Förhållande

Marcelo, back in the early days.

Jag har tillbringat fler år med Marcelo än jag levt utan honom. Jag har varit med honom fler år än jag har varit med min mor, fler år än jag varit med min far. Vem jag är utan honom det vet jag inte. Vill heller inte veta. Men vi har inte ett förhållande där allt är röda rosor och kyssar hela tiden. Visst har jag suttit på hemnet och kollat  vad det finns för alternativt boende då och då.  Visst har jag snuddat vid tanken att få ha delad vårdnad om barnen och ha möjlighet att få flirta med en annan man, bara för att få se hur det är. Visst har jag satt mej ner och på riktigt ifrågasatt om det verkligen är det här jag vill ha? Är det det? Vi har gått från ett stormande sexliv med sex upp till sju gånger om dagen till ett sexliv som handlar om att orka hålla ögonen uppe de tre fyra gånger vi fått tillfälle att vara intima med varandra per månad. En gång var vi två atletiska ungdomar som hittade på hyss, reste, festade, sov och levde varje minut. Det förändrades med olyckor, sjukdomar och en stor 

Marcelo med gitarren till höger, när han spelade i band, ca 1998.

portion otur. Vi har tragglat oss igenom slagsmål, droger, förlamningar, tuffa sjukhusvistelser, läkarundersökningar, distansförhållanden, lögner och bråk. Att vara i ett förhållanden som varar länge handlar inte om att vara stormande kär hela tiden. Det handlar inte om passion som hottar upp varje dag. I allafall inte för oss. Men däremot måste kärleken vara närvarande varje dag.Vi måste ha respekten för varandra som individer, behålla våra hemligheter för oss själva, tillåta att han är han och jag är jag. Och i det minnas att vörda varandra och ta hand om ljuset som vi delar.

 Det här är inget vi pratar om. Han är inte den typen. Faktum är att vi aldrig diskuterat det. Det är så självklart. Men jag vet vad jag behöver. Och det uttrycker jag till honom. Antingen verbalt eller kroppsligen. Och eftersom han älskar mej vill han ge mej det jag behöver, på samma sätt som jag vill ge honom det han behöver. Jag tror att för att få ett förhållande att fungera länge så gäller det att ha dåligt minne. Jag har sårat honom, gjort honom galen, troligen har han också funderat på om han verkligen vill det här. Men så glömmer vi de sårande orden. Vi lägger åt sidan de idiotiska grälen och hänger inte upp oss på de stunder som det stormar runt oss, för varför ska de definiera det vi har? För av de 168 timmarna som en vecka har kanske vi är trötta på varandra tre timmar. Har vi otur råkar vi gräla två timmar. Det betyder att vi har mysigt, gosar, umgås och visar kärlek under minst 60 timmar varje vecka, om man drar bort arbetstid, sovtid , egentid och lite annat.  Varför skulle fyra, fem timmar definiera och sätta grövre spår än de bra 60 timmarna? Jag tycker vi har ett suveränt förhållande där jag känner mej sedd och r respekterad. Mitt hjärta slår några slag snabbare när han är på intåg och vi skrattar jättemycket tillsammans. Men det betyder inte att vårt förhållande är det bästa i världen, där vi går omkring på rosa moln i 20 år. De personligheter som vi är gör inte det med någon. Jag är stolt över att kunna 

säga att jag haft ett bra och lyckligt förhållande i drygt 21 år med samma man. Det kräver en del jobb men kärlek ska inte vara jobbigt. Det ska vara vackert och skönt. Kärlek gör inte ont, kärlek värmer, lyfter och gör en varm. Våra barn är inte kittet i vårt förhållande. Vi är det.

Marcelo jag älskar dej, men ibland gör du fel. Och jag är kvinna alltså lyssnar du på mej. Enkel logik. Älskar dej för att du vet det!