning om. Jag vet heller inte vem som började. Jag vet bara att Pluto är den som kan avdramatisera allt. Synd bara att han inte vet det..... Bobbo, han kommer att vara ännu artigare, han kommer inte tagga på lätta bjudningar från Pluto och han kommer fortsätta vara lika glad som vanligt.

Svartskalle och förädare

Jag vet inte hur det är att bli kallad svarskalle. Jag vet inte hur det är att mötas av vardagsrasismen  där ens arbetskollegor vänder en ryggen, kastar glåpord i det tysta eller får höra kommentarer uttalade i oförstånd och som sårar bara för att de visa att du inte tillhör.

Men det vet Marcelo. Varje dag. Varje, varje dag.

Däremot vet jag hur det känns att bli kallad svartskallehora. Jag vet hur det känns att att bli kallad för smutsig förrädare, tattarslyngel och att få min framtid fördömd. Av främlingar. För att jag är tillsammans med Marcelo. I hemlighet försöker kollegor, bekanta, andra, smyga upp och viskande fråga om jag inte kunde få bättre. I förtrolighet undrar människor om jag blir slagen hemma, de undrar hur hans familj tagit emot en svensk i familjen och de undrar över hur kuvad jag egentligen är här hemma. Jag undrar vad de skulle säga om jag smög upp i deras öron och frågade hur ofta deras män slog dem och hur förhållandet till svärfar egentligen är......

Jag har egentligen inget emot frågorna. Det finns inget att dölja i vårt förhållande. Och jag hoppas att mina svar kanske kan hjälpa till att sudda bort de negativa stämplarna det finns om invandrare som "ett pack". Precis som jag har lika lite gemensamt, eller lika mycket, som en person från Taiwan eller Tanzania, har Marcelo lika, eller lika, mycket gemensamt med dem.Precis som min svenska kompis har enorma problem med sin svenska svärmor har jag en annan kompis som har problem med sin chilenska svärmor. Det handlar om individer. Vi har alla våra brister och våra kompetenser. Vi är för gudsskull människor!

När människor försöker släta över sina rasistiska åsikter med dåliga ursäkter tycker jag att det är en skam. När andra sedan försvarar, undrar jag hur de skulle reagera om de får höra femtielva gånger i veckan att de är paria, jobbiga, oönskade och att vi andra sedan ska ursäkta med att de får väl förstå de är ju så annorlunda.....

Marcelo och jag har firat 21 år tillsammans i år. Han gör mej lycklig. Genuint lycklig. Han ensam har räddat min själ från de svarta monstret. Varje dag berättar han för mej vad som gör mej unik och fantastisk. Varje dag! Hans ögon lyser upp när han ser på mej och han gör mej trygg.  Mitt hjärta slår ett extra slag när vi möts och efter 21 år tillsammans och tre barn senare så rör vi varandra ofta, pussas, kramas har sex och vi skrattar oerhört mycket tillsammans. Han är inte min bästa vän, eller min bror. Han är min älskare, min förtrogna, min klippa, mitt syre, min man. Och ska jag vara ärlig är det inte många jag känner eller ens hört talas om så har det så här bra efter så många år. Om det beror på hans chilenska blod eller bara för att han är en man och jag en kvinna av rasen människa, det vet jag inte. Jag önskar bara att han istället för spott och spe fick rosor och hyllningar för den fantastiska, snälla, kärleksfulla slitvarg han är.

Idiot tränare

Stora N gjorde sej redo för sin sista match. Killen han skulle möta hade grönt bälte vilket betyder att han tränat ganska många år mer, han var rätt många år äldre också. Då kommer tränaren fram, kollar på Stora N, hånflinar lite och säger till sin kille:
- Ja, ja, det blir ju en träning för dej. Du får se det så. Gör en ippon snabbt så har du matchen på ett par sekunder, ha ha.

Jag kunde knappt tro mina öron! Hur kan en tränare säga så framför en sju-årig nervös kille som räcker sin motståndare till bröstet? Jag gjorde mej redo att filma men sa ändå ifrån.
-Ursäkta, så där säger man inte! Du är vuxen och det är bland små BARN! Det där var riktigt lågt.
Tränaren tittar då på mej gör en en överlägsen min, slår ut med armarna och ler överlägset. 
URSÄKTA MEJ????????? Lejoninnan i mej vaknade. Stora N hörde inget. Han var livrädd för sin motståndare. Så rädd att han bara ett par minuter tidigare suttit och gråtit i min famn. Killen han skulle möte hade skadat två killar i grupppen. En så pass allvarlig så att han inte kunde fortsätta tävla alls.  Killen körde fult, tog stryptag, slog mot nacken och hoppade före med knän in i motståndarna. Han var duktig också, så jag ska inte dissa honom för han var också ett barn. Det var en annan kille i samma grupp som också var från Linköping som hade lite samma stil och folket runt oss började prata om dessa två killar. De tyckte inte om att de körde med så dålig stil och det höjdes lite röster mot att domarna inte hade riktig koll.

Tränaren från Linköping

Efter matchen gick jag fram till tränaren. Jag var svart i ögonen och jag var inte nådig. Folket runt oss undrade vad som hände men jag struntade i dem. tränaren bugade med huvudet, bad om ursäkt, sa att han inte var stolt över sitt beteende.
-Och du ska vara en förebild! Det är barn vi pratar om. Små barn. Han är sju år gammal, han förtjänar inte ditt förakt! Han har gulvitt bälte och är från början mycket sämre än vad din kille är! Han är här för att ha kul och du bara dissar honom! Det är dina killar som kör fult. Det är de som folk pratar om för att de inte kan köra snyggt. Slå i nacken, slår på halsen, är det nåt du är stolt över eller? Det är inget att vara stolt över! Du borde skämmas!
-Ja det gör jag också.  Halkade ur honom innan han försökte släta över att det inte var så han menade och han menade att.......bla bla blaaaa.

Jag lämnade tränaren innan jag skulle gå för långt. Jag hade lust att platta till hans ego tills han blev en blöt fläck. Jag var ursinnig. Det tog inte lång stund innan han kom fram till mej och bad om ursäkt igen och började fabricera att han sagt att killen skulle göra sitt favoritkast. BULLSHIT! Jag sa åt honom att han inte var bättre än de där fotbollsföräldrar-hulliganer som prata om att krossa och slå sönder sina motståndare, sånna människor som man föraktar. Jag sa åt honom att man inte behövde vara så föraktfull och att hans kille var bra ändå. Han bad om ursäkt ännu en gång men suddade liksom bort sin ursäkt när han i nästa andetag sa att jag missuppfattat allt. Jag sa åt honom att jag hoppades att han hade lärt sej nåt. För det var han som gjort fel, inte killen!

Sedan fick jag be vår tränare Tobbe om ursäkt för att jag ställt till en scen på vår klubb, han klappade dock om mej och sa att jag gjort rätt. När jag berättade exakt vad tränaren sagt blev Tobbe själv blev lite svart i ögonen. Det såg ut som om han funderade på att själv gåöver till den andre tränaren, men stoppade sej själv. Kanske lika bra,  Mest såg det ut som om han ville ta nacksving på tränaren. Några föräldrar klappade om mej på väg ut och sa att jag gjort helt rätt. Den ena killen som blivit skadad sken som en sol när han hörde att jag gnällt över den fula stilen. Jag blir galen när man är nervärderande mot andra, speciellt mot barn och i allra högsta grad när det är min son!

Kanske är det så att det tränaren sa bara råkade komma ut fel. Kanske var det en svart groda som hoppade ur mu och att han inte alls är sån och kanske att jag överreagerade. Men förhoppningsvis har tränaren lärt sej något och att han funderar på hur han kan förbättra attityden till nästa match.

Matchen då? Jo Stora N förlorade efter en ippon, men det tog mer än 10sekunder, lite dryga minuten valsade killarna runt.

Av respekt för killen som Stora N körde emot så har jag valt att inte ta med något kort på honom. Tack Annelie för att du fotade våra barn!

Aj jag har ont!

VARNING!  DETTA ÄR ETT GNÄLLIGT INLÄGG SOM ÄR FULL AV SJÄLVÖMKAN, BESKRIVNING AV SMÄRTOR OCH KVINNLIGA PROBLEM. DET FINNS INGA VETTIGA TANKAR ELLER SMARTA SLUTSATSER. DETTA INLÄGG ÄR FÖR ATT SKRIBENTEN SKA FÅ KRÄKA AV SEJ LITE OCH GE PLATS FÖR POSITIVARE TANKAR. DU BLIR INTE GLAD ÖVER ATT LÄSA DETTA!


I dag vill jag gnälla lite. Ryggen gör ont, det stör mej. Det stör mej oerhört. Visserligen har det där "smärtbandet" från höft till höft släppt nu när jag sovit i soffan 3 nätter och spelat Wii frekvent. Men det är jobbigt att gå, att sitta och att bära. Det är inte så illa att jag inte kan göra allting, men att göra allting gör ont. Jag är trött på smärta idag! Det värker i min nacke. Och det är ju därifrån ryggproblem kommer... för att inte tala om rumpan. Varje gång jag tar ett steg känns det som nån sticker in en eller två knivar i skinkan. Gör jag ingenting har jag en molande värk i rumpestumpen. Napprapaten säger att jag måste gå regelbundet och få loss låsningen som sitter kvar sen förra året. Inte komma sporadiskt var fjärde månad. Men jag blir ju bra efter ha varit där och då tänker jag inte på det.... nu längtar jag till min nästa tid i slutet av augusti.


Fötterna bråkar. Både hälarna och vristerna gör ont. Jag blir stel och måste tänka mej för när jag suttit en stund. Då stapplar jag runt i några minuter innan vristerna är mjuka nog att användas. Vet ni hur många gånger man sitter på en dag? Jag märker det nu, kan jag säga! Men hälarna... de slutar aldrig göra ont! BAJS!


Magen svullnar upp nästan varje dag. Kanske beror det på att jag slarvar med maten, eller så är inflammationen i tjocktarmen tillbaka. Än så länge är det onda helt kontrollerbart men grymt irriterande.


Mina händer som fungerat så bra är åter kajko. De domnar bort och blir helt obrukbara tex när jag skriver på ett tangentbord. Det är inte en behaglig känsla och det försvinner inte när jag använder skenorna.


Som vanligt löper hormonerna amok i kroppen. Min kroppstemperatur pendlar mellan att jag svettas för ingenting till att jag fryser. Jag känner irritationen växa till att jag blir på bra humör. Det tydligaste riktmärket att det bråkar är mensen som återkommer med fem dagars mellanrum och varar mellan fyra dagar och två veckor. Min hunger är svår att kontrollera. Har periodvis svårt att äta för att sedan drabbas av salladsdille och det går över i sötsug till att funka som vanligt. Jag försöker hålla mitt intag på en bra nivå, men visst överäter jag ibland och äter för lite ibland.

Idag känner jag mej trött på hela skiten. Vill bara vara som de flesta andra. Ha lite småkrämpor som glöms bort under dagen. Jag är trött på att ha ont. I dag lite extra. Att leva med de sjukdomar jag har räcker tycker jag. De är grus i maskineriet varje dag. Men att på det ha extra smärta i rörelseapparaten....BLÄÄÄÄ. BLÄÄÄÄÄ säger jag. BLÄ BLÄBLÄ BLÄ BLÄ! I dag blir det Wii, lite promenader och planträning för hundarna. Sedan ska jag ligga och sura, glo på OS och låta mej själv ha en pissdag. Låta mej själv läka lite. Sen hoppas jag att jag har nya krafter i morgon.

Jag blir så förbannad!

Att ha hundar med "farligt" utseende
kräver att man visar respekt mot omgivningen

Två stycken stora hundar som i flockmentalitet har flygit på ett gäng hästar och deras ryttare har skadat och nästan haft ihjäl en av ryttarna! FY FAAN! säger jag. Jag tillhör den sortens hundägare som har mina hundar lösa. Jag tillhör den sortens människor som ofta får instucken kommentarer att alla hundar borde vara kopplade. När människor som tappar kontrollen över sina hundar råkar även jag ut för spott och spe. Mina hundar har aldrig bitit någon. Mina hundar går fot bredvid mej när vi träffar andra människor. Ofta håller jag dem i halsbandet  när vi passerar för att andra ska känna sej mer trygga. En gång har Bobbo med hög svans skällande sprungit ut mot grannens hund när han var ute på tomten. Sedan fick han inte vara lös ute själv på 8månader. Efter det har det inte hänt. Jo hundarna skäller ibland när det kommer hundar, men de lämnar inte tomten. 

Vad jag förstår var det en sån jycke som
gick till attack

Att en hund skadar en annan människa är inte okey. Jag undrar verkligen vad som hände! Jag lider så oerhört med tjejen som blev attackerad. Jag är så grymt impad över den gamle mannen som räddade henne. Hundägaren, hoppas jag, tänker sej för innan han skaffar nästa hund. Det är inte bara hundrasen det hänger på. Kompisen blev attackerad av en labrador. Det handlar även om energin. Man ska inte ha en hund med massor av ennergi om man själv är en soffpotatis, eller bara aktiverar via promenader. Det räcker inte! Att se hundar som något som ska anpassa sej efterägarens liv funkar inte. Som ägare har vi ansvar att anpassa oss efter hundens liv också!

Allas trygghet

Jag kämpar just nu för att vi ska bli ett tryggare samhälle. Jag gör det på politiker nivå. Kanske inte det mest effektiva sättet. Men jag vill förändra vår syn på offer. Om samhället kan göra det och se till gärningsmannens(kvinnans) skuld så tror jag mycket skulle förändras. Jag har precis blivit klar med min framställan som jag ska försöka få plats med på distriktets möte om en vecka. Får jag med hela distriktet är chansen större att partiet på riksnivå tar upp mina förslag. Jag tror att jag kommer bli slagen ett par gånger, men jag tror också att mina förslag på riktigt kan komma upp till disskussion så småningom. 


Jag har alltid drömt om att få göra skillnad. Att förändra någonting. Att mitt arbete lönar sej. Till min stora förvåning har jag upptäckt under det här arbetet att jag är ganska feg och handlingsförlamad. Några tidningsartiklar och en kampanj mot polisen är typ det jag lyckats åstadkomma. Jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur jag ska börja. Så jag gör det i den ände jag känner till. Förhoppningsvis gör det skillnad en dag. Men fram tills dess, vad gör man då? Varför är så få intresserade av frågan?

• Ingen vill riktigt ta diskussionen om huruvida det är rätt att en pappa som mördat en mamma får vårdnaden om barnen, trots att varken barn eller resterade familj vill det.
• Ingen pratar om männen som tafsar och våldtar små flickor och pojkar. Man tror att det händer andra, inte mej. Men det händer vem som helst. Snälla gode gud låt det inte bli mina barn!
• Är det ok att en ung man som misshandlar en kille till döds avtjänar sitt straff kommer ut och misshandlar en annan man till döds inom en vecka? Varför ska vi skydda brottslingen och inte offren. Det kunde ha varit din bror eller sambo som råkat ut för den här killen!

Det finns så många exempel. Vi den stora massan får inte tystna. Vi måste ändra på det här. Det är vi som är samhället. Det är vi som bestämmer hur vi vill ha det i landet. Du. Du är med och bestämmer. Jag med.

I tidningen

Jag råkade hamna i tidningen idag. Den tysta, sega kampen jag håller på med i på sidan om allt annat. Att göra gatorna säkrare för alla. Och för att kunna släppa lös mina flickor om ett par år. Jag blev kontaktad av en reporter efter att en närstående till mej blev sexuellt ofredad häromdagen. Jag tycker inte det är ok. Förstår inte hur någon kan tycka det. Jag tror vi måste ändra lagar, skapa bättre vård, men framförallt skapa debatt. Ändra våra värderingar. Offren ska inte lida i det tysta medan allt skydd går till förövaren! Alla kan göra skillnad. I det lilla. Gör det du med.

Många pedofiler i stan.

Jag undrar vad det är som får män att begå brott mot kvinnor? Vad är det som gör att till synes "normala" killar tror att de har rätten att våldta, tafsa och sexuellt utnyttja barn, tjejer, eller andra individer överhuvudtaget? Vem uppfostrar dessa pojkar? Vem misslyckas med att uppfostra dem`? Pedofilen som våldförde sej på min släkting är ute. Han bor ensam i barntätt område, nära skola och förskola. En ungman i 20+ åldern som låser in barn i mörka källare och säger att de inte kommer ut innan de...... ja ni vet. I veckan var det en annan närstående som blev antastad. Den här gången på badhuset. Polis tillkallades, men utredningen kan lika gärna läggas ner som att det blir någonting av den. Ålder på tjejen? Samma som min släkting. Det verkar vara en farlig ålder där runt 12-13.
Helt uppenbarligen har vi ett problem i vårt samhälle. Individer är vi allihopa och vi måste leva sida vid sida. Men när det finns människor som tror sej ha rätten att använda andra människors kroppar, som om de vore slavar, har de människorna verkligen rätten att samexistera fritt då? Tro nu inte att jag tycker vi ska låsa in alla, eller sätta dem i nåt reservat som de förr i tiden skeppade brottslingar till Australien. För det är inte det jag menar. Men kanske borde vi titta på lösningar där dessa människor, utan empati och medkänsla för sina offer, inte helt fritt ska springa lösa hur som helst. Fotboja, vård, terapi, medicinering, kastrering, jag vet inte vad lösningen skulle kunna vara. Men jag tror på fullt allvar att vi  måste börja ta tag i frågan ordentligt. Våga prata om alternativ och våga se bredare lösningar.