Ger mej många fina känslor

Lycka är att få vara mamma.


Jag älskar att vara mamma. Varje dag. Just nu tragglar vi läxor och musik. Tillsammans. Jag kan inte en not. Kan knappt ta ton. Glömmer texter. Men jag kryper upp i soffan, drar igång Spotify och sen får barnen komma ut en och en och spela på sina läxor. Mittimellan N har en läxa som hon tragglat med för tredje veckan nu på sin fiol. Emellanåt låter det lite gnälligt, ibland hamnar ett finger inte exakt rätt och en ton blir lite sur. Men det hon främst ska träna på är känsla och rena toner. Och nu har det börjat sitta. Om och om igen spelar hon de vackra tonerna till "My heart must go on" tillsammans med stödmusiken på Spotify, idag började hon själv gråta och jag har svårt att hålla tårarna tillbaka. Det är vid flera tillfällen det har brustit för mej. Hon är så vansinnigt vacker och känslig och delikat. Min lilla dotter- som kan så otroligt många fina saker och har ett så vackert hjärta. Att vara mamma är det absolut finaste som hänt i mitt liv. Och mina barn ger mej så många fina upplevelser och så mycket känslor.


Lycka är verkligen att få vara mamma!

Bilden av mitt döda barn

Lila N och Bobbo

Jag fick bara bilden framför mej. Såg den lika kristallklart som när det skedde. Bobbo låg där död i min baklucka i bilen. Jag såg hur Marcelo lyfte upp honom och hur Bobbo, för en kort stund, såg levande ut igen när huvudet guppade i Marcelos steg när han bar in honom på veterinärstationen. Men som genom ett trollslag så var det inte längre min gamla, grå son som var där. Istället såg jag Lilla N:s bleka, stilla kropp. Bilden av min döda lilla dotter var lika tydlig som när vi tog farväl av Bobbo. Jag kunde känna hennes kalla hud, se de tunna, stilla blå ådrorna i ansiktet. Och jag slet i hennes kropp, försökte skaka liv i henne igen. Men det gick inte. Det kom ett gny ur mina läppar och jag var tvungen att bromsa in. För det var ingen dröm. Inget mörker att vakna upp ifrån. Jag var klarvaken, satt i min bil på väg till min familj. Det var som om min själ desperat försökte simma upp till ytan och kippa efter luft.

Lilla N lever. Hon andas och kramar min arm. Hon dansar till låtarna i Melodifestivalen och när hon ligger stilla rör sej hennes lilla kropp med andetagen. Men bilden finns kvar, som ett ärr i mina lungor. Jag känner det varje gång jag andas in, varje gång jag andas ut.


På kvällen såg jag en film om Tsunamin som slog till i Thailand. Så många liv som bara försvann. Så många barn som aldrig fick leva. Vilken tragedi. Jag har svårt att förstå varför andra drabbas. Vad är det som gör att jag får ha min lycka, mina barn, min kropp, mitt liv intakt? Det är så slumpartat. Jag gillar inte att leva i denna ständiga rädsla att allt ska tas ifrån mej. Den är lika fysisk för mej som mina öron. Jag kramar mina barn en gång till... och en gång till. Och en gång till. Viskar hur mycket glädje de skänker mej, hur stolt jag är över dem och hur viktiga de är för mej, trots att jag gnäller på att de inte plockat undan efter sej.

Välkommen Yogi




Pepino och Yogi i stallet.

Mitt i en varm strålande sommardag fick jag samtalet. Från polisen. Det är många tankar som far genom ens huvud när de presenterar sej från polisen. Inte en enda är trevlig, kan jag säga. Men det förbyttes snabbt och tre dagar senare var jag på väg till Båstad för att hämta hem en islandshäst till tjejerna. 

Det var den skitigaste häst, utan att rullat sej i lera, som jag någonsin sett. Liten, svart, och vägrade visa sin personlighet men samtidigt så underbart snäll. Full med eksem, sår, avskavd man och svans, vacker? Nej inte speciellt. Ful? Absolut inte.


 


På en vecka lärde sej tjejerna att rida mer än de gjort på ett år av lånade ponnysar. Med Yogi känner de sej trygga på hästryggen och vågar trava och galoppera själva. När han blir rädd stannar han och liksom hukar sej.
 Pepino, som fortfarande tvekar om vi verkligen ska gå ut, när vi rider iväg tar svans på Yogi och stannar inte lika ofta.


Yogi till höger älskar sina kompisar.
Här äter han ihop med Mårten och Bella

Yogi älskar att bli kliad runt öronen, att gå i skogen och sina hästkompisar. Från att sett ut som en skabbig liten ponny liknar han nu mer en mullig shettis. Vinterpälsen har vuxit ut och han är välrustad för snön som lyser med sin frånvaro. Så från att ha varit hästlös, till medryttare och med tre små barn som mest gnällde i stallet har vi nu två hästar och tjejerna är självgående i stallet och vi rider och tränar ihop. På bara några få år. Livet är fantastiskt!

Mittmellan N och jag på våra hästar ute i skogen.

Emma konfimeras

Fina Emma. Älskade Emma. Bästigaste Emma! Äran jag känner över att få ta del av familjen Jimenez Nybacks barn är mäktig. Från de kom ut som små skrynkliga russin till stora  kompetenta unga vuxna. Det är häftigt att se den resan och få ta del av det. Det var Emmas tur att konfirmera sej. Och det gjorde hon med pompa och ståt i Kolmårdens delfinarium. Emma hon som testat tusen olika aktiviteter och blev bäst av alla på dans. Emma som dansade tills kroppen gick sönder- två gånger - Men som hon gjorde det! Emma som kom fel i skolan, valde att byta och slog sej in på en skola där sånna som hon får öknamn för att hon står för den hon är.En brud som inte tar skit men med ett enormt fint hjärta. Jag är så himla stolt över den hon vuxit till att bli. Nu gör hon omstart, blir ledare och försöker leva upp till det epitet hon fick av sina vänner på konfirmationslägret - FÖREBILD.

Cykla

Ett av det bästa jag vet är att cykla ihop med mina barn. Inte egentligen som transportsträcka utan som motionsform. När vi cyklar tillsammans blir det inte så höga farter eftersom Lilla N har en så liten cykel utan växlar. Men det är helt okey ändå. Idag cyklade vi Grusrunda, eller Skällande hunden rundan som vi också kallar den. Den är nästan 1 mil lång, det saknas 350meter för att nå milen. Vi gjorde det på ca en timme. Alltså inte så fort, men backarna i den rundan är mördande så det det känns ändå i kroppen att jag rört på mej. Dock inte någon direkt värk när man kommer i mål. På våra cykelturer är vi ofta med om diverse mindre äventyr. En flock med kor som springer med oss så långt de kan innan staketet hindrar dem att komma längre, en grävling som korsar våran väg, någon som tar en kurva för snävt och ramlar, svanarna som majestätiskt simmar i den konstgjorda sjön eller den galna hunden som kommer ut och skäller och hoppar mot oss när vi cyklar förbi. Det är liksom de små äventyren i vardagen som förgyller tillvaron.



I år har vi bestämt oss för två lite kortare cykellopp. En här i trakterna där även Lilla N kan vara med och en nere i Laholm där bara de två stora barnen får följa med. Fram tills dess är det många mil som ska trampas igenom den här sommaren. Vi tillsammans. Det är ett fantastiskt sätt att umgås med sina barn. Något jag rekommenderar till alla.

Fotbollsföräldrar

Matchkläder, en siffra på ryggen. Fladdrande vingar i magen, vattenflaskan fylld. Tränarnas allvar, spänningen i luften. Det var den stora dagen. Den första matchen. För oss föräldrar var det medpackade stolar, kontanter i plånboken och redo för att vara hejarklack.

Våra två äldsta barn skulle spela match. För Mittimellan n var det hennes första någonsin och hon skulle möta de som var två år äldre än henne- 05:orna.  För Stora N var det första matchen i det nya laget.

Han spelade ömsom briljant. Han var så glad och strålade som en prins när de klev av planen trots förlust. Likaså dottern var nöjd efteråt trots en svidande förlust även där. När slutsignalen gick var hon dock inte lika lad, en stenhård boll hade slagit henne i ansikte och med svullen läpp och värkande näsa linkade hon av planen. Men när det värsta lagt sej jublade hon åt att snart var nästa match igen.!

Musik maestro

Lilla N provar tvärflöjt

Lilla N vill lära sej spela instrument. I flera år har hon tjatat men tyvärr har hon inte fått plats. Nu var vi på Kulturskolan för att se om det verkligen var piano eller tvärflöjt som var hennes instrument. Hon for runt som en upphetsad kanin mellan rummen och alla instrument. Det var svårt för henne att faktiskt välja ett instrument men till slut valde hon det som både hon såg snyggast ut med OCH som jag tycker är ett av de mest sexigaste instrumenten- saxofon. Det sa jag ju såklart inte till henne. Men med sin attityd och utan bekymmer spelade hon i instrumentet som storasyster knappt fick ljud i. Det var så häftigt att se. Till och med läraren sa att Lilla N var en solklar blåsare medan hon grinade illa åt några väldigt höga toner som tjöt ur saxofonen. När dottern till slut skulle välja var det svårt tyckte hon. Val ett var klart men om hon inte skulle få det då var frågan vad hon ville. Tvärflöjten och pianot kom inte ens med på listan utan val två och tre blev fiol och gitarr.
 Även Mittimellan N var glad att få testa på fler instrument än det som hon spelar till vardags-fiolen. Jag hittade henne bakom ett instrument som klingade så vackert när hon spelade så jag blev helt förälskad och det var tuban. Men hon övertalade mej att få skriva upp sej på pianot, men i andra hand tog hon tuba. Nu får vi vänta till hösten och se om det blir lite mer instrumentspelande hemma i huset.

Lerig morgonfodring!

Lilla N hjälpte till med morgonfodringen av hästarna......

Summering av 2015

År 2015 har passerat. Året då kroppen till slut inte orkade mer. Nu har kroppen gett upp, resignerat och sitter med händerna hängande vid sidorna  och säger att jag fixar inte det här längre. Jag hade fler skov än vad jag haft på länge. Kroppen gör ont. Men trots det har jag gjort så mycket som jag velat så länge.



Turkiet i februari

2015 var året då jag och Marcelo började resa igen. Bara han och jag tillsammans på äventyr. Vi var i Turkiet och vi var på Gotland. På våra resor lärde vi känna ett gäng härliga människor från Sveriges olika hörn och vi fortsätter hålla kontakten. Vad härligt det är att hitta människor man trivs med! Tillsammans med familjen var vi i Legoland. När jag var liten drömde jag om att få åka till Legoland. Men det var för dyrt. Nu var jag där med mina barn och det var en fantastisk dag i parken. Vi var i vårt älskade Danmark. Dit återvänder vi ofta. Som vanligt så fick vi en fantastisk semester där innan vi åkte vidare mot västkusten i Sverige. Nu sparar vi för vår livs resa som ska ske i år. Oavsett var vi åker i framtiden tror jag inte någon resa kommer vara så känslosam och viktig som den vi ska göra i år.

2015 började med att jag hade förlorat en hund. Pluto.


Lilla Gul levde några veckor bara.

2015 slutade med att jag förlorat två ankor, två höns, en kyckling och min äldsta son Bobbo. När Lilla Gul - kyckling dog mittframför ögonen på barnen pga elaka kråkor tyckte jag det var så hemskt. När jag kom hem fanns inte hens lilla kropp kvar. Allt var borta.

Kakan

Och när jag hittade fjäderhögen av Kakan...... tre djur på fyra dagar som bara försvunnit, allt som fanns kvar var en stor fjäderhög......  vi var så otroligt ledsna att vi knappt kunde prata om det. Och lite så känner jag med Bobbo med. Jag städar undan hans saker, pratar fåordigt om honom.


Bobbo fick jag ha i 13 fantastiska år.

Jag gråter inte riktigt. Jag klarar inte riktigt av att hantera förlusten av honom. Och just därför går det ganska bra ändå. Men det här nya året är det första året utan hund sedan många, många år tillbaka. Jag är glad att jag hann åka förbi Bobbos uppfödare i somras på semestern. Jag är glad att jag hann träffa henne och att hon fick se honom en sista gång. En sista gång.... usch jag ryser vid orden.

Pepino

2015 var första året som jag gick in i som hästägare. Det finns mörka kvällar jag önskat att det var ljusare, det finns sena kvällar jag önskat jag haft mer ork och det finns dagar jag önskat att kroppen inte gjort så ont. Men att ha häst som kräver att jag rör på mej, att ha en häst som tycker om att stå och gosa - det har gjort så mycket gott för mej. Det är inte många saker som gör mej så lycklig som stallet. Jag har under året testat beridet bågskytte, WE, bruksridning och häromdagen åkte jag snowracer bakom häst för första gången. Jag har gjort saker under året som jag inte ens drömt om att jag skulle göra och det får mej att känna mej levande. Det håller mej vid liv.


2015 var ett annorlunda år med mina älskade ungar. Barnen hade sina svårigheter och deras annars så lugna och jämna (?) humör har åkt berg-och-dalbana under hela året. Som mamma har jag slitit mitt hår och kämpat och kämpat för att ge dem verktyg, kratta manegen och låta dem lära sej av smällarna livet erbjuder. Det är inte helt lätt att vara mamma. Och hur mycket jag än njuter av föräldraskapet och tackar alla gudar över att jag fått mina tre barn så räcker inte det för att vara en bra mamma.

Mittimellan N på Carina och Lilla N på Bella.

Jag vill vara den bästa mamman. Jag vill ge barnen alla förutsättningar jag kan för att de ska växa upp och göra bra val och får vara så lyckliga de kan. Det här året har varit många vägval och jag vrider mej om nätterna och undrar om jag har gjort rätt varje gång. Samtidigt njuter jag av närheten vi har, förtroligheten - vi pratar om allt och hitintills har vi löst de flesta vägbulorna. Men det är inte förens de är vuxna som jag får svaret om jag gjorde rätt. Lång väntan. Längtar inte dit heller. Vill njuta av dem nu.

Stora N och jag vid starten på SMACK.

2015 gjorde jag mycket med barnen som jag längtat efter. Vi cyklade mycket tillsammans och allt kulminerade i ett cykellopp som jag och Stora N gjorde tillsammans. Det var magiska timmar i sadeln ihop med min 10-åriga son. Jag och barnen red också ut tillsammans. Något jag drömt om sedan de föddes. Nu gjorde vi det. Och vi åkte på cirkus turnée. Att uppleva ihop med barnen är ett av det allra bästa jag vet!

 

Advent kom i år oxå

Advent kom i år också.  Trots snöbrist, plusgrader ute och trots att varken Bobbo eller Pluto är hemma. För ett år sedan var vårt hus helt annorlunda. Så fort det kan ändras. Men nu följer vi traditionen, tar fram ljusen, tomtarna, bakar pepparkakorna. I år har vi gjort ischoklad och hängt snöstjärnan i altanfönstret. Glad advent. Till alla. Även om den är annorlunda. Puss. 

Lycka är....

Lycka är när jag frågar barnen hur deras arbetsdag har varit och de bubblar om dem när de berättar om allt spännande de har gjort under dagen
- Mamma vi har gjort t-shirtar och jag gjorde streck!
- Vi bakade kakor och jag gav mina till Victor.
- Matten var jättekul, men det hände en tråkig sak i dag.....
...NEJ STOPP...  Det skulle ju inte ha hänt nåt. Allt skulle ju vara bra. Klump i magen. Vem har sagt nåt... Vem har gjort nåt?
-.... Kommer du ihåg att vi skrev berättelser på datorn? Hela mitt arbete försvann så jag fick skriva om allting!
Jag vet att allt är bra när deras fokus ligger på skolarbetet. För är det något mina barns pedagoger är duktiga på så är det att mata deras kunskapstörst. Mina barn älskar att lära sej! 
Sedan var det stort bonus för sonen att en av hans vänner stod upp för honom inför de andra och fick de andra att vara sjyssta. Det var en stor dag idag.  Och nu kan jag slappna av igen. Världen är vacker!

Lite närmare Robin Hood

Jag spände bågen, kände den tunga hästens rörelser under mej. Jag siktade inte men lyfte bågen, riktade den mot tigern i mitten och släppte på greppet. Pilen sköt iväg rakt mot målet. Det blev inte en fullträff men väl en hög poäng. Jag laddar om. Pepino sänker sitt huvud för att beta och jag sliter i tygeln för att få upp det tunga huvudet och skänklar på. Han lyssnar motvilligt med hela munnen full av gräs. Vi fortsätter banan ut. Tre tavlor, tre träffar.... i skritt. Jag är asnöjd!

Min fina häst och jag. I skritt.

Hanna testade Pepino. Hennes kropp värker inte som min. Hon är smidigare än jag. Hon tar banan i galopp och missar ett av tre skott. Hon hinner ladda om. Herr P har lagom mjuk takt. Två pilar sitter där de ska.

Hanna på Pepino i galopp. hon har lite bättre teknik än jag!

 Hon är bra. Den här sommaren har varit hennes första tävlingssäsong. Undra om jag någonsin kommer tävla. Men visst är det kul att träna. 

Jag manar på Pepino i galopp. Jag älskar hans gångarter. De är så mjuka. Jag spänner bågen. Men ingen pil flyger iväg. Jag har inte med mej några. Men jag låtsas. Tre gånger åker en låtsaspil mot tavlorna med tigerhuvuden på. Jag känner eufori.Det känns som vi kommer fixa det här en dag, att i galopp skjuta pilarna mot tavlorna och träffa. Men inte idag. Jag var nöjd och sonen fick ta över. Han älskar inte hästar, men han älskar beridet bågskytte! 

Min fina kille!

Än så länge bemästrar han bara skritt. Dagens mål att få in en bullseye lyckades han med. Alltså fick han in dagens bästa pil. Min son! På hästryggen! Med pil och båge! Det trodde jag inte när han förra hösten gråtande hoppade av C-ponnyn Carina och sa att han aldrig mer ville rida!

En kort evighet

Vår första uteritt tillsammans. Jag på Herr P och Stora N
bakom på Salle!

Det goda jag har i livet har två eller fyra ben. Ingen tvekan om det. Idag hände det jag inte ens har föreställt mej. Jag och sonen red ut tillsammans i ett fantastiskt höstväder. Stora N red på Salle och jag red Pepino. Vi tog samma rutt som jag och Lilla N gjorde igår. Med oss hade vi Felix på Raket och Hanna på sin nya häst Sajje. Stunderna är på hästryggen är helt magiska, speciellt när vädret är så underbart och jag får dela stunderna med mina barn! 

Min son, där framme,
jag här på min häst.
Lovely!

Jag och Pepino travade i kapp de andra ett par gånger men annars var det en lugn och härlig skrittur. På samma ställe som rådjuren lekt igår sprang det idag tre unga Bambisar. Hästarna reagerade inte alls. Pepino gjorde ett försök att vända men annars så var han lugn. Stora N strålade som en sol. All stress rinner av mej när jag jag kommer ut sådär. 

Felix tog kort på Hanna längst fram och
Stora n och mej längst bak. Uterittt tillsammans i den
bästa årstiden!

Jag är inte medveten om tid och rum just då. Jag bara är totalt närvarande i stunden.  Det är inte ofta det händer, men just ihop med hästarna eller i intensiva stunder med barnen då är det som universum stannar till och "för alltid" blir en kort verklighet.

En hjälte som tystnar av barnens svek

Jag har inte ett barn som är mobbad. Det är ingen som står och väntar på att han ska komma till skolan så att de kan få fortsätta reta honom, fortsätta trycka på hans knappar, fortsätta att hävda sej på hans bekostnad. Ändå får jag ibland låta honom följa med mej till jobbet istället för att låta honom åka till sin egen arbetsplats, en låg- och mellanstadieskola i min del av Sverige. Jag följer ibland med in i klassrummet och tittar på dem som sitter runt min son. Där är de, människorna som får min son att må så dåligt att han drömmer mardrömmar och gråtande håller mej i armen och bönar att få slippa gå tillbaka. De ser ut som vilka barn som helst. Blonda lintottar som skrattar, brunbrända, tunna barnben som trummar som små pinnar när de snabbt springer över skolgården, tillsammans. Flera par ben tillsammans.  Det är inga monster som befolkar klassrummet. Inga små djävular med tre-tandade högafflar. Jag tittar på dem och undrar hur kan det bli så tokigt? 

Jag har en son som varje dag räknar upp vilka roliga ämnen han har i skolan. Han kommer hem och stolt berättar om allt från virkning till naturexpriment eller hur FN arbetar i världen. Min son älskar alla ämnen. Han älskar att lära sej och känna sej kompetent. Trots det vill han inte gå till skolan vissa dagar. Och det beror på att  i hans närhet finns vissa som inte alltid behandlar honom på ett sjysst sätt. Och ju mer utsatt han blir, desto mindre förståelsen får han för andras fel och brister och det resulterar i att han till slut hämnas - inte alltid på de bästa sätten. Det jobbar vi med hemma. 

Men så sitter han här hemma vid matbordet, mellan två vuxna som älskar honom så mycket, och som försöker råda honom hur han ska balansera på den steniga väg han går och jag ser i hans ögat att han inte alltid förstår vad vi säger, att han missförstår våra råd. Jag ser hur han arbetar så hårt på att försöka komma underfund med alla fel han gör, vad han ska göra annorlunda, hur han ska tuffa till sej i vardagen samtidigt som han inte ska bry sej om vad barnen i skolan säger och gör. Ibland kramar han mej hårt och gråter. Utan att han kan förklara varför.

Min son har valt att inte umgås med några av sina kompisar mer för att de kallar  andra för fegisar och idioter. Han försvarar när de försöker tracka ner på lillasyster trots att han själv blir galen på henne och han försöker så hårt att inte sparka och slå tillbaka när tjuvnypen kommer under fotbollsspelet på rasten eller när de leker jaga.

Det är klart att allt det här gör ont. Ont på ett sätt som är svårt att förklara, även dagar då det går relativt bra. Min son är inte mobbad, det är ingen som står och väntar på honom för att göra taskiga saker. Ändå får han höra att den och den är välkomna på festen. - Men du Stora N får inte stå här för du får inte komma på festen!
Han får höra att han är en fegis för att han inte vågar klättra lika högt som de modigaste och de är duktiga på att berätta hur dålig han är i fotboll trots att han är bättre än de flesta.

Min son var en kille som stod upp när de andra var taskiga mot någon. Han ställde sej på de svagas sida. Men hans röst har tystnat. Hans huvud är böjt och hans ögon stirrar sorgsna neråt utan att tårarna rinner. Jag undra hur ett  samhälle tysta kan tittar på när tioåringar kallar varandra för horor och bögar. När ord som håll käften och idiot blir slentrian och bara på skoj. Jag undrar vad det är som gör att vuxna accepterar att barn i deras närhet får skratta eller komma med nedlåtande ljud när man inte lyckas, men inte backar upp det med beröm när någon gör något bra. För jag tror inte vi vuxna gör det av elakhet utan av någon annan anledning. Jag vet bara inte vad.

Jag gråter för jag ville ge mitt barn en bra uppväxt med fina vänner som visade honom vad kärlek och kamratskap är. Jag ville ge honom en familj som stöttar och älskar honom överallt annat. Jag ville ge honom en meningsfull fritid där han kunde växa och utvecklas efter sin egen förmåga och få självförtroende att rakryggad gå ut i framtiden som det bästa han kan bli. Jag gråter åt min egen oförmåga att skydda honom från de som inte är kamrater, jag gråter för att att han dag efter dag får höra att han inte duger och familjens ord som säger motsatsen ändå inte kan reparera tankarna i han huvud att kanske, kanske har de andra rätt. Kanske, kanske duger han inte...

Jag har en fantastisk son. En hjälte. Men han har börjat glömma det.....

Upp och ner på semestern.

Tältet var fint men tyvärr regnade det in 2 ggr!

Vi har varit och campat. De tre barnen, den stora mamman och den lurviga sonen. Allesammans i den lilla bilen, fullpackad med tält, sovsäckar, kläder och prylar. Vi gör en Östgöta-turné. Så vi började i Klockrike, gjorde Motala och Vadstena innan vi upptäckte Ödeshög, Tåkern och även Västervik. Vi har även gluttat i Linköping och Norrköping.

Bobbo var populär.

Att tälta ensam med barn och hund i ett tält som regnar in och två barn som argsint sett på vardagen som något man måste överleva var å ena sidan varit rätt jobbigt och andra sidan riktigt, riktigt trevligt!

Det positiva: Vi har umgåtts hela dagarna med varandra. Vi har sovit tillsammans, ätit ihop, jobbat gemensamt för att vardagen ska gå ihop och vi har upplevt tillsammans, både slott, historia, kloster, fåglar, naturupplevelser, träning, bad, spa, klippor vid Vättern i natten och akro-yoga vid tidig morgon. 

Bad i det kalla havet.

Vi har jagat pizzor, varit på talangjakt, vandrat i blåbärsskogen, spelat sällskapsspel och träffat många härliga människor. Vi har verkligen umgåtts. En vecka utan TV, utan spel och istället har vi legat och läst sida vid sida och delat våra läsupplevelser. Eftersom ena luftmadrassen var trasig redan första dagen fick vi dela på en luftmadrass allihopa varenda natt och vi har lagat vår mat på stormkök och på den gemensamma grillen som cirkusfamiljen satte upp i Västervik. 180 personer från vår cirkus campade tillsammans och barnen sprang mellan husvagnar och tält som om de aldrig gjort annat. 

Stora N fick testa cirkusskolan och blev förälskad
i diablon.

Det var föreställningar på kvällen och cirkusskola på förmiddagen. Men innan dess så hade vår lilla familj egentid vi Tåkerns strand, vid prinsessans Estelles sagostig och i Vadstena där vi besökte både slottet och klostret. Vi har skrattat och skojat. Vi har hjälpts åt att få vardagen att gå ihop och verkligen lyssnat på varandra. Och jag tror att jag äntligen bröt igenom det onda hos ett av mina barn.

Mittmellan N startade dagen med
acro-yoga

Det negativa: Regn två gånger. Inte positivt när det nyinköpta tältet regnar in! Sonens mobil badade i en pöl och blev delvis förstörd. Han var såklart förtvivlad! Ca 1liter vatten kunde jag första morgonen tömma ut tältets plastgolv! Helt sinnessjukt! Då tyckte både maken och sonen att vi skulle ge upp och åka hem. Men jag vägrade. 

Jag var här som tioåring, nu 28år senare åter
vid Rökstenen.

Barnen bråkade flera gånger varje dag och speciellt sonen var på uruselt humör och triggade igång Lilla N till helt galna bråk. Jag är inte riktigt van vid det. Luftmadrassen till de två stora gick ju sönder så vi sov allesammans på min. Det gjorde visserligen ingenting för det var rätt mysigt och vi höll värmen bra men just när det skedde undrade jag var sjutton jag höll på med. Sista dagen när förställningen på cirkusen var i full gång och vi packat ihop vårt tält i bilen hörde jag ett dånande ljud. Det kom en regnskur utan dess like. Stackars Bobbo var kvar ensam ute i regnet utan skydd, så jag rusade ut och hämtade honom och lade honom i bilen. De korta metrarna jag sprang gjorde mej lika blöt som om jag hoppat i sjön. Det var den värsta regnskuren jag varit med om. Stackars Bobbo! Han hade det också lite jobbigt med knölen som växte, han hostade och harklade sej så tillslut stannade jag till vid en hundaffär och köpte sele till honom. Det blev lite bättre.

Lilla N kör agility med Bobbo på campingen.

Jag kan absolut tänka mej att campa vidare med ungarna. Ett bättre tält måste dock inhandlas. Jag har aldrig trott på att semestern måste vara perfekt och när jag ser tillbaka på denna vecka gör jag det med både en suck och mycket glädje. Äventyrsbad, agilityträningen, när vi var vid klipporna sent, sent på kvällen, spavällen, mornarna i tältet, frukost på stormköket, vandringen på sagostigen och dagarna i 

Nere i kanonrummen på
Vadstena slott.

Vadstena, familjespelet och våra mysiga lässtunder...... det är minnen som jag håller otroligt varmt i hjärtat.

Föreställningarna var fantastiska!

Röda gubbar och älskad familj

En jordgubbe i munnen, kasta en gubbe till Bobbo och en i hinken. Jag älskar jordgubbar och idag jagade vi dem på de stora fälten mellan regnskurarna. Fullt av stora, små, saftiga gubbar som bara slank ner i magen utan att protestera. MUMS! Nu kommer vi äta gubbar till frukost, lunch och kvällsmat! 
Tänkte göra kräm också. Husliga jag! Barnen sprang som kalvar på grönbete och deras WAOW och ÅHHH hördes över nejden när de hittade den ena röda gubben efter den andra. Närmare 400kr fick vi betala när hinkarna var fyllda. Det är mycket gubbar det!  Det blir många fina matminnen framöver!

Till svärmor för att lämna av lite gubbar. Men mannen i i familjen gick åt fel håll när vi parkerat.

Hos frisören fick alla nya frisyrer
Bobbo roades av fåglarna.

 En sväng ner till frisören och alla fick sitt hår avkortat. Alla utom Bobbo. De hade fåglar där. De kvittrade vackert. En vacker upplevelse. Hon med finast hår, dotter nr 2, klippte minst och var allt lite besviken att alla andra fick nya frisyrer men inte hon. Ändå är hon vackrast av oss alla. Nästa gång vill hon klippa sej som mej. Hoppas hon ändrar sej tills dess. En misslyckad blekning av håret i morse har gjort att jag inte borde visa mej ute, men det hade vi inte tid att korrigera hos frisören. Så nu har jag en frisyr men förskräcklig färg. Kanske tar det två år innan jag går tillbaka frisören igen. Men det vore ju synd. Är faktiskt lite nöjd. Tillsammans har vi roligt iallafall. Och Marcelo blev jättefin.

Mat hos svärmor, prat och fix med nya mobilen. Sedan besök hemma och jag åkte till stallet. Nu roar Jackie Chan med karatesparkar och spännande intriger. 
Jag tror jag ska gå och ta en rödgubbe! Älskar att inte vara ensam. Älskar att ha en familj. Älskar att vara älskad! Inte en självklarhet för mej. Dagar som dessa, att uppleva världen genom mina och barnens ögon. Det är makalöst. Att få se mej genom Marcelos ögon, det gör mej knäsvag. 

Fröken Robin Hood!

Fröken Robin Hood. Det är jag det. Snabbare än vinden, säkrare än solen! Jag och min båge kan rädda världen från allt ondo och skapa......
Nej, jag är väldigt mycket nybörjare på det här med båge. Jag köpte en till mej och en till ungarna förra året. Har vi häst i stallet där de tävlar i beridet bågskytte på SM-nivå så är det ju klart att vi måste haka på.  Sen måste jag nog ändå medge att stå och skjuta med pil är inte riktigt min grej. Jag tycker det är svårt att få bak armen, få till tekniken och jag suger helt enkelt på att vara snabb med att få upp pilar. Men så har jag heller inte tränat speciellt mycket. Kanske fyra gånger sedan jag köpte bågen. Idag skulle jag testa att skjuta från häst för första gången. Men så blev det inte. Det blåste halv storm och vi skrittade ut istället... det gick ju sisådär vilket ni kan läsa om i inlägget under. Pilar, prickskytte och stark blåst är inte den bästa kombinationen. Men eftersom vi dragit dit bågarna och pilarna så tränade jag och sonen skytte från marken istället. Både medan vi gick och stillastående. Det var faktiskt riktigt roligt. Jag älskar att träna ihop med mina barn, vad det än är. Vi pratar så mysigt med varandra under tiden, skrattar och hittar en samhörighet som jag älskar. 
Stora N är bättre än mej på att skjuta. Han har dessutom redan skjutit från hästryggen en gång, vilket jag inte gjort. Så där på den öde stallplan, i blåsten stod han och jag och sköt tre pilar var och avslutade med en liten tävling i stillastående. Jag känner att vi behöver skaffa en tavla att skjuta på hemma. Om man skulle träna lite skytte ett par gånger i veckan så skulle jag ju såklart bli mycket bättre och då kanske det skulle bli riktigt roligt. Senare under veckan tänkte jag nig testa från hästryggen ändå. Bara i skritt. Men nog kan det bli riktigt häftigt så småningom!

Inte en riktig bra dag.

Det blev ingen riktigt bra dag idag. Ont i huvudet och illamående från förmiddagen och fram till sena kvällen. Inte så att jag är sjuk, men mådde inte alls bra bara. Jag gjorde det jag behövde. Inte mycket mer. En maskin tvätt, en tömd torktumlare, tvätta altanen från Kakans bajs, blogga lite, lagade frukost, handlade inför kommande semesterresan, vaktade ägg, hängde med barnen, handlade mat, tittade på en film, köpte ut medicin till fyrbeningarna, letade rätt på några böcker inför kommande jobbhöst, kollade upp lite om eventuellt pluggande inför hösten och dagen, ja den bara passerade. Men jag åkte inte ut till stallet.

Jag och Pepino står och myser lite

 Det var inte förens 21.30 som jag ramlade ur soffan, tog sonen i handen och åkte ut till stallet. Det var försent för att rida. 

Pepino och Shouni

Jag hade inte ork nog att träna så vi tog bara in Shouni och Pepino för en stunds mys, kel och genomgång av kroppen. Pepino älskar när jag kliar på hans underhals, i skapet, bakom öronen, i öronen och på undersidan av hans huvud. Han sträcker sej, blir lång som en giraff och skrynklar ihop mulen så mycket han bara förmår. Jag smörjde hans ögon, öron och sår med mirakelsalvan - Ringblomssalvan- och så stod vi och mös en lång stund medan sonen gjorde klart lilla Shouni. Han har blivit så kär i den lilla hästen och vem blir inte det? Hon och Pepino är så lika men så olikt stora. 
Jag älskar när de går tillsammans. Shouni älskar Pepino. Han älskar väl inte direkt någon men han gillar henne bättre än de flesta. Han har ingen " bästa kompis" som han hänger med i hagen,  Däremot beskyddar han sin lilla flock med stor iver. Även mot de hästar som förut gått med honom. Så visst älskar han livet i lösdriften. 

Klara för idag. Tillsamman blickar de ut över hagen som går ner i sjön och hästkompisarna längst ner
kom galopperande emot dem. Pepino och Shouni, så lika men så olika i storlek!

Efter stallet åkte vi hem igen. Där satt jag och gosade med min älskade fina Bobbo. Han har haft lite problem med hostningar den senaste veckan. Han hostar liksom som om han satt i halsen och behöver kräkas, ett par gånger om dagen. Veterinären konsulterades förra veckan och de har nu ordinerat kortison varannan dag. 
Men ikväll när jag satt med honom  då liksom klämde jag lite hårdare än vad jag brukar i hans hud. Då kände jag den. Knölen. Avlång/rund lite större än en femkrona på ena sidan av halsen. Det jag befarat, varit rädd för. Det jag inte velat, min stora skräck. Nu är det bara en tidsfråga. Det har det väl kanske alltid varit. Men förut...... nu är det så .... definitivt. Hoppas det bara är en svullen lymfkörtel. Men det är det inte. Jag kände hur den kändes, Min fina, fina son, älskade vän, följeslagare och livskamrat!

Cykla till vännerna som tar mej för den jag är.

Min cyklande trio!

Vi skulle ta en fika med mina bästa vänner. Jo jag har några kvar, trots tre års misshandel av dem. Sist jag träffade dem var två veckor tidigare på en grand fika-delux på Brunnen. Nu skulle vi till en annan stad och äta våfflor på det mysigaste fiket i 1800-tals miljö. Det var varmt, en av sommarens första varma dagar faktiskt. Kallt det varit i år! Jag beslutade mej för att vi skulle cykla in. Barnen var snabba på att gilla idén. Mittimellan N ändrade sej efter 5km. Hon hade varit på cykelläger någon dag tidigare och musklerna var fortfarande trötta. Men hon blev tyst, trutade med läpparna, som hon gör, och fortsatte trampa. Det är väldigt sällan hon gnäller! Det blev en varm och väldigt trevlig cykeltur. Mestadels cyklade vi på vägar utan cykelbanor och Lilla N fixade det alldeles galant. Stora N drattalade omkull ordentligt en gång när han försökte ta sej över en trottoarkant som var alldeles för hög. Men några tårar senare var han uppe på cykeln igen. Det tog 1½timme att ta oss till fikastället. Barnen var glada att vara framme. Jag var svettig men väldigt nöjd. Väl där fick vi sällskap av bästigaste Anna och gulligaste Jenny. I fler timmar satt vi i solen åt våfflor, drack och tog en kaka. Riktiga vänner är såna som tycker om en för den man är, inte för den man vill vara. Anna och Jenny har aldrig velat att jag ska förändra mej. De kräver inte att jag ska prestera. Har det blivit missförstånd frågar de vad sjutton jag menar. De utgår alltid ifrån att jag menar väl men att det kan komma ut fel. 

Min Anna och min Jenny. Finaste vännerna!

De jublar när jag ringer och låter mej vara när jag stressar sönder. De lyssnar när jag pratar och fyller tystnaden med anekdoter så jag ska hänga med. De erbjuder saker men kräver aldrig att jag ska delta. Anna och Jenny är riktiga vänner.  När jag satt där i solen kom aldrig orden över mej. För hur skulle jag uttrycka att jag är så evinnerligt tacksam över dem utan att låta klyschig? Istället satt jag och bara njöt av stunden. Jag njöt verkligen. De är så vackra mina vänner. Vackrare än alla andra!

Det låg träd i vägen. Vi fock lyfta cyklarna över.

Jag fasade lite för hemvägen. Tänkte att det skulle bli en del gnäll och den värsta backen av dem alla lockade på oss. Men det gick bra. Vi tog en liten annan väg. Den var någon kilometer längre och bjöd på svårigheter som nerfallna träd. Vilket äventyr försökte jag entusiasmera mina tre avkommor. Den äldsta föll för knepet, tjejerna såg inte riktigt lika roade ut. 1timme och 40 minuter senare hade vi även klarat den lååååååånga backen och kom hem som trötta, mätta och varma små grisar. Gissa om det var skönt att duscha!



PS: Jag vill bara säga att jag har fler bästa vänner som är minst lika fantastiska. Vet inte vad jag gjort rätt här i världen för att förtjäna dem. De är inte glömda men inlägget handlade om stunden jag hade med Anna och Jenny.