Här-och-nu moment

Lycka är att rida ut i sommarvärmen på sin svarta häst som med glada, villiga steg bär dej över stock och sten. Jag förstår att det här med häst inte är för alla. Jag förstår att det kan bli för mycket jobb och press. Men jag önskar ändå att alla kunde få uppleva det jag upplever när jag är i stallet. Det är så befriande att vara totalt här-och-nu.  Det är vi två fullt närvarande i stunden utan tankar på framtid, dåtid eller andra störande moment. Jag får hänga med en av mina nyvunna vänner som jag kommit att älska så mycket. I min vardag träffar jag så många som bränner ut sej, är stressade utan att få en paus eller bara allmänt missnöjda med sina liv.
 Att skaffa häst löser såklart inga problem, inte att skaffa hund, barn eller hus heller. Men om man kan hänge sej åt naturen, åt djuren så får man iallafall en dos avstressande medicin varje dag. Jag tror man håller längre då. Jag har hört sedan länge att jag kommer att bränna ut mej. Många varnar i min närhet. Och jag uppskattar deras omtanke. Det betyder att de bryr sej om mej, och det finns inget bättre än människor som bryr sej. Men jag tror att det finns två komponenter i mitt liv som gör att att utbrändheten hålls på stången. Delvis att jag faktiskt lyssnar på kroppen och jag har ett inbyggt varningssystem. Men också att jag har möjligheten att varje dag koppla loss mej från ekorrehjulet, andas och bli ett med Moder Natur när jag är med mina djur ute i naturen eller är uppslukad av vår samhörighet i träning eller närhet. Man tankar så otroligt mycket energi när man mockar, promenerar med hunden, tränar lydnad, agility, ute och skrittar, rider perfekta volter eller vad man nu gör. Det tränar kroppen så man blir trött, på ett skönt sätt, men den andliga energin man får den är ovärderlig. Jag tror att man håller sej mer på banan när man har djuren nära. Speciellt om man kommer ut i naturen med dem.

Vi red över ängar...

..på grusvägar och i skogen.

 Så jo, jag önskar verkligen fler kunde få uppleva det jag gör när jag hänger med mina djur. Oavsett om det är att gosa med hönor, rida ut i skogen, träna agility, mocka eller massera sin hund. Jag hade iallafall en fantastisk tur ihop med Herr P där ute i skogen. Utan att vi bråkade, hade konflikter utan där vi kommunicerade, utmanade varandra och skrattade tillsammans. Vi red i skogen, ute på ängar och på grusvägar. Jag kom hem svettig, glad och med träningsvärk. Tack för det!

Bra människor och de man kastar bort.

Det finns människor som man förstår ganska direkt att det här är en person jag inte får släppa. Och det finns människor som är kvar i ens liv alldeles för länge. När Marcelo lämnade mej efter den där första natten förstod jag på en gång att det var ett misstag. Jag visste att han skulle kunna förändra mitt liv, vara betydelsefull. Det tog lite drygt två veckor att få honom tillbaka och sedan dess har han varit min. Han är fortfarande för viktig för att släppa. Jag har människor i min omgivning som sitter i en annorlunda sits. Bra människor som har partners som inte alls är bra för dem. Eller vänner de borde ha släppt taget om för länge sedan. De förändrar också liv men på ett negativt sätt. Marcelo uppfyller allt jag behöver. Jag vet att både han och jag får kritik för att vi inte lever efter det jämställda förhållande som är så politiskt korrekt just nu. I går kom han hem till ett dukat bord, maten färdig. När vi ätit flyttade han från en stol till en annan. Jag plockade undan och serverade honom en kall dricka i fåtöljen på altanen. Sedan satt vi där tillsammans och jag slogs av tanken att jag trivs med att få min man att känna sej välkommen hem. Jag tycker inte att det är fel att skämma bort den man älskar och visa i handling att den är viktig, efterlängtad och älskad. Det han gjorde för mej senare på kvällen ligger eoner långt mycket bättre än vad lite bortskämd stund efter jobbet någonsin kan göra. Men utifrån är det en del som reagerar. För nu ska man hjälpas åt hela tiden. För mej handlar det aldrig om att få ut en rättvis andel ur ett förhållande, varken från sin partner eller sina vänner. För mej handlar det om huruvida man är viktig eller inte. Om den andra uppskattar och sätter värde på den man är och det man gör. Är jag viktig är du mån om att göra mej glad. Är jag inte viktig är du mån om att se till att jag gör dej glad. 

Jag har aldrig riktigt förstått varför man behåller människor i ens liv som inte gör livet bättre. Jag förstår att man behöver en period att förstå, försöka förändra, analysera och fasa ut en person, och det kan ta lång tid. Men när man vet, då är det bara dåliga ursäkter som gör att man behåller den andra i sitt liv. Men varför vill man vara med en person som inte vill vara med dej? Vänner som suger, partners som kräver och familjemedlemmar som krossar - jag anser att man mår mycket bättre utan dem.

Jag har kompisar och vänner som jag fasat ut, jag har själv blivit utkastad, jag har lämnat relationer och jag har uteslutit familjemedlemmar - och själv blivit utesluten. Det är en del av livet. Det böljar fram och tillbaka. Men i slutänden  är man bara skyldig sej själv ( och sina barn) att skapa sitt eget liv. Skapa sin egen lycka. De som finns runt mej kan vara en del av den lycka eller olycka, relationsmässigt, som jag försätter mej själv i. Det är inte kul att bryta med någon, det gör ont. Men om det gör ont att vara med någon.... vad är skillnaden?

Marcelo var en person som jag tidigt, tidigt visste att jag skulle kunna gifta mej med och skaffa barn med. Jag trodde aldrig det skulle hända, vi var för unga. Men Marcelo och hans familj har stannat kvar och de förändrade mitt liv, de ger mej hela tiden all den kärlek och omsorg och stöttning jag behöver. Jag visste att ha var en människa jag ville ha i mitt liv och han kräver inget mer av mej än att jag ska ge honom kärlek, frid och en säker famn. Resten ger jag honom för att han är viktig för mej och för att jag vill göra honom glad. Den känslan stannar kvar så länge han visar att jag är viktig och försöker göra mej glad. Och så fortsätter vår cirkel, att visa den andra hur viktig den är och försöka göra den andra glad. Lyckan, den får vi skapa själva. Man kan aldrig göra en annan människa lycklig, man ska aldrig ha det ansvaret, men man kan vara en del av det som gör någon annan lycklig. Och du Marcelo är den viktigaste komponenten i min lycka!

En ny kropp

Jag vet att det varit lite gnälligt här på bloggen ett tag och det kommer inte bli bättre nu. Det värsta med att ligga sjuk är att ryggen tar stryk. Jag blir total invalid. I går när jag gick och lade mej i sängen så hade jag en knöl stor som en liten boll på min vänstra sida av ryggen, idag när jag vaknade hade jag en nästan lika stor boll på höger sidan. Det är alltså musklerna som förvandlas och förhårdnar och svullnar och värker. I närmare en halvtimme försökte jag strecha, ligga på spikmatta, röra på mej så att jag skulle 
vara något annat än en värkande bomb.  Då i mitt stilla sinne önskade jag mej en ny kropp.

Varför önska sej?

Varför inte skapa?

Vad är det som gör att jag inte skulle kunna få en ny kropp?

Vad är det jag önskar mej mest av allt? Det jag önskar mej mest av allt egentligen? Förutom de saker jag har och att alla ska må bra och att svälten ska upphöra och krigen bytas mot fred och att pedofiler ska sluta ha vidriga böjelser osv. Vad är det jag önskar att just jag ska få mest av allt? Jo en bättre kropp. Varför ger jag mej inte en bättre kropp för då? Om jag nu så gärna vill ha det? Ja, varför?

Här kommer varför, jag har sedan jag var 13år tränat stenhårt upp till fem timmar om dagen, jag har gått på dieter som ska vara bra för mej, expreminterat med mej, allt för att förstå varför jag stadigt ökat i vikt. Jag har slagits med doktorer i två omgångar, först i sju år när jag hade så ont i magen att jag svimmade ett par gånger i månaden, De gjorde tusen undersökningar och frågade om jag behövde en psykolog. Först sju år senare upptäcktes det att jag hade glutenallergi. Sedan drabbades jag av oförklarig trötthet, låg temp, organen i kroppen gick ner på lågfart och läkarna frågade om jag behövde en psykolog. Tröttheten finns kvar till viss del och diagnoser som pco, struma, trombos och annat hittades under tiden. Mycket av tröttheten försvann när jag fick ett östrogenpåslag när jag oförklarligen blev gravid. Under hela tiden har jag kämpat, kämpat mot att bli smalare, orka fast jag inte orkar, stå emot smärtan fast kroppen säger ifrån. Efter graviditerna fick jag problem med ryggen och träningen har minskat drastiskt. Jag red tills jag var gravid i femte månaden med sista barnet. Jag tränade aerobics och yoga under första graviditeten fram till åttonde månaden. Men ryggen bråkar med mej. Tröttheten ligger som ett skynke över hela min existens. Och jag ser ingen ljusning.

Om jag nu verkligen, verkligen vill ha en ny kropp, och nu talar jag inte bara om viktminskning, jag talar om en kropp som håller för aktivitet och passivitet. En kropp som kan göra det jag vill göra. En kropp som inte gör ont hela tiden. Ja, då får jag väl helt rikta in mej på att skapa det. Så det ska bli mitt löfte till mej själv. Jag vet inte hur, jag vet inte på vilket sätt. Men jag lovar mej själv att göra allt jag kan för att strukturera om min kropp så att den håller bättre och blir starkare. Jag har levt med smärta, konstant 
varje dag sedan jag var 16år - det är 20år nu. Nog kan jag överleva lite smärta på vägen? Så om ett år  hoppas jag på en friskare och en starkare Åza här på bloggen.  Kanske, kanske också en något lättare Åza. 

Det uppskjutna samtalet

Jag har fått haft samtalet med Stora N nu. Samtalet jag försökt skjuta upp i över ett år. Varför hans gudmor inte hälsar på, varför hon inte säger grattis på födelsedagen och varför vi inte åker dit längre. Jag har gett tveksamma svar i hopp om att det ska bli en förändring. Jag har öppnat dörren på glänt, ringt men varit avvaktande. Jag hävdar fortfarande att vänskap bara kan byggas på ömsesidig respekt. Om jag är tillräckligt viktigt så ringer telefonen. Men den har varit tyst. Om Stora N är tillräckligt viktig kommer ett kort, ett sms, nånting, oavsett vår relation. Men det har varit tyst. När han frågat varför hans gudmor inte längre träffar honom har jag svarat undanflyende, inte velat komma med besked. Hoppet finns. 


Men så häromdagen, i bilen, kom han med förslaget att han skulle åka till henne och fråga rakt ut varför hon inte bryr sej om honom längre.
- Då kanske hon kommer ihåg att jag är en bra kille!
Aj, aj, aj vad det värkte i mammahjärtat. Men där och då valde jag att berätta sanningen för honom. Att hans gudmor och jag blivit osams om en pytteliten sak, som förvärrades när hon inte grattade honom på hans födelsedag förra året. Sedan blev det inte bra mellan oss. Jag ville att hon skulle ringa och visa att vår vänskap och att han betydde något, och att hon fortfarande inte har ringt. Jag försökte säga att hon inte var arg på honom utan att det blivit tokigt mellan oss, att det var en vuxensak och att han blev lidande. Han frågade vems fel det var. Jag försökte förklara att det inte var någons fel, det är sånt som händer i livet. Människor ser olika på saker och ting och ibland blir det fel. Han funderade länge. Var tyst.
- Men mamma om vi ger henne en kram kanske hon vill vara med oss igen!
Han är så klok min son. Jag sa varligt att om hon velat haft en kram så hade hon ringt, skrivit ett brev eller på nåt sätt visat att hon ville det. Då sken han upp och så sa han:
-Vilken tur att jag har två stycken gudmödrar, för nu har jag fortfarande en som vill vara med mej!

Stora N fiskar med sin gudfar, Timmy och lillasyster.
Många finns runt oss och det är jag glad för.

Och så är det. Han har många som bryr sej om honom och som visar det ofta. Vilket han kommenterar ofta. Han tog samtalet bra. Vi har vidrört vid ett par tillfällen efter det men han har inte gråtit, inte varit arg. Bara sagt att vi får se om hans gudmor en dag kommer och då får vi veta vad hon vill säga. Det kändes så skönt och jag är så glad att han är så klok och förnuftig. Jag är stolt som en tupp hur han hanterade sina känslor och jag är glad att han är en sån förlåtande själ. Mer än någonsin är jag övertygad om att världens bästa unge bor under mitt tak. Min Miraklebäbis har blivit stor. Stor, förståndig med ett stort hjärta!

Buske under armen

Alla vi i personalen reagerade när vi såg den orakade armhålan i mellon i lördags. Jag tror någon fällde en kommentar, men efter det var det inte nån som sa nåt. Vad är det liksom att kommentera? Alla är vi väl dåliga på att raka oss då och då. En del väljer det medvetet, låt det stå för dem, varför bry sej liksom? Och ok om man nu tycker att de tär lite fult att se. Säg det till kompisen. Men går det inte lite för långt när det läggs ut trådar på fb om det? Hamnade på en blogg där hon visade att det tagit orimliga propotioner..... Vill man delta i sånt? Låt tjejen vara! Hon kanske är en askysst kompis, en stöttande syster och jobbar med ett yrke där hon hjälper människor. Spelar det då nån roll om hon inte rakat armhålan bara för att vårt samhälle för tillfället att vuxna kvinnor ska se ut som små bäbisar, hårlösa på så många ställen som möjligt. Är inte det tvistat så säg!

Förskräckligt!

Jag tycker det är förskräckligt det som hänt under natten! En 11-årig tjej har förvunnit sedan konduktören på ett av SJ;s tåg kastade av henne. Flickans storasyster hade biljetterna, men hon var på toaletten. Så då fick tjejen inte vara kvar. Problemet är att hon tydligen har svårt för det svenska språket. Hur ska hon då klara av att ta sej hem? Hon sitter ju i en främmande stad i ett land där hon inte behärskar språket! SJ;s vaga ursäkter är skandal. Jag blir så förbannad. Rasism skulle jag tippa på låg bakom nattens händelser. Nu hoppas jag att flickan hittas och att SJ  gör omstruktureringar i sitt företag. Tågen kan varken hålla tider vinter eller sommar. Informationen suger och kundbemötandet är ju vidrigt! Kan de bli mer misslyckade än vad de är nu?

Att bo nära sjön

Vår sjö. Vårt andningshål

Vår sjö är inte den finaste i Sverige. Inte ens topp 100. Vattnet är inte klart och blått. Mer grumligt och brunt. För några år sedan hade vi problem med alger. Nu är det vass, löv och pollen som gör att vattnet ibland ser lite skräpigt ut. Men det är inget fel på vår sjön. Vattenprover visar att sjön visserligen inte mår så bra biologiskt, men att vattnet inte visar några som helst farliga partiklar. Alltså fritt fram för alla att bada. Och som vi badar!
Eftersom det inte är den finaste sjön så är det ingen rusning till vår sjö. Det är mest vi i området som badar, och en o annan cykel- eller båtgäst. Eftersom vi har två badplatser bredvid varandra så faller det sej så att badplatsen vi har får vara i fred och den andra badplatsen drar till sej fler gäster. Två, tre familjer max brukar det vara om man har otur (eller tur om man känner sej social).

Hundarna kan alltid vara med. Dessutom får de nyttig simträning!

Att bo så nära sjön och ah de möjligheterna som vi har är livskvalité som är obetalbar. Hundarna får vara med oss hela dagarna. Jag behöver inte ha dåligt samvete för dem och vi kan vara därnere hur länge som helst. Ungarna kan roa sej i timmar med att bada, hoppa från bryggan, bygga sandslott och räkna båtar som åker förbi. Hundarna får apportera, leka med oss och träna passivitet vid strandbrynet. Det blåser svalt vid sjön och på sommaren är det runt 25grader i vattnet. Det är helt fantastiskt! Makalöst. Jag får nypa mej i armen om och om igen för att inse att vi bor i paradiset. Så här varma dagar som vi har nu, då bor vi nere vid sjön.

Vi plaskar och leker i vattnet, njuter av känslan.

För mej innebär de här möjligheterna att varje dag finna anderum. Jag har lugnet runt mej. Den stressiga vardagen kan kopplas bort mycket snabbare nu än när jag bodde mitt inne i stan. Jag kan sätta mej på altanen och lyssna på tystnaden. Jag kan gå ner till vattnet och ligga och flyta medan jag stirrar upp på den blå himlen. Jag kan hitta tillbaka till balansen bra mycket snabbare idag än vad jag har kunnat. Jag blir tacksam för livet av att bo här ute. Det är obeskrivbart vilken skillnad sjön gör för mej. När jag bodde i min farfarfars lilla torp hade vi också "på-landet-känslan" men vi hittade ingen svalka heta sommardagar. Ingen skridskobana på vintern. Och jag saknade det. Redan då. Nu har jag möjligheten och jag använder den. Andas. Njuter. Lever.

Estniska snåltarmen

Jag är inte snål som i snål. Jag är inte heller särskild ekonomisk. Men att vara en familj i Stockholm är VÄLDIGT dyrt. Jag räknade kronor och saldon i huvudet hela tiden. Det var inte roligt att lämna fram kortet i huvudstaden. Redan innan vi parkerat bilen hade vi minus på kontot. 10kr för att få komma in i huvudstaden. Sedan 110kr för att få parkera! Lägg sedan på 240kr för att åka tunnelbana ett dygn. Det här betalade vi innan vi ens kommit fram till hotellet! En middag, med mat som smakade absolut ingenting, gick på 450kronor. Och då delade tjejerna på en pizza. Stora N tog fem tuggor av sin pasta och till och med Marcelo lämnade sin oxfilé- pasta kvar på tallriken. Jag åt fläskfilén av ren snikenhet och hunger. Det godaste på maten var havsaltet jag strödde över..... Vi tog glass och Slush efter en tur på Djurgården. Fyra glassar och en Slush, håll i hatten, 250kronor! När Mittimellan N och jag fikade i gamla stan tog vi en kaka och varmchoklad - 250kr, kling! Tur att inta alla följde med! Hotellet kostade en bitt över tusenlappen, och det visste jag ju sen innan. För att få parkera utanför Skansen fick vi betala 190kr för fem timmar. Det är ju hutlöst! Maten på Skansen, lite korv och pomme, 365 kronor och frukosten för oss alla gick på 300kr. Ingen mat i Stockholm smakade speciellt bra. Därför gjorde det ännu ondare att betala för nåt som inte var speciellt gott. Snabbmaten i Norrköping är 100gånger bättre! Och vi åt bara snabb mat en gång i Stockholm.... Utöver det här betalade vi entré, lite dricka, kvällsmat, trängselskatt när vi lämnade stan och lite annat smått och gott. 


Jag känner hur morfar vänder sej i sin grav. Hans estniska snåltarm är vida känd. Jag har nog ärvt mer av den än vad jag tidigare trott. För det gjorde ont, fysiskt ont varje gång jag knappade in koden till kortet. Men jag hade mysigt och barnen, Marcelo och jag fick spendera lite spännande tid tillsammans. Lite måste man ju få unna sej här i livet. Men nästa gång tar jag med matsäck!

Earth hour

I går var det dags för den årliga earth hour. När världen släcker ner för att tänka en stund på vårt konsumtions samhälle, miljöförstöring och vart vi är på väg. Vi släkte ner vårt hus. Tände några ljus men också en ficklampa. Mina barn + ljus = brand. Så för säkerhetsskull hade vi ficklampan till hands. Vi parkerade oss i badrummet, läste lite, jag duschade en snabbis. Sedan flyttade vi oss ut i vardagsrummet och satt i soffan och lyssnade på tystnaden, vi pratade och vi lyssnade på varandra. Det var en sån skön stund där inget tog vår uppmärksamhet från det som egentligen är viktigt. Vi. Ingen dator, ingen TV, ingen telefon, ingenting. Marcelo kom hem och undrade varför vi gick på sånt skit som earth hour. Vi har inte precis lika ståndpunkt här i livet. Men även han satt i soffan och lyssnade till tystnaden i skenet av våra ljus. Hans stressade kropp blev tung och lugn. Hans mörka vackra huvud var så tätt, tätt intill mitt. Av bara den anledningen borde vi tar fler stunder som den igår. Att bara få vara nära varandra, utan störningar. Utan avbrott. Att vara vi. Vi som är så viktiga. Vi som är viktigast.

Vinter- IGEN

Med risk att orsaka lynschstämning; så himla skönt att vintern är här igen! Tio minus grader, strålande sol, gnistrande snö, det är som gjort för pulkaåkning. Jag har varit så deppig när slask och is har förstört det som var en sån lovande vinter. Och även om et liten gnutta hopp i bröstet tänkte att nu är altan frilagd från snö för resten av säsongen och vren kommer vara tidig i år så vet jag ju, jag VET att februari är årets sista vintermånad. Allt smält före mars blir is och slask. Vintern kommer tillbaka. Det roliga (eller sorgliga) är att det tycks som alla bilförare glömt att det är vinter. Till och från jobbet har det varit flera avåkningar och kollegor har ojat sej över att behöva hämta barnbarn i detta " förskräckliga väder". Det är vinter. Inget konstigt med det. Det enda tråkiga är att nu när jag äntligen fått tillbaka min bil så frös låset fast i går på judon. Annelie öppnade bakluckan och fällde  baksätet medan jag ringde Marcelo. Stora N fick krypa in och försöka öppna dörrarna. Det gick inte. Dörrarna var och förblev låsta. Till slut fick han upp dörrarna där bak och vi fick klättra in den vägen. När vi kom hem kunde Stora N öppna dörren på sin sida, men mitt lås i förardörren är total trasig. Så jag får klättra in och ut genom bilen. KUL!!!! Men förutom det så älskar jag den här typen av vinter. Låt det vara så här i tre veckor till. Sen hällregn och snabb snösmältning i fyra dagar och sen vår. Så blir jag nöjd och glad. Men nu lite frukost.

Deprimerande

Jag har trott att jag lider av vårdepressioner. Så som min närmaste kvinnliga släkting i rakt uppstigande led lider av depp på hösten. ( jag har många minnen hur pappa skickade hem pengar från sin båt på de sju haven med orden köp nåt snyggt så känner du dej lite bättre, och det hjälpte för stunden. Men sen grät hon igen). Någonstans i slutet av Januari sjunker jag ner i tröstlöshetens träsk för att blomma upp på nytt i maj när sommarvärmen börjar komma. Jag är en av de få jag känner som hurrar när vintrarna har varit som de sista två åren. Mer snö, tack. -20 grader. Finfint. Det blir bra! Men nu har jag kommit på, det är inte våren som får mitt humör att sjunka ner i stövelskaften. Det är detta JÄVLA slask- och is skiten som punkterar ballongen. Jag hatar verkligen när plusgraderna får snön att smälta och breda ut sej som en matta över alla vägar och fält, för att sedan bli fryst dagen efter till en ishal bubbelis. Det resulterar i blöta fötter ena dagen och halkolyckor andra. Och även om det snöar på sen igen är snön inte lekbar i. Den är stenhård, frusen, svår att gå på/i med en halvhård skare som skär sönder tassarna på hundarna och smalbenen på mej. Så nu är jag med andra ord på dåligt humör fram till sista snöflingan har tynat bort i vår. Lycka till alla mina vänner. Att umgås med mej den närmaste tiden lär inte vara muntert!

Tank om taskighet

Jag har funderat ett tag nu. Men jag har inte kunnat sätta ord på det, vet inte om jag kan det nu heller men jag gör ett försök. 


Jag har funderat kring hur vissa människor kan ha så benhårda regler runt sin egen person så att alla andra faller till korta. Jag tänker på personer som är minutöst punktliga till en träff exempelvis. En del, inte alla, blir otroligt sura om inte den andra personen är lika punktlig. Men sen när de själva, efter egna nycker, ställer in fem minuter före träff så ska det vara okey. Jag har själv varit med om det ett par gånger. Jag brukar sällan sätta en tid utan brukar säga runt halv men de som är punktliga menar halv. Kommer jag då fem minuter sent blir det sura miner. En annan gång ser jag till att då komma i tid, för man lär sej vilka människor som inte klarar av att vänta ett par minuter. Men strax innan jag hinner fram till mötesplatsen kommer ett sms, jag kan inte, vi får ta det en annan gång.Sånt händer, tråkigt tänker jag, vänder bilen och far någon annanstans. Sedan blir jag bemött med sura miner nästa gång det är nåt som jag inte kan leva upp till. Innan personer gör om liknande saker själv, men då är det för att ett viktigt samtal kom emellan osv. 


De jag möter som har detta beteende är oftast i människor i arbetssituationer som  på universitetet, för jag orkar inte riktigt med att umgås privat med människor som vill att alla ska ta hänsyn till deras nycker medan alla andra alltid är en besvikelse. Eller så försöker de säga ifrån om nåt på ett sätt som är ganska otydligt. Jag har ett minne från en som inte ville att man skulle ringa efter klockan sju på kvällen. Det är bara att acceptera. Men själv ringde hon vid tio på kvällen eller bad om att man skulle ringa efter åtta vid ett flertal gånger. När det sedan var en i gruppen som ringde vid åtta vid ett annat tillfälle så blev hon jätte upprörd.  Ni respekterar inte mina regler eller känslor skrek hon under sitt vredesmod dagen efter. Fast hon själv brutit sin regel och bett oss bryta den flera gånger.... konstigt! Ett par gånger har jag tänkt att det handlar om mej. Men det gör det aldrig. Jag har sett hur dessa personer gör likadant med alla. Bygger upp relationer för att sedan raserar dem med orden; att alla andra är idioter, inkompetenta, opålitliga osv. Jag undrar hur en människa blir så? Självklart är det inte en lycklig människa. Men hur rättfärdigar de sina regler inför sej själva? Hur rättfärdigar de sina egna dåliga sidor inför andra?


För jag tänker att om jag inte accepterar att människor gör fel mot mej, då får ju inte jag göra fel mot dem. Vem orkar vara perfekt hela tiden? Jag hade ett samtal med min bästa vän innan jul där vi pratade om att såra andra, att vara plump osv. Och då sa hon saker som jag vet att hon själv inte följer. Nu tillhör inte hon kategorin här ovanför. Tvärtom hon är väldigt generös i sin person, förlåtande och stör sej väldigt lite på sin omgivning. Men det som var intressant i vårt hypotetiska samtal var just att hon tog en ställning som hon själv inte följer. Och då började jag fundera om jag själv gör samma sak. Jag försöker vara ärlig med mina fel på en gång, som att jag sällan är i tid, tar på mej lite för mycket ibland och därför försöker sluta med det och  väljer att inte ta på mej mer just nu. Ja ni vet... Men det finns ju andra områden där jag inte är lika medveten. Och så tänkte jag på alla de personer som kanske har en ståndpunkt, men är inte medvetna om att de själva bryter den titt som tätt. Knepigt det där.


Relationer är komplicerade och på vissa platser i livet måste man agera med människor som inte har samma syn som en själv. Och då måste man förhålla sej till dessa personer. Men jag har upptäckt att jag själv har ganska lite tålamod för detta hyckleri. Och det gillar jag inte. På universitetet mötte jag några sånna människor, men jag hoppas att de inte finns på min nya arbetsplats. I min vänkrets existerar de inte såklart. Vad jag funderar kring är varför det här beteendet trycker på min ilskeknapp?  Varför blir jag så provocerad? Det är ju inte deras fel, det är ju jag som blir provocerad, alltså ligger det hos mej. Och hur ska jag kunna hitta den inre friden att inte bli irriterad? För jag blir som en bomb. Jag exploderar till slut. Och när jag exploderar så är det mina mindre vackra sidor som kommer fram. Jag har ärvt ett drag från min mor, som jag blivit medveten om sen andra påtalat det under åren. Jag säger saker som hamnar rakt på spiken, på ett elakt sätt. Jag låter med andra ord bara elak och frän. Och jag jobbar så hårt för att inte bli det så jag blir nästan lam i min argumentation. Jag vill inte säga för mycket som bara  låter taskigt. För jag vet hur vidrig Laila var när hon fick de de där rycken. Jag vill inte vara som hon.


Kanske därför jag stör mej på dessa människor, för de skapar reaktioner hos mej som påminner om min mors värsta sidor? Och jag vill inte vara vidrig.

Biten

Idag blev jag biten av ett litet grönt odjur! Den satt i min lampa i sängen och jag fick syn på den när jag låg och pratade med Nettan. Den var stor som min halva min hand. Men jag är ju inte rädd av mej så jag tog den helt sonika i svansen och drog fram den. Ilsket fäktade den med ben och antenner. Jag tyckte den var förtjusande innan den snabbt svängde runt och BET MEJ I FINGRET! Jag blev helt chockad. Jag kände munnens käftar runt min fingertopp. Vet precis hur läpparna slöt runt min pekis. Rent instinktivt kastade jag besten ifrån mej, fick lite panik och undrade vart den tagit vägen. Jag har ingen lust att vakna i natt med den där över mitt ansikte. Tillslut hittade jag den i bokhyllan. Lite snabbt fick jag ett par suddiga bilder av den innan den försvann ut i naturen, där den hör hemma.

Underliga djur det finns i vår värld!

Personligen tycker jag att vissa djur helt borde försvinna. Hit hör myggor och fästingar. Ingen nytta alls, utom som mat åt andra. Men annars, varför finns de? Vissa djur önskar jag vore lite annorlunda skapta, som getingar och myror. Jag hatar verkligen myror. Men jag förstår nyttan med dem, även getingar faktiskt, trots att de sticker och gör oss sjuka. Så de kan få finnas kvar, men måste de vara så aggressiva? Annars gillar jag nog rätt många djur. Både ormar, spindlar och skorpioner gör mej ingenting, även om jag är glad att vi har snälla varianter i vårt land!

TV

Jag sitter uppe med två barn klockan tolv på natten. Inte så vettigt..... Så inser jag, eftersom jag nästan aldrig tittar på TV numera, bara lite fotboll, att jag missat att So you think you can dance har börjat!!!! Men nu är jag igång. Nu ska jag inte missa mer. Frågan är bara vad vi ska glo på nu när programmet är slut för i kväll. Djurpolisen Sydafrika, CSI eller dålig humor? Bättre TV till folket tack!

Dumgummi

Idag upptäckte jag den. Jag var i Rådhuset i Norrköping. På stadsarkivets toalett. Jag hade inte märkt någonting. Inte känt något annorlunda. Men så var den där. Mensen. Som en kall klibbig påminnelse om hur det är att vara kvinna. Inte bara människa. Men just idag såg jag förvånat ner i mina blodiga trosor, höjde på ögonbrynen, blev lättad och förvånad på samma gång. Jag hade inte räknat med att få den nu. Men ack och oj vad skönt. Ett snabbt sms till Marcelo och en smilegubbe till svar.

För ett par veckor sedan, efter lite vuxen mys hände det igen. Klibbet stannade inte i påsen utan rann ut genom ett osynligt hål i gummit. Marcelo som nyligen beslutat att han inte vill ha flera barn blev tokig och svor på att aldrig mer ha sex. Det glömde han bort två dagar senare, och då hände det igen. Sedan dess har det varit nervös väntan på resultatet. Idag kom det. Blod i trosan och vi behöver inte köpa en större bil!

I bland är Gud god.

Han gav oss det vi ville ha. Tre bedårande, viljestarka barn. Inte fyra.

Jag röstar fortfarande på att han ska stänga butiken.

Undra om han är man nog att våga?

Vilket fall som helst är det dags för andra alternativ än dumgummi.

Julen är här!

Julafton är en av årets höjdpunkter tycker jag. Det är en dag då man firar familjen och kanske vänner, då man visar sin uppskattning för att vi får ha varandra. Man träffas och äter i hop, tittar på TV i hop, man umgås och spenderar timme efter timme med några av de värdefullaste människorna man har i sitt liv. En dag om året lägger man allt groll bakom sej, glömmer bort alla oviktiga struntsaker som skiljer oss åt. För vem vänder man sej till när det verkligen krisar? Vem frågar man om hjälp när alla ens källor är uttömda? Jo, förhoppningsvis dem man firar jul med.

Det är min syn på julen. Man ger varandra tid, men också några presenter, som ett bevis på sin uppskattning. För mej är julklappar, saker som man inte unnar sej själv, eller som man aldrig tar

sej i kragen och köper. I år fick jag mycket pengar på presentkort på KappAhl och H&M. Pengar jag aldrig skulle lägga på mej själv annars. Vissa är lätta att köpa åt, andra svårare. Min sambo fick en brandsläckare. Vi behöver en. Han fick sin cd-bok han velat haft i flera år och en termosmugg, helt enkelt för att han går upp för sent, hinner inte äta frukost eller dricka te/kaffe vilket resulterar i ett jävla humör. Han visste inte att han behövde en. Jag vet att det är en viktig artefakt för hans omgivning. För mej handlar inte julen

om att bräcka varandra i julklappar eller pengar. Det handlar om de små sakerna.

Jag har flera i min omgivning som är "anti-julare". Människor som inte stressar, men som stressar åt andra. De behöver inte själva handla, laga mat eller rusa runt efter julklappar. Eller kanske de behöver hitta en eller två. Men deras julstress är värre än om de haft nobelmiddagen hemma i lägenheten. Jag vet dem som spottar åt tomtarna, ryser åt familjegemenskap och HATAR att leta presenter. Hur mycket jag än försöker kan jag inte förstå dem. Vad är så illa att umgås med sina barn eller barnbarn? Vad är så jobbigt att handla en pryl på stan när det går så bra att göra det andra dagar på året? Varför gnälla över julmat när man annars älskar köttbullar? Man äter väldet som man tycker om? Och vill man inte så behöver man ju inte äta julbord 13 gånger innan julafton. Allt handlar ju om val. Man väljer själv hur man vill se på denna högtid.

Rent krasst ska vi fira jul för att fira Jesus födelse. Men om vi ska vara lite ärliga, hur många firar jul av den anledningen? Dessutom förlade man ju hans födelsedag just nu för att vinna över hedningar på den kristna sidan. På många ställen i världen hade man ju redan en fest för sina

andra gudar just när vintern var som mörkast. Så kanske firas inte jul för att Jesus föddes. Kanske firas jul just för att lätta upp mörkret, för att hitta en glädje i vinterns tröstlösa instängdhet? Kanske firas den för att vi ska visa att i osämjan så älskar vi dock varandra?

Jag älskar hur som helst både min familj och Marcelos familj. Jag tycker jag haft tur som får ha en sån stor brokig skara människor omkring mej. I år också en extra tanke till min svärfar som fick komma hem från sjukhuset dagen före julafton efter en hjärtinfarkt och kranskärlsoperation i Linköping. Vi kanske inte ska ta varandra för givna hela tiden. Vi kanske ska skratta att vi har möjlighet att fira jul med nära och kära i år också. För alla familjer har det inte så.

Barn

-Du kommer aldrig kunna få barn, men det har du väl redan fattat va.
Jag glömmer aldrig när jag klev in hos läkaren och orden kom forsande emot mej. Vadå fattat? Inga barn? Hur skulle jag kunnat förstå det?
Jag befann mej i ett skede av livet när jag var liten, skör och sårbar. På några år hade jag blivit fet, trött, apatisk och fått låtit livet stå åt sidan för att bara existera. Att skaffa barn var inte ens en påtänkt tanke vid den tiden. Jag var glad om jag orkade masa mej till toaletten och att jag inte gått upp 2oogram sen dagen innan. Men mot alla odds blev jag gravid några år senare. Jag blev frisk, gick ner i vikt och började leva igen. Mina barn är min stora gåva, och jag älskar varje sekund med dem. Det känns som ett mirakel att hålla Lilla N:s fot i mina händer, pussa hennes mjuka hals och stryka undan hennes blonda lugg. Jag älskar att vara förälder, och trots min variant av sjukdomen PCO-S så har jag i dag tre juveler som legat inne i min mage och kommit ur ett hål från min mage. Ärren kommer alltid att finnas, och jag bär dem med glädje. För det är en glädje att ha barn.

Min kusin Totte skulle bli en formidabel pappa. Nu har han och hans fru inte välsignats med några småttingar, och jag kan undra varför det är så orättvist. Han och jag delar inte livets glädjeämnen, vi har olika intressen, olika mål, olika liv. Våra personligheter skiljer oss åt men är det någon jag skulle önska ett tjog med ungar så är det han. En av mina bästa vänner arbetar inom socialtjänsten med att omplacera barn som har föräldrar som inte har vett att uppskatta och ta hand om sina barn. Jag skulle älska att sammanföra dessa två. För sosstanten är ständigt på jakt efter nya hem, men Totte och hans fru är fortfarande unga och kan på nåt sätt lyckas få små barnskrik i sitt hus, så det är deras resa.

Men gång på gång slås jag av denna orättvisa, att det finns barn som är oönskade och att det finns suveräna familjer som inte kan få egna. Det är orättvist. Debatten om familjens privatliv, rätten till...bla bla blaaaa.
Vissa skulle steriliseras, kastreras. De kan inte ta hand om barn och borde aldrig få några. Andra hamnar i omständigheter där de har blivit olämpliga föräldrar och har man förbrukat rätten att vara mamma eller pappa så borde barnets bästa vara i samhällets ögon. Vi behöver inte fler trasiga vuxna, vi behöver inte fler barn som lever med våld och droger. Vad samhället behöver är mer medkänsla, sympati och snällhet. För att uppnå det måste man ibland vara tuff.
För när du håller i ett barns lilla hand, när du smeker dess kind är du det närmaste ett mirakel man kan komma. En diamant, en juvel som behöver kärlek och ger så mycket tillbaka. Så mycket. Mer än du fått av någon annan i världen. Det gäller bara att lyssna och lära.

Det är min åsikt. Min insikt. En klyscha som är så sann, så sann.