Aldrig glömda

Jag tycker de var så vackra. Jag saknar allt som har med deras personlighet att göra. Jag saknar inte hundslagsmålen, inte alla turer hur vi delade upp uppgifter och tydligheten i allt från vem som skulle gå först ut ur dörren till hur de fick sick-sacka över vägen när vi promenerade. Det tärde på mej, på oss.  Men just de sakerna gör mej ändå stolt.
 Alla sa att det aldrig skulle gå. Att vi var tvungna att göra oss av med en av dem.
Alla sa att de inte skulle samsas. Men jag lyckades. Alla rosetter och pokaler vi har fått på lydnadstävlingar, freestyle tävlingar, htm-tävlingar, agilitytävlingar, brukstävlingar är ingenting mot den prestation jag kände när jag till slut lyckades- på egen hand att få mina grabbar att samsas och samexistera bredvid varandra, med varandra och oss.
När jag var som mest desperat mejlade jag Fredrik Steen, Ceasar Milan, jag ringde gamla hund-uvar från brukshundsklubbar runt om i Sverige, jag sökte upp alla experter jag kunde komma på. Alla sa samma sak. Det kommer aldrig gå.
Men det gick. Sida vid sida apporterade de på vatten, i skogen. De sökte mat i gräsmattan meter från varandra och undvek att komma för nära för att inget groll skulle ske. Tillsammans utvecklades vi bortom det jag trodde att jag skulle klara. Helt själv, utan hjälp. Det är min största prestation i hundvärlden.

Som individer var de helt fantastiska. Vi åkte land och rike runt, tävlade, tränade, tältade, badade, var med på filminspelningar.Jag vet inte hur många hundrädda människor som båda mina killar påbörjade läkningsprocess och hur många de botade. De var trygga i alla miljöer ( utom vid skott och fyrverkerier för stackars Bobbo). Alltid lösa, springandes sida vid sida. Lyhörda, glada och alltid glada över att få en uppgift.


Det har gått 2½ år sedan Bobbo dog i bakluckan på min bil och 3½ år sedan Pluto gav upp kampen och drog i kopplet in till veterinären för att få sprutan som skulle befria honom från alla smärtor.
 Det gör så himla ont varje gång jag tänker på de där sista dagarna. Dagarna när mina kärlekar lämnade oss för alltid och livet blev lite fattigare. En dag kommer inte tårarna rinna när jag tänker på dessa dagar. Det tog tre år av sorg-depression efter att Axton dog innan den värsta smärtan bleknade. Så jag vet att det kommer bli bättre. Men glädjen jag känner när jag ser mina killar på bild eller när jag pratar om dem, det överstiger allt.
Minnet av Bobbo och Pluto kommer blekna, men mina grabbar kommer aldrig vara glömda. Det var de helt för fantastiska för!

Nu blickar mina killar mot andra horisonter, på andra sidan regnbågen.

Kurs med många känslor

I helgen åkte jag till Linköpings hundungdoms nya lokaler. VM mästaren Polina hade kurs i freestyle och jag kunde inte låta bli att åka dit. Det rycker ju lite i mina hundtarmar just nu.
Om själva kursen kan jag säga:  att jag en dag vill kunna det hon kan. Det var mycket som var likt i tänket och träningssätt som engelsmännen och jag skulle vilja få mer smakprov på övningar som hon arbetade med för att få upp hundarna i träningstänket.

Att komma in i den nya träningshallen, se folket jag tränat, stött och blött, skrattat och gråtit med under några år...... det tog mej lite på sängen. Jag har saknat det, jag blev glad att se folket, Margaretha, Erika, Yvonne, Ida, Nathalie, ja det var många som det var kul att träffa igen.

Erica och Oggie

Men när Nathalie och Erika gick upp och visade sina program, för att få tips hur det skulle kunna lösa vissa bekymmer de har, då kom tårarna. Faan vad ont det gör att mina grabbar är borta.  När sedan Maggan kom med den lilla tollarvalpen Filur- sötast i världen och när Ida och Nathalie och jag stod och pratade. Då brast det helt. Tårarna jag kunnat hålla borta i några månader nu, de svämmade över. Sen satt jag med rinnande tårar hur länge som helst. Kranen hade öppnat sej. Det blev för mycket minnen och känslor på en och samma gång. När jag kom hem låg jag i Marcelos varma famn säkert en halvtimme och bara hulkade fram all sorg.

Varma Bobbo, med sitt milda sätt.

Galna Pluto, den funderande bulldozern!

Hur  jag än försöker beskriva dem gör inte ord rättvisa. Att tappa fattningen så jag gjorde förra helgen... hur kan man värja sej för sådant? Jag är glad åt att jag känner. Jag känner starkt men samtidigt vill jag skydda mej för det gör så ont att mista dem jag älskar.

Bilden av mitt döda barn

Lila N och Bobbo

Jag fick bara bilden framför mej. Såg den lika kristallklart som när det skedde. Bobbo låg där död i min baklucka i bilen. Jag såg hur Marcelo lyfte upp honom och hur Bobbo, för en kort stund, såg levande ut igen när huvudet guppade i Marcelos steg när han bar in honom på veterinärstationen. Men som genom ett trollslag så var det inte längre min gamla, grå son som var där. Istället såg jag Lilla N:s bleka, stilla kropp. Bilden av min döda lilla dotter var lika tydlig som när vi tog farväl av Bobbo. Jag kunde känna hennes kalla hud, se de tunna, stilla blå ådrorna i ansiktet. Och jag slet i hennes kropp, försökte skaka liv i henne igen. Men det gick inte. Det kom ett gny ur mina läppar och jag var tvungen att bromsa in. För det var ingen dröm. Inget mörker att vakna upp ifrån. Jag var klarvaken, satt i min bil på väg till min familj. Det var som om min själ desperat försökte simma upp till ytan och kippa efter luft.

Lilla N lever. Hon andas och kramar min arm. Hon dansar till låtarna i Melodifestivalen och när hon ligger stilla rör sej hennes lilla kropp med andetagen. Men bilden finns kvar, som ett ärr i mina lungor. Jag känner det varje gång jag andas in, varje gång jag andas ut.


På kvällen såg jag en film om Tsunamin som slog till i Thailand. Så många liv som bara försvann. Så många barn som aldrig fick leva. Vilken tragedi. Jag har svårt att förstå varför andra drabbas. Vad är det som gör att jag får ha min lycka, mina barn, min kropp, mitt liv intakt? Det är så slumpartat. Jag gillar inte att leva i denna ständiga rädsla att allt ska tas ifrån mej. Den är lika fysisk för mej som mina öron. Jag kramar mina barn en gång till... och en gång till. Och en gång till. Viskar hur mycket glädje de skänker mej, hur stolt jag är över dem och hur viktiga de är för mej, trots att jag gnäller på att de inte plockat undan efter sej.

Börjar tänka hund...

Bobbo tränar sök. Här hittar han Stora N.

Bobbo är inte begravd än. Han ligger i sovrummet, som han alltid gjort. Det är snart ett år sedan. Bara ett par dagar kvar. Ett år utan Bobbo. Jag saknar inte hund så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Däremot saknar jag Bobbo och Pluto mycket mer än vad jag trodde. Jag är ännu inte redo för en ny kamrat. Men tankarna har börjat komma. Är det dags för oss att leta rätt på ras? Vilken uppfödare vill vi ha? När ska vi ha en ny? Speciellt när vi är ute och rider, då kommenterar vi ofta att vi borde haft en hund med oss. Mittmellan N vill verkligen träna agility. Jag saknar freestyle och lydnaden. Sonen kryper ofta ner till Elsa och ligger och kramas när hon hälsar på. Men han säger att hon är ingen Pluto.


Det jag har haft tid att reflektera över är vilken typ av hund vi vill ha. Det snurrar hej vilt i huvudet. Det blir ingen tollare- kräver för mycket. Ingen amstaff- vill inte ha den storleken på hund elelr bekymmren jag hade med Pluto och andra hundar. Jag har haft hovawart, men det går bort. Axton var min svarta ängel och med det är det stopp. Ingen kan ta hans plats eller ska ens försöka. Frazze var en airdaleterrier- för stor. 





Efter resan med Pluto vill jag ha en frisk hund. Eller förutsättningarna för en frisk hund i alla fall. Men det jag gillade och älskade med Pluto var hela hans personlighet. Glädjen, klumpigheten, viljan att vara tillags, han älskade barn och älskade alla våra upptåg på ett galet, galet sätt. Bobbo älskade också att vara med. Men han var mer mogen, mer vuxen, mer på riktigt. Pluto var...galen. Och jag tror jag vill ha den galenheten nästa gång. När jag ahde Axton upptäckte jag en ny ras- tollaren- och sa att nästa gång skulle jag kunna tänka mej en sådan. När jag hade Bobbo upptäckte jag en ny ras- och tänkte att jag skulle tänka mej att ha en sådan. Efter det har det passerat säkert 20 raser som jag skulle kunna tänka mej. Men min man, älskade Marcelo, han har bara siktet inställt på en hundras. Den jag upptäckte med Bobbo. Men jag har sagt nej. Av tusen anledningar.

Bobbo som liten krabat.

Men igår började jag läsa om dem. Studerade hälsodata, mentalitet, beskrivningar från tester, bloggar och kom fram till att mina argument kanske inte håller. Så nu kanske Marcelo får som han vill. Men inte än. Jag är inte redo än. För när vår nya lilla krabat kommer infarande här i huset ska hen bara känna kärlek, kärlek, kärlek. Aldrig leva i skuggan av de fantastiska Axton, Bobbo och Pluto.

Ett hem igen

Elsa

Idag kom Elsa hit igen. Hon är rätt ofta här eftersom husse Alex ofta är här. Men i natt ska hon sova hos oss. Jag funderar mycket på vad skillnaden är att öppna bakluckan när jag kommer ut till stallet och släppa ut Elsa, mot att inte göra det? Vad är skillnaden att ge Elsa kvällsmat mot att inte göra det? Vad är skillnaden att planera morgondagen med tanke på att vi har en hund i huset som måste motioneras? 


Jo det har jag analyserat klart idag. Huset känns mer som en familj då. Vi är mer kompletta. Familjen är hel igen. Att höra tasstrampen mot golvet, dunsen när hon lägger sej ner, de där bruna fina ögonen som suktar efter kärlek och en liten klapp..... Alla barnen har lekt och levt upp med Elsa idag. Det gör en himla stor förändring. Det är som om allt är bra nu. Fast hon bara är till låns över natten. Bara för att det är mysigt.




Elsa är med i stallet. Alltid lös. Även när vi löshoppade Pepino.
En dag har vi en egen hund igen som får vara med överallt, precis som Elsa.

En dag kommer vi skaffa hund igen. Då vill jag att det blir min stallhund som följer med var jag än går. Precis som Bobbo. Skillnaden nästa gång är att jag skulle vilja ha den som arbetskamrat också. Jag hoppas den drömmen slår in. Men än kan jag inte skaffa hund. Tårarna för Pluto börjar komma allt oftare. Sorgen över honom slår nu, snart 1½ år efter hans död. Bobbo är bara ett bottenlöst hål ännu.


En dag ska jag skratta och glädjas över en egen hund. Tills dess njuter vi av Elsa!

Summering av 2015

År 2015 har passerat. Året då kroppen till slut inte orkade mer. Nu har kroppen gett upp, resignerat och sitter med händerna hängande vid sidorna  och säger att jag fixar inte det här längre. Jag hade fler skov än vad jag haft på länge. Kroppen gör ont. Men trots det har jag gjort så mycket som jag velat så länge.



Turkiet i februari

2015 var året då jag och Marcelo började resa igen. Bara han och jag tillsammans på äventyr. Vi var i Turkiet och vi var på Gotland. På våra resor lärde vi känna ett gäng härliga människor från Sveriges olika hörn och vi fortsätter hålla kontakten. Vad härligt det är att hitta människor man trivs med! Tillsammans med familjen var vi i Legoland. När jag var liten drömde jag om att få åka till Legoland. Men det var för dyrt. Nu var jag där med mina barn och det var en fantastisk dag i parken. Vi var i vårt älskade Danmark. Dit återvänder vi ofta. Som vanligt så fick vi en fantastisk semester där innan vi åkte vidare mot västkusten i Sverige. Nu sparar vi för vår livs resa som ska ske i år. Oavsett var vi åker i framtiden tror jag inte någon resa kommer vara så känslosam och viktig som den vi ska göra i år.

2015 började med att jag hade förlorat en hund. Pluto.


Lilla Gul levde några veckor bara.

2015 slutade med att jag förlorat två ankor, två höns, en kyckling och min äldsta son Bobbo. När Lilla Gul - kyckling dog mittframför ögonen på barnen pga elaka kråkor tyckte jag det var så hemskt. När jag kom hem fanns inte hens lilla kropp kvar. Allt var borta.

Kakan

Och när jag hittade fjäderhögen av Kakan...... tre djur på fyra dagar som bara försvunnit, allt som fanns kvar var en stor fjäderhög......  vi var så otroligt ledsna att vi knappt kunde prata om det. Och lite så känner jag med Bobbo med. Jag städar undan hans saker, pratar fåordigt om honom.


Bobbo fick jag ha i 13 fantastiska år.

Jag gråter inte riktigt. Jag klarar inte riktigt av att hantera förlusten av honom. Och just därför går det ganska bra ändå. Men det här nya året är det första året utan hund sedan många, många år tillbaka. Jag är glad att jag hann åka förbi Bobbos uppfödare i somras på semestern. Jag är glad att jag hann träffa henne och att hon fick se honom en sista gång. En sista gång.... usch jag ryser vid orden.

Pepino

2015 var första året som jag gick in i som hästägare. Det finns mörka kvällar jag önskat att det var ljusare, det finns sena kvällar jag önskat jag haft mer ork och det finns dagar jag önskat att kroppen inte gjort så ont. Men att ha häst som kräver att jag rör på mej, att ha en häst som tycker om att stå och gosa - det har gjort så mycket gott för mej. Det är inte många saker som gör mej så lycklig som stallet. Jag har under året testat beridet bågskytte, WE, bruksridning och häromdagen åkte jag snowracer bakom häst för första gången. Jag har gjort saker under året som jag inte ens drömt om att jag skulle göra och det får mej att känna mej levande. Det håller mej vid liv.


2015 var ett annorlunda år med mina älskade ungar. Barnen hade sina svårigheter och deras annars så lugna och jämna (?) humör har åkt berg-och-dalbana under hela året. Som mamma har jag slitit mitt hår och kämpat och kämpat för att ge dem verktyg, kratta manegen och låta dem lära sej av smällarna livet erbjuder. Det är inte helt lätt att vara mamma. Och hur mycket jag än njuter av föräldraskapet och tackar alla gudar över att jag fått mina tre barn så räcker inte det för att vara en bra mamma.

Mittimellan N på Carina och Lilla N på Bella.

Jag vill vara den bästa mamman. Jag vill ge barnen alla förutsättningar jag kan för att de ska växa upp och göra bra val och får vara så lyckliga de kan. Det här året har varit många vägval och jag vrider mej om nätterna och undrar om jag har gjort rätt varje gång. Samtidigt njuter jag av närheten vi har, förtroligheten - vi pratar om allt och hitintills har vi löst de flesta vägbulorna. Men det är inte förens de är vuxna som jag får svaret om jag gjorde rätt. Lång väntan. Längtar inte dit heller. Vill njuta av dem nu.

Stora N och jag vid starten på SMACK.

2015 gjorde jag mycket med barnen som jag längtat efter. Vi cyklade mycket tillsammans och allt kulminerade i ett cykellopp som jag och Stora N gjorde tillsammans. Det var magiska timmar i sadeln ihop med min 10-åriga son. Jag och barnen red också ut tillsammans. Något jag drömt om sedan de föddes. Nu gjorde vi det. Och vi åkte på cirkus turnée. Att uppleva ihop med barnen är ett av det allra bästa jag vet!

 

Raketer

Det är väl knappt man vågar erkänna det -  men jag gillar fyrverkerier vid nyår. Och eftersom vi bor på landet så anordnas inget lokalt utan man få själv stå för de uppbrända pengarna. Och det gör vi. År efter år. I år var det första gången som i inte hade en skotträdd hund hemma. Så det var med viss vemod jag gick ut för att själv få vara med om uppskjutandet. I vanliga fall står jag inne och glor i fönstret med hög musik och ett öga på Bobbo. Vårt hus är bra på det sättet. Det hörs väldigt lite in. Men inte i år. Där stod jag med min svärmor, barn, man mfl och hurrade med sorg i rösten varje raket som for upp på himlen. Varje bang hyllades med en applåd och grannarnas jubelrop. Att jag fick delta beror ju på att Bobbo dog. Han är borta. Död. Aldrig mer. Så det var inte bara en bra känsla när jag stod där på gräsmattan. Men visst var det fint. Visst var det mysigt. På sju minuter var alla raketer uppskjutna. Det blev mörkt och tyst igen. Nya året hade infunnit sej. Nu är det slut på smällandet i vår by. 

Jag hörde mej för hur de hade gått i stallet. Alla hästarna går ju ute dygnet runt. Men inte en enda av hästarna hade ens lyft huvudet från hölårarna. Vi har fått tag på väldigt fint hö. Nästan som gräs. Mums säger dem!

Bobbo 13 år

Idag skulle Bobbo bli 13 år.

Idag ligger han som förbränd aska i en låda.

Men hans födelsedag blev en bra och fin dag. Han hade velat vara med. Idag hade han velat vara med. Snö, öppna fält, frihet, kyla, springa, många människor, gemenskap. Bobbos dag. Men aldrig mera. Inga fler hundtårtor eller favoritaktiviteter. Idag blir jag varm och glad när jag tänker på honom. Grattis Bobbo!

Ingen att snubbla över....



På promenad i under hösten, så många
promenader vi tagit du och jag!
Vad mycket vi upplevt!

Jag är så irriterad över att golven inte är grusiga.

Det kommer inte längre några hårbollar svävande i luften när någon öppnar dörren.

Jag behöver inte fylla på den halvfulla vattenskålen.

Jag stör mej på att jag kan gå direkt och lägga mej på kvällen. Ingen sista kiss, ingen mat som fylls på, behöver inte öppna den snart tomma medicinburken eller förnya något recept.

Nu kan jag åka vart jag vill, när jag vill utan att räkna timmar eller planera om det är okey att ta med sällskap.

Ingen som rör sej brevid mej när jag går från rum till rum.

Sitter jag i soffan kan jag bara rese mej och gå, utan att först undersöka var det är okey att sätta fötterna.
Ingen som rör bollen på altanen.

Sista agilitypasset i juni i år.

Jag märker att bilen åker saktare och saktare ju närmare hemmet jag kommer.
Det finns alltid en ursäkt att vara hemifrån en stund till.

Jag brottas mellan att ta bort alla saker, städa, göra rent och att inte röra någonting alls, bara lämna spåren kvar.




Bobbo busar under tidig oktober.
Fortfarande pigg och viral!

När Bobbo dog häromdagen så slutade världen att snurra. Den stod plötsligt helt still och jag visste inte vad som hände. Rutiner och vanor har nu ändrats. Och visst kan jag sakna dem så.Men det som gick bort när änglarna kom var något större ändå. Medan flickorna sjöng att; allt kan hända på livets väg men jag kan vara trygg för att Gud finns med mej överallt, så upplevde Bobbo sina sista medvetna ögonblick ensam i min bil. När vi kom ut drog han några sista andetag och dog. 
Bobbo var min vän, min kärlek, min stolthet, mitt hjärta och min son. Min första son. Min bäbis. Världen kommer aldrig bli detsamma. Ord kan inte förklara. Så jag är mest stum. Stum och ensam. Drar mej undan. Vill inte delta. Vill inte komma i kapp. Vill inte förstå att jag föresten av mitt liv ska leva utan min röd, vita hälft. Som jag älskar dej Bobbo! One of a kind!

 

 

 

 

 

Mumza in da house!

Kissfläckar på golvet, ännu mer kissfläckar på golvet. Ännu en kisspöl. Och en till. Och där kommer en stor rykande bajshög också. Att ha valp i huset är inte att ha det som vanligt! Mumza, goldenvalpen vi tar hand om ett par veckor, har inte riktigt fått till rutinen att kissa ute.
Och jag är inte riktigt inställd på att ha valp så den kombon resulterar i rätt många små olyckor här hemma. Jag har lärt mej att jag måste vara med ute när jag öppnar ytterdörren för att hon ska kunna vara ute en stund och jag måste vara stilla för att hon ska kissa, annars busar hon bara och glömmer bort toalettbesöket i gräset. Samma sak om vi är ute och går. Det är ju så kul, så kissandet och bajsandet glöms ibland bort. Men jag tänker alltid på det utan kör på som jag är van och så tar jag in henne och tio minuter senare kommer en stor kissfläck på trägolvet... igen.




Mumza har inneburit att Bobbo har fått en kompis om dagarna. En kompis som vägrar ge sej. Bobbo försöker muttrande säga åt henne att lägga av, men på sitt härligt, barnsliga sätt vägrar hon och sätter sej eller ställer sej på honom och tillslut så lyckas hon! Bobbo blir som en unghund igen. De brottas och morrar och biter och kastar sej omvarandra. om och om igen. Bobbo har blivit mycket yngre igen, mer lekfull och har fått mer fart sen hon kom in i vårt hus. En del personer ojade sej lite och undrade om det inte var taskigt mot Bobbo att ta in en valp i huset nu när han blir 13 år nästa månad. Men tvärtom. Hon har varit en vitaminspruta för honom.

Mumza är dessutom en fantastiskt bra stallhund. Tillskillnad mot Bobbo, som inte kommer överens med de andra stallhundarna, så funkar Mumza ihop med alla. Och Bobbo som inte längre hör kommandon har inte fått följa med på ridturer, för vad händer om vi träffar andra hundar eller om det kommer bilar? Mumza däremot njuter av att få hänga på och springa genom hästarnas svansar.






Att få in Mumza i huset har varit en stor källa till tokiga skratt och varma leenden. För hur kan man motstå en Mumz?

Hemlängtan

Jag längtade hem så galet mycket. Det var som ett enormt gnällskrik byggdes upp i mitt inre. Jag ville likt en treåring bara jämra - Jag vill vara hemma NU!!!! Men det var jag som körde och det var i baksätet som jämrandet om att få vara hemma hördes. Vi hade varit borta en vecka. Jag brukar klara av att vara borta en vecka. Men nu längtade jag hem, hem, hem. Bobbo, den nya kycklingen, Kakan, hönsen och stallet, som jag ville ut till stallet! En vecka till utan mina djur. Det var nästan tortyr. Jag ville hem till familjens lukter, våra saker, vår altan, vår TV, vår luft. Jag längtade hem! Hur bra semestern än varit, hur kul vi än haft, hur positivt det än varit för Marcelos och mitt förhållande så vibrerade hemlängtan i varje liten por i kroppen. Bobbo, Pepino, Lilla Gul, Kakan, Tipptopp och Kringlan. Jag ville andas in deras lukt, röra deras kroppar. Jag gasade på lite mer, men vägen hem tycktes bara bli längre och längre. När vi körde in i vår lilla by var det som om vägen förändrats. Jag tappade nästan andan, snart så.... snart skulle jag kunna andas igen. Solen kikade mellan molnen när jag äntligen svängde in på vår parkering. Jag kastade mej in i huset. Det var som om jag blev tio kilo lättare. 

Lilla Gul mår bra.

Sedan ut till hönshuset. Lilla Gul spatserade runt. Så stor hen blivit. Så kompetent, så söt. Mamma Tipptopp hade sprätt runt i hela hönshuset så bädden var som ett böljande hav. Ankägget var utkastad ur boet, kallt. Antingen död ankbäbis eller inte ett befruktat ägg. Men Lilla Gul mådde bra. Alla mådde bra. Jag blev kvar länge, länge. Kakan kom och hälsade. Fina Kakan. När jag äntligen kunde andas igen svidade jag om till stallkläderna och ut till Pepino.

Herr P.

Det var som om livet återvände i kroppen när jag stod och borstade på honom. Mina fingrar kände alla nya skavanker, ett hästbett där, ett litet sår under magen, insektsbett i skapet. Jag borstade hans svarta man. Jag begravde näsan i hans dammiga päls, mina fingrar grävde sej in i hans man.  Jag var tillbaka. Jag levde igen. jag hade alla bitar på plats. Djuren betyder så galet mycket för mitt välbefinnande. Men hur bra det än kändes saknades ändå Bobbo. 
Så vi åkte över till Marco och Petra och hämtade honom. Han blev så lättad. det var som han också fick luft för första gången på en vecka. Vi satt hemma hos Marcelos bror, barnen badade i poolen, familjen var samlad, vi åt. Jag tog Marcelos hand. Hans starka, trygga, sexiga hand Vi tittade på varandra. Vi kände samma sak. Det var så skönt att vara hemma igen. 
De spända musklerna började slappna av. Axlarna sänktes, hjärtat slog långsammare. Välbefinnandet sköljde över oss i vågor. Det är bara att konstatera att vi skapat oss en vardag som vi älskar mer än alla break.

Tillbaka till Swingingtails kennel!

Susanna ringde mej sent en decemberkväll 2002. -Nu är han här, din Bobbo, sa hon. Sedan bodde jag mer eller mindre i hennes valplåda ända fram tills den dagen han fick följa
med mej hem 7½veckor senare. Under de första åren hade vi tät kontakt. Hon lärde mej allt jag kan om apportering och vi träffade syskonen rätt så ofta. Men med åren blev jag mer självständig och sedan tunnades kontakten ut. De sista åren har den varit obefintlig. 

Susanna och Bobbo. Det är här han är född. Tillbaka en sista gång.

Men så härom veckan så svängde vi förbi hennes fina hus igen. Jag ville gärna träffa Bobbos syster Diesel igen - om hon fanns kvar - och jag tänkte att hon kanske ville se Bobbo en sista gång. I hundgården skällde de lurviga basset-tjejerna. Glada, ivriga och fulla med energi. När jag tänker på Sanna och hennes hundar så är de alltid glada. Glada och fulla med energi. Inga slöfockar i hennes flock inte! Men av Diesel fanns inte ett spår. Två veckor tidigare hade hon fått livmoderinflammation och inom två timmar hade de fått säga adjö till sin fina fyrbening. Jag hörde mej för om de andra valparna och med Bobbo är det tre stycken som är kvar i livet. Bobbo, Basse och Foxy. Jag kommer ihåg att det var mellan Basse och Bobbo mitt val stod emellan. Men Basse var inte min. Bobbo var det. Alla valparna slutade sina dagar som stendöva. Bobbo har ju lite hörsel kvar. Han hör när jag klappar och det är jag tacksam över. Susanna hade inga tollare kvar. Det kändes jätte konstigt. Hennes hus var alltid full av tollare. Men ingen röding så långt ögat kunde nå. Istället hade de hämtat en helvild liten münsterländervalp. Så bedårande söt att man skulle kunna äta upp henne. Men ingen tollare. Vi lämnade huset som en gång varit så viktigt för mej, valplådan, mamma Snörets alla sju valpar. Kanske kommer våra vägar återigen korsas, antagligen inte. Ett stygn av sorg kände jag allt när jag tittade i bakspegeln och såg hur huset blev mindre och mindre. Men mycket av Sannas lärdomar tar jag för alltid med mej. Och mamma Snöret lever kvar i allra högsta grad i Bobbo. Jag är stolt över att få träffat Sanna och hennes familj, hennes hundar och fått tagit del av hennes kunskap. Men mest av allt är jag så otroligt tacksam för att hon gav mej Bobbo, den bästa man kan tänka sej. Tack för allt Sanna!

Upp och ner på semestern.

Tältet var fint men tyvärr regnade det in 2 ggr!

Vi har varit och campat. De tre barnen, den stora mamman och den lurviga sonen. Allesammans i den lilla bilen, fullpackad med tält, sovsäckar, kläder och prylar. Vi gör en Östgöta-turné. Så vi började i Klockrike, gjorde Motala och Vadstena innan vi upptäckte Ödeshög, Tåkern och även Västervik. Vi har även gluttat i Linköping och Norrköping.

Bobbo var populär.

Att tälta ensam med barn och hund i ett tält som regnar in och två barn som argsint sett på vardagen som något man måste överleva var å ena sidan varit rätt jobbigt och andra sidan riktigt, riktigt trevligt!

Det positiva: Vi har umgåtts hela dagarna med varandra. Vi har sovit tillsammans, ätit ihop, jobbat gemensamt för att vardagen ska gå ihop och vi har upplevt tillsammans, både slott, historia, kloster, fåglar, naturupplevelser, träning, bad, spa, klippor vid Vättern i natten och akro-yoga vid tidig morgon. 

Bad i det kalla havet.

Vi har jagat pizzor, varit på talangjakt, vandrat i blåbärsskogen, spelat sällskapsspel och träffat många härliga människor. Vi har verkligen umgåtts. En vecka utan TV, utan spel och istället har vi legat och läst sida vid sida och delat våra läsupplevelser. Eftersom ena luftmadrassen var trasig redan första dagen fick vi dela på en luftmadrass allihopa varenda natt och vi har lagat vår mat på stormkök och på den gemensamma grillen som cirkusfamiljen satte upp i Västervik. 180 personer från vår cirkus campade tillsammans och barnen sprang mellan husvagnar och tält som om de aldrig gjort annat. 

Stora N fick testa cirkusskolan och blev förälskad
i diablon.

Det var föreställningar på kvällen och cirkusskola på förmiddagen. Men innan dess så hade vår lilla familj egentid vi Tåkerns strand, vid prinsessans Estelles sagostig och i Vadstena där vi besökte både slottet och klostret. Vi har skrattat och skojat. Vi har hjälpts åt att få vardagen att gå ihop och verkligen lyssnat på varandra. Och jag tror att jag äntligen bröt igenom det onda hos ett av mina barn.

Mittmellan N startade dagen med
acro-yoga

Det negativa: Regn två gånger. Inte positivt när det nyinköpta tältet regnar in! Sonens mobil badade i en pöl och blev delvis förstörd. Han var såklart förtvivlad! Ca 1liter vatten kunde jag första morgonen tömma ut tältets plastgolv! Helt sinnessjukt! Då tyckte både maken och sonen att vi skulle ge upp och åka hem. Men jag vägrade. 

Jag var här som tioåring, nu 28år senare åter
vid Rökstenen.

Barnen bråkade flera gånger varje dag och speciellt sonen var på uruselt humör och triggade igång Lilla N till helt galna bråk. Jag är inte riktigt van vid det. Luftmadrassen till de två stora gick ju sönder så vi sov allesammans på min. Det gjorde visserligen ingenting för det var rätt mysigt och vi höll värmen bra men just när det skedde undrade jag var sjutton jag höll på med. Sista dagen när förställningen på cirkusen var i full gång och vi packat ihop vårt tält i bilen hörde jag ett dånande ljud. Det kom en regnskur utan dess like. Stackars Bobbo var kvar ensam ute i regnet utan skydd, så jag rusade ut och hämtade honom och lade honom i bilen. De korta metrarna jag sprang gjorde mej lika blöt som om jag hoppat i sjön. Det var den värsta regnskuren jag varit med om. Stackars Bobbo! Han hade det också lite jobbigt med knölen som växte, han hostade och harklade sej så tillslut stannade jag till vid en hundaffär och köpte sele till honom. Det blev lite bättre.

Lilla N kör agility med Bobbo på campingen.

Jag kan absolut tänka mej att campa vidare med ungarna. Ett bättre tält måste dock inhandlas. Jag har aldrig trott på att semestern måste vara perfekt och när jag ser tillbaka på denna vecka gör jag det med både en suck och mycket glädje. Äventyrsbad, agilityträningen, när vi var vid klipporna sent, sent på kvällen, spavällen, mornarna i tältet, frukost på stormköket, vandringen på sagostigen och dagarna i 

Nere i kanonrummen på
Vadstena slott.

Vadstena, familjespelet och våra mysiga lässtunder...... det är minnen som jag håller otroligt varmt i hjärtat.

Föreställningarna var fantastiska!