Svartskalle och förädare

Jag vet inte hur det är att bli kallad svarskalle. Jag vet inte hur det är att mötas av vardagsrasismen  där ens arbetskollegor vänder en ryggen, kastar glåpord i det tysta eller får höra kommentarer uttalade i oförstånd och som sårar bara för att de visa att du inte tillhör.

Men det vet Marcelo. Varje dag. Varje, varje dag.

Däremot vet jag hur det känns att bli kallad svartskallehora. Jag vet hur det känns att att bli kallad för smutsig förrädare, tattarslyngel och att få min framtid fördömd. Av främlingar. För att jag är tillsammans med Marcelo. I hemlighet försöker kollegor, bekanta, andra, smyga upp och viskande fråga om jag inte kunde få bättre. I förtrolighet undrar människor om jag blir slagen hemma, de undrar hur hans familj tagit emot en svensk i familjen och de undrar över hur kuvad jag egentligen är här hemma. Jag undrar vad de skulle säga om jag smög upp i deras öron och frågade hur ofta deras män slog dem och hur förhållandet till svärfar egentligen är......

Jag har egentligen inget emot frågorna. Det finns inget att dölja i vårt förhållande. Och jag hoppas att mina svar kanske kan hjälpa till att sudda bort de negativa stämplarna det finns om invandrare som "ett pack". Precis som jag har lika lite gemensamt, eller lika mycket, som en person från Taiwan eller Tanzania, har Marcelo lika, eller lika, mycket gemensamt med dem.Precis som min svenska kompis har enorma problem med sin svenska svärmor har jag en annan kompis som har problem med sin chilenska svärmor. Det handlar om individer. Vi har alla våra brister och våra kompetenser. Vi är för gudsskull människor!

När människor försöker släta över sina rasistiska åsikter med dåliga ursäkter tycker jag att det är en skam. När andra sedan försvarar, undrar jag hur de skulle reagera om de får höra femtielva gånger i veckan att de är paria, jobbiga, oönskade och att vi andra sedan ska ursäkta med att de får väl förstå de är ju så annorlunda.....

Marcelo och jag har firat 21 år tillsammans i år. Han gör mej lycklig. Genuint lycklig. Han ensam har räddat min själ från de svarta monstret. Varje dag berättar han för mej vad som gör mej unik och fantastisk. Varje dag! Hans ögon lyser upp när han ser på mej och han gör mej trygg.  Mitt hjärta slår ett extra slag när vi möts och efter 21 år tillsammans och tre barn senare så rör vi varandra ofta, pussas, kramas har sex och vi skrattar oerhört mycket tillsammans. Han är inte min bästa vän, eller min bror. Han är min älskare, min förtrogna, min klippa, mitt syre, min man. Och ska jag vara ärlig är det inte många jag känner eller ens hört talas om så har det så här bra efter så många år. Om det beror på hans chilenska blod eller bara för att han är en man och jag en kvinna av rasen människa, det vet jag inte. Jag önskar bara att han istället för spott och spe fick rosor och hyllningar för den fantastiska, snälla, kärleksfulla slitvarg han är.

Olämpliga mammor

Jag sitter och retar upp mej på ett program jag ser på SVT. Det är knarkande, missbrukande mammor som föder barn i fängelset. Det är lågbegåvade mammor blandat med tragiska öden. Vad jag stör mej på är att alla dessa kvinnor intygar att detta barn är det mest efterlängtade, att detta barn ska få dem att ändra sej, trots att de har 5-7 ungar sen tidigare som de mist vårdnaden om pga missbruk. Jag blir så förbannad när mammor som inte borde vara föräldrar skaffar massor av oskyldiga barn som ska få växa upp i missär, gå i sina föräldrars fotspår och få tragiska öden.

bild från SvD.

Jag blir så arg för att de tycker synd om sej själva, jag blir så arg på att de är så själviska, jag blir så arg för att de ser sej som offer och att svaret på deras frälsning är att behålla ett litet nyföttbarn. Att just detta barn är deras rättighet och att de nu ska ändra sej. Vilken lögn! Vilka bedragare. Ta ansvar för ert liv, för ert missbruk och inse att barnet inte är svaret!

Alla som varit i kontakt med droger vet att det inte är så lätt att sluta. Alla som sett monstret slå klorna i en släkting eller vän vet att personen ändrar sin personlighet, blir självisk och ljuger. För varje person som kommer ut ur monstrets grotta finns det minst 5 som sitter kvar därinne och inte kommer ut. Att utsätta sitt barn för drogproblem är tecken på dåligt föräldrarskap. Nästan på gränsen till kriminellt! Okey där kanske jag tog i lite. Men jag blir verkligen upprörd. Kanske beror det på min egna uppväxt, kanske beror det på allt jag fått erfara där droger förändrat och förstört människoliv och familjer.

Jag är ett maskrosbarn och det är jag stolt över. Jag har vuxit upp och blivit en fungerande vuxen, skadad för livet, men inte mycket mer skadad än många andra. Men jag blommar, jag lever och hur mycket folk än försöker krossa mej så uppstår jag igen. Men många runt mej är inte maskrosor. De har blivit en skugga av de personer som de hade kunnat vara. De har krossats av sina föräldrars tyranni, sitt eget missbruk och kämpar för att överleva. Några av de barn jag sett på TV i kväll kommer bli blomstrande blommor, men många kommer att krossas på vägen. De är värda mer. De vuxna har ett val. De vuxna kan fatta beslut och göra vad de vill av sina liv. Vill de bli bra föräldrar så bli det och få sedan tillbaka era barn. Tills dess, sluta gnäll, sluta gör fler barn och sluta förstör för dem ni redan satt till världen!!!!

Döm inte så hårt.

Jag har så svårt för människor som dömer andra. Missförstå mej rätt. Alla har vi fördomar. Alla tittar vi på andra och dömer bort deras utseende, sätt, kläder eller sätt. Men vissa gör det mer än andra. Min grundinställning är att man gör så gott man kan. Jag försöker att se andra i ljuset från deras egna strålkastare. Många gånger misslyckas jag och tänker eller säger fel saker. Jag är långt ifrån felfri. Men jag försöker ändå vara lite öppen och inte kasta skit på folk.

I min omgivning har jag människor som inte resonerar som jag. Närmast är min sambo, men också studiekamrater på universitetet, vissa kompisar osv. Det som stör mej är nog att de inte är villiga att ge folk en chans. Det är kommentarer som jävla amatör, vilket fetto och andra kommentarer på samma vis. Vissa människor kämpar med sina liv, kommer en bit på vägen men har uppförsbacke. Då kan jag få höra att de står stampar på samma ställe utan att komma någonstans. Vad är dagens katastrof mm. Min sambo kan jag ibland ställa mot väggen. Hans försvar är det naiva; andra dömer mej, varför skulle jag inte döma dem? Det har han visserligen rätt i, men just därför kanske man ska låta bli?

Jag blir förbannad på inkompetens, dumhet, lathet och fega människor. Då ser jag rött. Då är jag dömande, arg och kanske lite oresonlig. Men om man försöker vara en bra mamma, men inte riktigt lyckas, vem är jag att döma? Jag misslyckas jag med! Däremot blir jag galen när man inte försöker. När man har ett område som inte är bra för barnen, det kan vara droger, olämplig miljö, aga eller vad som helst, men försöker förminska det problemet genom att kompensera med andra saker, tex prylar, lite extra tid, pengar eller något annat helt onödigt. Då ser jag svart. Men försöker man, men barnet har behov som man inte kan tillgodose.....man kan inte göra mer än sitt bästa. Eller om någon är överviktig, vad spelar det för roll? Sluta klaga på det. Ja, överviktiga kostar samhället mer pengar, men att klaga och prata bakom ryggen hjälper dem inte att gå ner i vikt.

Idag kom vi in på ämnet religion i skolan, eftersom det är det vi studerar denna vecka. På frågan vad jag tyckte var bäst att en religös eller ateist lär ut om religion svarade jag agnostiker. Det väckte lite upprörda känslor. Åsikterna hagalade att då visste man inte tillräckligt och då skulle man inte undervisa. Man var okunnig, feg och lite allt möjligt. Personligen är jag agnostiker. Jag tvivlar. Jag vet inte vad som är rätt. Kanske ligger det en sanning i att jag inte vet tillräckligt mycket. Men nu när jag fått fundera ett par timmar tycker jag nog om mitt öppna sinne. Jag tycker jag har rätten att hålla dörren öppen tills jag har beslutat mej för vad som är min sanning. Jag tror nog att jag kan bli en bra lärare ändå, för jag dömer inte de som tror och jag dömer inte dem som inte tror. Förr i tiden var jag mycket mera säker på min sak. Idag vacklar jag mer, vet inte riktigt. Jag har insett att det är så mycket som jag inte kan. Så mycket som jag inte vet, men jag är nyfiken och vill veta mer. Ju mer kunskap jag får, destå mer inser jag hur lite jag kan.
På den vägen vandrar jag, och jag tycker att du får vara du. Jag få vara jag. Vi står på olika platser i livet. Kanske kan vi förenas på nåt plan, kanske inte. Men jag är villig att lära av dej och jag önskar att du vill lära av mej. På så sätt tror jag vi når en bättre värld!

Förlåt om jag uttrycker mej klumpigt. Vad jag vill ha sagt är att jag inte är bättre än andra. Jag vill säga att det gör ont i mitt hjärta när vi inte är snälla mot varandra!

Svartskalle hora

I bland slås jag över hur mycket min sambo har missat i skolan. Han är född i Chile men har gått hela sin skolgång här i Sverige, men kan ändå inte vanliga svenska barnsånger, historia, landskap och annat som man läser under låg och mellanstadiet. Missförstå mej inte. Han är inte osmart eller speciellt okunnig, men sådant som jag tar för förgivet kan inte han. Vid ett tillfälle skrattade jag och undrade vad han hade gjort i skolan. Svaret var inte riktigt vad jag hade väntat mej, och det har fått mej att reflektera över min egen okunnighet. Han sa - Vi slogs. Vad tror du? Vi var dom första svartskallarna här i stan och det var ju ingen som ville ha oss, så det var det enda vi gjorde i skolan. Försökte överleva.

Var det så? Jag vet att vi skapade rätt mycket raektioner när vi blev tillsammans. Jag var fjorton år, blond, blåögd, han mörk, invandrare med långt svart hår. De vanligaste kommenatrena jag fick när jag passerade okända människor var -Svartskalle hora!

Till och med har en pensionär slagit mej i huvudet med ett paraply och vrålat detta okvädningsord då jag gått hand i hand med mitt livs kärlek. Det har kommit fram folk och gett råd som går ut på att jag kan få bättre än "den där". Jag förstod aldrig allt detta. Men efter Marcelos kommentar så gick det upp en liten lampa i skallen. Jag var en av de första som hade ett "bland-förhållande". Det var inte vanligt i början på 90-talet. Men då förstod jag inte att det var en ovanlig syn för de vuxna. För mej var det helt normalt!

De vanligaste frågorna jag fick förr var om Marcelo slog mej och hurvida hans föräldrar accepterade att han var tillsammans med en svensk. Ingen trodde någonsin att det skulle hålla mellan oss. Min mormor frustade -Ja, ja du är så ung så du kommer ju aldrig gifta dej med honom iallafall. När det sedan fortsatte att hålla förundrades ALLA, även mina närmsta vänner, över vilket konstigt förhållande vi hade. Och återigen siade alla om att det inte skulle hålla. Vad var det som var konstigt, jo vi gav varandra friheten att göra saker på egen hand. Att får träffa kompisar, att bo själva och ha egna fritidsintressen. I en tid när alla förlovade sej med alla, gjorde vi aldrig det. Det tyckte många var märkligt.

Nu när jag kommer till nya platser och presenterar mej och inte säger att jag är tillsammans med en chilenare är det lite som att vara homosexuell. Först börjar de misstänka något, sen kommer trevande frågor och när de får höra att ja, jag är tillsammans med en invandrare så släpper de frågan och det är helt ok. Fortfarande är den vanligaste frågan hurvida hans föräldrar accepterar mej eller inte, men nuförtiden frågar ingen som frågar om han slår mej.

Jag förstod inte att jag bröt ny mark när jag inledde ett förhållande med en "icke-svensk". Jag förstod inte att Marcelos generation var en av de första som växte upp här som ett gäng invandrare. För mej är människor människor, oavsett om håret är svart, vitt, rött eller grönt. Hudfärgen har ingen annan betydelse än att jag tycker att det brunbrända kropparna är mer attraktiva är likbleka. Han har aldrig slagit mej, hans föräldrar avgudar vår familj och tillsammans har de behandlat mej bättre och gett mej mer trygghet än vad min egen har gjort många gånger. Det värsta han sagt till mej är ett -Håll käften, mitt under ett brinnande gräl. Men sedan bad han om ursäkt på en gång, för man säger inte så till någon man älskar. Jag känner fortfarande pirr i magen, han gör mej knäsvag och aldrig någonsin har jag tittat åt en annan man ( ok då Brad Pitt och Johnny Depp har man väl njutit lite av).

Så kanske är jag en "svartskalle hora", men än väldigt lycklig sådan.