Nya blogg-tag

Jag har haft stora bekymmer med att logga in på bloggen av några anledningar. Nu tror jag att jag löst det för jag har saknat att skriva här.


Mycket har hänt sen förra inlägget.

Det värsta: Pepino har dött. Han fattas mej. På några timmar gick han från att vara frisk och härlig till dödligt sjuk. Vi hade arbetat oss igenom den senaste krisen. Vi hade roligt ihop. Men så kom han inte till grinden. Jag visste där och då att det var allvarligt. Några veckor senare fick han kulan genom skallbenet i en häftig explosion. Han kämpade genom andningen, lugnade ner sej när jag pratade med honom och smekte hans vackra huvud. Sedan var han borta. Akut giftfång var domen. Han hade hovbens rotation i alla fyra hovarna. Mitt hjärta gick sönder. Inget är riktigt roligt sen dess.

Med hans frånvaro har ryggen bråkat järnet igen. Har varit väldigt dålig.

Jag har börjat träna på gym igen. Gått ner i vikt för första gången sen jag var 15 år.

Så välkommen tillbaka till min blogg. Kommer nu ha möjlighet att skriva mer. Men bara när det är nåt jag vill säga.

Fel på mej-igen

Jag är inte så tuff. Inte så tålig. När jag blir ledsen så blir jag så oerhört ledsen. Jag brukar lämna mitt jobb hemma. Inte låta det påverka min vardag. Såklart är det svårt ibland men nästan jämt lyckas jag. Så finns det dagar som häromdagen. Då är det saker som biter sej fast. Som går och gnager som ett häftstift i skon. Spelar ingen roll riktigt vad man gör, det går inte att ignorera. Det påverkar min sinnestämning, min lust och min ork. Jag ältar, vänder och vrider. Det värsta är att jag inte förstår. Inte fattar. Det blev fel. Allt kan gå fel ibland, men när det sägs att det gått fel många gånger, när det antyds att jag är fel många gånger- hur ställer man sej till det?


I ärlighetens namn har jag fått kritik så många gånger förr. Jag blir ledsen men kan ta det. Det jag har så svårt att förstå är när jag upplever att jag får skit för det som den personen själv också gör.
-Jag hatar när folk är sena. Du är sen du respekterar inte mej! Det här är kritik jag har fått av vissa- ingen av dem finns kvar i mitt liv längre. Jag kan köpa det. Jag lärde mej snabbt att inte bestämma ett visst klockslag utan ca-klockslag. Jag brukar vara inom spannet  10 minuter tidig till 10 minuter sen.  Men när samma personer kommer sena ibland eller ännu värre ringer i sista sekunden och avbokar-gång på gång.... då förstår jag inte kritiken. Jag har oftast inte blivit arg för det här... förens de flyger i taket på att jag är sen.


Nu valde jag ett litet exempel som inte spelar så stor roll. Men det finns liknande inom många områden. När jag sårar någon eller får dem att må dåligt så tar jag det väldigt personligt. Och just nu funderar jag om och om igen på hur jag ska kunna undvika att göra det som blev fel när jag ändå inte förstår vad det var som blev fel. För det som det skylls på är egentligen inte orsaken får jag veta. Att relationer ska vara så himla komplicerade! Jag vet att det här förändrade mej. För stunden. På mitt arbete. Antagligen orkar jag inte vara nån annan än mej efter ett tag. Och måste jag det byter jag jobb. Så funkar jag. Jag vill inte omges av personer som inte vill ha mej.


Jag känner sån frustration över att inte förstå. Klart jag vill fixa det jag gjort galet, men som sagt-vad är det som är galet? Kanske är det  svårare att förstå för mej eftersom jag själv har inställningen att blir det tokigt utgår jag ifrån att jag missförstått- miss i kommunikationen och sånt händer- personen sa en sak men menade det inte så hårt eller så frågar jag vad den menar. Jag utgår ifrån att personen menar väl och försöker att ignorera det fram till jag förstår vad som är på G. Men alla är inte så och jag kan uttrycka mej klumpigt så det är klart att jag kan framstå som ett monster....
Åhh - nu ska jag fortsätt med mitt malande i min ensamhet och inte här in public med dej.

Summering av 2015

År 2015 har passerat. Året då kroppen till slut inte orkade mer. Nu har kroppen gett upp, resignerat och sitter med händerna hängande vid sidorna  och säger att jag fixar inte det här längre. Jag hade fler skov än vad jag haft på länge. Kroppen gör ont. Men trots det har jag gjort så mycket som jag velat så länge.



Turkiet i februari

2015 var året då jag och Marcelo började resa igen. Bara han och jag tillsammans på äventyr. Vi var i Turkiet och vi var på Gotland. På våra resor lärde vi känna ett gäng härliga människor från Sveriges olika hörn och vi fortsätter hålla kontakten. Vad härligt det är att hitta människor man trivs med! Tillsammans med familjen var vi i Legoland. När jag var liten drömde jag om att få åka till Legoland. Men det var för dyrt. Nu var jag där med mina barn och det var en fantastisk dag i parken. Vi var i vårt älskade Danmark. Dit återvänder vi ofta. Som vanligt så fick vi en fantastisk semester där innan vi åkte vidare mot västkusten i Sverige. Nu sparar vi för vår livs resa som ska ske i år. Oavsett var vi åker i framtiden tror jag inte någon resa kommer vara så känslosam och viktig som den vi ska göra i år.

2015 började med att jag hade förlorat en hund. Pluto.


Lilla Gul levde några veckor bara.

2015 slutade med att jag förlorat två ankor, två höns, en kyckling och min äldsta son Bobbo. När Lilla Gul - kyckling dog mittframför ögonen på barnen pga elaka kråkor tyckte jag det var så hemskt. När jag kom hem fanns inte hens lilla kropp kvar. Allt var borta.

Kakan

Och när jag hittade fjäderhögen av Kakan...... tre djur på fyra dagar som bara försvunnit, allt som fanns kvar var en stor fjäderhög......  vi var så otroligt ledsna att vi knappt kunde prata om det. Och lite så känner jag med Bobbo med. Jag städar undan hans saker, pratar fåordigt om honom.


Bobbo fick jag ha i 13 fantastiska år.

Jag gråter inte riktigt. Jag klarar inte riktigt av att hantera förlusten av honom. Och just därför går det ganska bra ändå. Men det här nya året är det första året utan hund sedan många, många år tillbaka. Jag är glad att jag hann åka förbi Bobbos uppfödare i somras på semestern. Jag är glad att jag hann träffa henne och att hon fick se honom en sista gång. En sista gång.... usch jag ryser vid orden.

Pepino

2015 var första året som jag gick in i som hästägare. Det finns mörka kvällar jag önskat att det var ljusare, det finns sena kvällar jag önskat jag haft mer ork och det finns dagar jag önskat att kroppen inte gjort så ont. Men att ha häst som kräver att jag rör på mej, att ha en häst som tycker om att stå och gosa - det har gjort så mycket gott för mej. Det är inte många saker som gör mej så lycklig som stallet. Jag har under året testat beridet bågskytte, WE, bruksridning och häromdagen åkte jag snowracer bakom häst för första gången. Jag har gjort saker under året som jag inte ens drömt om att jag skulle göra och det får mej att känna mej levande. Det håller mej vid liv.


2015 var ett annorlunda år med mina älskade ungar. Barnen hade sina svårigheter och deras annars så lugna och jämna (?) humör har åkt berg-och-dalbana under hela året. Som mamma har jag slitit mitt hår och kämpat och kämpat för att ge dem verktyg, kratta manegen och låta dem lära sej av smällarna livet erbjuder. Det är inte helt lätt att vara mamma. Och hur mycket jag än njuter av föräldraskapet och tackar alla gudar över att jag fått mina tre barn så räcker inte det för att vara en bra mamma.

Mittimellan N på Carina och Lilla N på Bella.

Jag vill vara den bästa mamman. Jag vill ge barnen alla förutsättningar jag kan för att de ska växa upp och göra bra val och får vara så lyckliga de kan. Det här året har varit många vägval och jag vrider mej om nätterna och undrar om jag har gjort rätt varje gång. Samtidigt njuter jag av närheten vi har, förtroligheten - vi pratar om allt och hitintills har vi löst de flesta vägbulorna. Men det är inte förens de är vuxna som jag får svaret om jag gjorde rätt. Lång väntan. Längtar inte dit heller. Vill njuta av dem nu.

Stora N och jag vid starten på SMACK.

2015 gjorde jag mycket med barnen som jag längtat efter. Vi cyklade mycket tillsammans och allt kulminerade i ett cykellopp som jag och Stora N gjorde tillsammans. Det var magiska timmar i sadeln ihop med min 10-åriga son. Jag och barnen red också ut tillsammans. Något jag drömt om sedan de föddes. Nu gjorde vi det. Och vi åkte på cirkus turnée. Att uppleva ihop med barnen är ett av det allra bästa jag vet!

 

Advent kom i år oxå

Advent kom i år också.  Trots snöbrist, plusgrader ute och trots att varken Bobbo eller Pluto är hemma. För ett år sedan var vårt hus helt annorlunda. Så fort det kan ändras. Men nu följer vi traditionen, tar fram ljusen, tomtarna, bakar pepparkakorna. I år har vi gjort ischoklad och hängt snöstjärnan i altanfönstret. Glad advent. Till alla. Även om den är annorlunda. Puss. 

Teaser-inlägg

Vi drog på semester. Alla fem. Med den lilla bilen, tog den stora båten. Vi bodde i vårt älskade grannland. Vi gjorde kul. Vi var även hemma hos familjen på andra sidan Sverige. Vi hälsade på familjens senaste lilla tillskott- Molly. Vi klappade stora magen där de närmaste familjemedlemmarna ligger - tvillingarna Harry och Frej eller Tor eller Otto, eller vad de nu kommer heta. På onsdag kommer dem. Vi gosade med Valter, den nakna hunden med hår och busade med nya valpen Milo. Allt detta och mer kommer jag berätta om i ett senare inlägg, inte klockan 22.00 på kvällen efter stalltjänst. Det kräver lite bilder och kameran är inte här.

Nio år senare kom vi ut på nätet.

Ettor och nollor på lång rad. Att det kan få oss att muttra och svära så mycket. Men också ibland tjuta till av lycka. Jo det är internet jag pratar om, eller bristen på det. Sedan vi flyttade in i huset mellan två bergtoppar har vi haft det lite svalt med internetuppkoppling. Ligger i skugga för mobiltbredband, för långt ifrån masten för att få en bra uppkoppling. ADSL har gett oss internet.... fläckvis. Rätt som det är har det slutat att fungera och så funkar det igen. Trådar har inspekterats, män som klättrat i telefonstolparna utanför har gnuggat skägget, men vårt internet har varit detsamma. Så skulle vi få fiber! Kosta mycket, gräva en del, trasig gräsmatta och hål i väggen och ny dosa i huset. Men ingen kontakt. Många telefonsamtal, en irriterad make och jag som försöker lösa allt med de som kan, tillslut en som tog tag idet. Och internet skulle funka och det gjorde det. I fem minuter! Sedan inget internet igen. I går kom nya routern, allt skulle funka. Internetlampan lös obönhörligen röd. Tidig felsökning med Telia i luren nu på morgonen och vips så har vi fått det att fungera. Efter nio år i byn har vi nu äntligen ett internet som ska fungera!

Herre över tiden

Jag tycker att tiden rinner iväg. Jag vaknar klockan sex på morgonen och oftast är jag inte klar med alla sysslor förens strax efter tio på kvällen. Och då har jag inte hunnit med allt jag borde ha hunnit. Alltid är det något jag släpar med till dagen efter, veckan efter, månader efter. Det som inte är viktigast just nu måste jag prioritera bort.Idag när jag var i stallet funderade jag kring allt detta som ska hinnas med. Själv stod jag i stallgången och sopade hästbajs, halm och hö. Saker som måste tas om hand om surrade runt i skallen tills jag blev helt yr. Jag fick fokusera på borsten,

Min fina, blöta Pepino. Vi tränade trix idag.
Både i stallgången och i boxen. Då finns inget annat.
Bara två arbetande själar i symbios.

stråna och den monotona rörelsen. Det var allt som fanns kvar, det enda jag kunde kontrollera just då. Det var en sån konstig känsla jag fick idag. Som om jag drunknade men att jag samtidigt bara var med i en roman som jag själv skrev. Det var inte verkligt. Inte livet, bara fiktion, men högst verkligt. Sopkvasten räddade kvar mej i någon form av nu. Märkligt....

Jag tycker det är skönt att skjuta upp saker. Jag njuter av att ta makten över min egen tid. Att agera på det som jag mår bra av. Jag vill ha balans. Då bestämmer jag vad jag ska satsa på att göra varje minut. Och när jag känner den där totala makten, jag gör vad jag vill och kan, det är då jag blir effektiv och snabb. Samtidigt vet jag att det jag inte hinner med kommer att rasa över mej som en hylla full med böcker. Ibland kan jag, på pinkiv låta bli att göra det som är mest viktigt, för att jag njuter av att få bestämma. Men bara ibland. Nog sjutton är det trevligare att sjunga ihop med sonens gitarrklinkande än att byta lampa på bilen. Marcelo sa i helgen att han blir galen på mitt mañana-sätt. Han undrade vem av oss som var latinamerikan egentligen. Jag tycker om när jag blir effektiv och snabb. Då njuter jag av att vara jag. Det är som om jag går ur min kropp och står och klappar och hejar medan jag slutför alla sysslor. Påhejningarna sporrar mej ännu mer och jag kommer in i en snabb, snabb cykel som jag vet inte kommer hålla, men den är underbar! Jag är inte inne i sån nu. Jag behöver vila mycket. Andas. Ladda. Läka. Men tiden tickar iväg och omgivningen vill ha mer av mej än jag kan ge just nu. Kanske uppfattas jag som förvirrad just nu? Då blottas mina tankar. Men det betyder inte att tanken är färdigtänkt eller att jag står för den. Så nu letar jag efter snabb och effektiv.

Mina många ansikten, en dag i mitt liv.

Mina många ansikten. Mina många sysslor.

Jag, min arbetsplats, mitt krypin.

 På jobbet, som lärare. Lyssnande, fostrande, skrattande, glad. Planerar, sammanställer, pratar med elever. Sitter vid datorn. Faktiskt rätt mycket. Stannar i korridoren, höjer rösten, skrattar igen. Ett samtal med kollegor ett mejl från en förälder. Måste skicka ett mejl, skriva på skolbloggen, leta på lektion.se efter inspiration. Oskar är är alltid inspiration. Tar en kopp té, för in närvaron, skickar fem mejl. letar material, kopierar. Kopierar igen. Kopierar massor. Alldeles för ofta. Boka in samtal med chefen, bokar in möte med elevhälsan, bokar in möte med kollega, bokar in möte med två elever. Det knackar på dörren, någon har slagit sej. Plåstrar om. Blåser lite. Masserar lite. Även stora barn behöver kärlek. Gör en anmälan till rektor om en händelse. Älskar mitt jobb. Älskar mina kollegor. Känns bra.

Åka hem. Handla på vägen. Mat är bra. Mat är gott. Hundmat, hönsmat, människomat. Lyssnar på radion. Tycker om P3. Ler rätt mycket. Hämta barn, åka hem. Ingen aktivitet idag. Överlycklig Bobbo. Klappar lite. Laga mat, pratar om dagen, spelar ett parti schack, medlar i bråk. Skrattar rätt mycket. Ta hand om diskmaskinen, duka, 

Fiolläxa, rita med Lilla N.

kramas med dottern, telefonen ringer, svara. Säga åt Bobbo att sluta slicka, dra fram skräp till återvinningen, lägga rena tvätten i torktumlaren, ladda en maskin till i tvättmaskinen. Äta mat. Prata. Skratta. Stanna upp. Andas. Åh så blir det skäll. Alltid vid matbordet. Kladd, lek... usch! Plocka undan, torka, lyssna på sonens nya sång. Borst håret på dottern. Ta tid på fiolläxan, förhöra matten, förhöra veckans ord. Säga hej då.

Packa hö. Nöjd. Lycklig.

Åka till stallet. Kallt, mörkt. Jag undrar vad jag pysslar med. Åker tråkiga vägen, snö i strålkastarna. Inget bra på radion. Stanna bilen, känna lyckan. Leta efter pannlampan. 

Zeus och Pepino äter
i mörkret.

Hämta grimskaft och grimma. Ta med en godis. Ut i hagen, ropa på den svarta. Kramas. Hans stora vackra huvud i min famn, i mina händer. Borsta, kratsa, prata, smeka. Känna genom benen, klia. Klia mycket, det är skönt. Hela läppen åker fram i välbehag. För halt för träning. För hårt i backen för träning. Telefonen ringer. Sonen vill att jag ska komma hem. Packa hö. Mycket hö till många hästar. Släcka, åka hem.

Gården mörk. Pannlampan tänds. Släppa ut Bobbo. Han far som en galning runt, runt. Hämta hönsen som sitter på altanen, bära in dem i hönshuset. Passar på att njuta lite. Pratar med varandra. Deras förvånansvärt lena pälsskrud, känner på den. En gång till. Försiktigt släppa ner dem inne i hönshuset. Städa bort allt bajs. Fylla på maten. Byta vatten. Skocka lite med de svarta. Ber en kort bön att ankorna är på väg in. Idag tur. Fylla på lite spån och halm. Ankorna går in. Alla fyra äter tillsammans. Två stora ankor, två små hönor. De pratar hela tiden. Jag ler. Jag är glad. Jag känner mej harmonisk. Nattar dem. Stänger dörren, låter värmelampan vara på. För säkerhetsskull. Stänger grinden. Busar med Bobbo. Tränar litegrann. 

Träna i mörker. Allt är för mörkt efter fyra.

Han halkar. Han är lika glad ändå. Snön lyser upp. Vår tid tillsammans. Han och jag. Vi två. Jag ler. Är glad. Han är otroligt pigg. Kör lite parkour. Bara lätt. Sedan in. Egentid, med alla barnen. Samtal i enskildhet. En kort stund. Känner mej stolt över de tre. En extra lång kram.Är glad. Tillfreds. Tittar in i rummet. Inte välstädat, ger TV-, Ipad- och spelförbud till dagen efter. En suck, men de vet. Nattar barnen. 

Baka nu?

Är sen inte klok. Börjar baka. Klockan närmare tolv på natten.  Bloggar, plockar,duschar. Avslutar med en kopp i sängen och en halvkass tv-serie på paddan. Ljuva sömn.

Ömmande kropp- sen ska jag...

Jag behöver verkligen strecha. Det ska bli dagens stora uppgift. Streching. Jag vet inte om min kropp är som andras kroppar, jag hör aldrig att någon annan som ställer sej och strechar bara för att de dör om de inte gör det. Jag vaknar varje morgon med ryggvärk och rumpan är i hopdragen, axlarna helt kompakta och knappt uträtbara.

Ha ha, mina starka, vackra muskler.... under allt fett, gör ont
och behöver behandling. 

 Nu har jag dessutom tränat överkroppen en del, verkligen inte mycket, men en del och då blir det ännu tydligare. Igår körde jag
Wii Sports i 1½timme. Idag ska jag se om jag kan köra lite dans och när jag är så där lagom trött då ska jag strecha igenom hela kroppen. Det är ett helt företag att göra det. Mycket smärta och lite resultat men ändå så himla skönt. Jo, jag är tacksam för att jag har en fungerande kropp, skulle jag vara förlamad så skulle jag längta efter den här kroppen. Jag kan ju gå, rida, jobba, tänka osv. Men i hemlighet önskar jag mej en kropp som de flesta andras. En som svarar lite mer när man arbetar med den. Och kanske lite mindre ont/stel/öm. Men så är inte fallet och då får jag leva med den kropp jag har. Och idag står streching på programmet. Idag vägde jag mej på kul. Det var inte kul. Men ett litet, pytte minus iallafall. Det tar jag igen till frukost. dansa och strecha gör jag senare, efter stallet. Bobbo berättar just att han verkligen behöver få jobba lite. Ska bli kompis. En kortis innan stallet sedan lite mer efter lunch. Efter det har jag lovat skridskoåkning. Och just det, akut behov av att handla är vi idag, det får bli efter skridskorna, för jag har jag verkligen lovat ungarna. Allt för att behaga alla. Men sen SKA jag strecha......

Livet upp och ner

Min dator har gått sönder.
 Min Ipad är försvunnen.
Jag ligger efter i skolan.
Jag har varit sjuk i ett par veckor.
Vår värmepump strular.
Lilla N har problem med maten - alltså även humöret.
Jag har lite för lite fritid.
Vi fattar inte hur vi ska koppla in fiberslangen i huset.
Pluto är halt. Han är är farligt halt. Korsbandet. 
Hans skada ligger som en blöt filt över familjen. Svårt att andas.

Bobbo mår faktiskt bra.
Jag får uppleva massor av nya saker - intensivt just nu.
Min man får inte nog av mej.
Mina barn vill hänga med sin ocoola morsa.
Jag bor på i en magnifik liten by, precis där jag vill vara.
Jag är älskad.
Jag älskar.
Jag har ett suveränt jobb.
Jag har en intressant bisyssla.
Jag har fantastisk fritid när den väl uppstår.

Livet är rätt bra ändå!

Kortinfo

Hejs svejs du läsare!
Har jag sagt att jag egentligen inte är sån dysterkvist som det framstår här på de senaste inläggen? Har jag nämnt att problemen som avhandlar några futtiga poäng på högskolan egentligen är totalt irrelevanta och inte är mer viktiga än en fis i rymden? Har jag sjungit tydligt nog att mina problem i världen inte är större än så här just nu och jämfört med de tusentals döda och smittade ebolapatienterna i Västafrika, Spanien och Nordamerika så är min bekymmer rätt begränsade. Viktiga, men begränsade. Idag kunde mina fina tjejer nästan, nästan gå ner i spagat! Som de kämpat i två år och nu är de så nära! Min underbara son följde med och tränade Pluto i den stora parken inne i grannstaden, Pluto är helt slut nu och jag hade det underbaraste sällskapet ever i hällregnet! Hur kan man tycka att det är jobbigt med barn? Jag fixade uppgiften igår. Jag har dock inte fått den rättad så om jag klarade uppgiften eller inte kvarstå att se. Fyra arbetsdagar kvar till höstlov och åtta timmars ostört pluggande varje dag som väntar. Usch vad hemskt men välbehövligt! Nu ser jag mest framemot helgen. Det ska bli så spännande! Jag lovar att uppdatera er när allt är klart. Men ni vet redan vad det är; jag ska på äventyr med Pepino! Vad jag ska göra nu är inte så svårt att lista ut. PLUGGA!
Tjingeling!

Kvällssvammel för att få rensad hjärna

Det börjar finnas rätt så mycket som ligger och dammar. Sånt jag skjuter upp, sånt jag kan göra en annan dag. Som att läsa veckobrevet från dotternsklass, eller klippa gräset en sista gång. Jag borde verkligen rensa inne i tvättstugan, eller tvätta kläder men framförallt borde jag åka och handla kläder. Men vet du vad, jag orkar inte. När man ha häcken full med saker hela tiden så måste man bortprioritera saker. Det jobbiga kommer när de bortprioriterade dammtussarna kommer och hugger en i hälarna. Och nu kommer de. Jag försöker sparka bort dem, men jag vet att jag inte kan blunda länge till. Jag måste ta hand om dem. Men inte idag. Nu ska jag skriva en text till universitetet. Ännu en. Så jag kan bocka av ångestlistan. En sak i taget. Ett steg varje dag. Babysteps. Se inte framåt, bakåt eller åt sidorna, bara här och nu. Idag tog jag hand om disken. I morgon ska jag ta en sak till. Sedan har jag seminarium. Jag hade tänkt att försöka fixa den med. Allt småbrus, extra  jobb, lägger vi i dammhögen. I morgon ska jag ha möte med chefen. Medarbetar samtal. Vi ska planera min fortsatta utveckling och analysera året som gått. Jag kan verkligen inte komma på nåt vettigt att säga. Halsen värker, näsan snörvlar. Jag är lite småsjuk. Lagom mycket för att inte orka men inte tillräckligt för att stanna hemma. Men samtidigt vill jag visa mej på tårna, på hugget, visa vilken tillgång jag är. Jag kommer sitta och suga på en halstablett och tappa bort mej mitt i en mening. Sedan ska jag berätta hur bra det går på högskolan och universitetet. För jag är inskriven på båda. Ska försöka klara båda. Och be om ledigt en dag i veckan..... tror ni det kommer gå bra?

Törstig

Det är kväll, jag är törstig. I morgon börjar alla mina barn i skolan igen. Maken ska jobba. Jag ska till läkaren. Sonen har gråtit halva kvällen, dottern började sympatigråta. Jag är verkligen törstig. Vi firade av sommarlovets sista dag med glass, Stor glass, supergod glass på känd glassrestaurang. Maken snarkar nu sittandes i soffan med sonen i knät. Jag är vaken. Döttrarna sussar gott i sina sängar, hamstrarna äter och hundarna vilar. Ensam vaken. Och väldigt törstig, och mätt. Nästan lite illamående. Träningsvärken är helt otrolig. Det värker ta mej sjutton överallt. Men i morgon ska jag röra på mej då kanske lite lossnar. Jag vet inte om jag ska väcka mannen och gå och lägga oss eller låta honom sova i soffan. Vet inte om jag själv vill somna så jag vaknar till den nya veckan. Jag trivdes den här veckan. Det var en bra vecka. Vill jag verkligen ha en ny? Jag har bloggat lite politik. Det blir en del tänkande kring det nu. Valet närmar sej. Samtidigt ska jag undervisa i politik och vara neutral. Jag är oerhört mån om att försöka vara neutral, men självklart kommer jag misslyckas. Så fort du har en åsikt kan du inte förhålla dej till den utan att visa det. Men målet är att eleverna inte ska veta vilket parti jag röstar på eller företräder när de går till valurnorna fredagen den 12 september. Jag ska upp tidigt i morgon. Jag ska orka med en morgonpromenad före frukost. Sedan ska jag följa mina tre barn till skolan. Hand i hand ska jag gå med Lilla N in i klassrummet. Hon har redan förutspått att skolan kommer bli katastrof. Jag ska ha möte med frita om Lilla N. Undra ved de vill. Sen ska jag ha möte med Lilla N;s lärare. Jag tycker verkligen inte om henne. Verkligen inte. Behöver jag vara professionell i det? Eller kan jag få vara en känslosamma förälder? Nej för dotterns skull är jag leende och tyst. Jag ska möta Mittimellan N;s nya lärare. Åh vad jag hoppas att hon kan rädda min dotter. Hon som flera gånger vägrat gå till skolan, snälla säg att den nya fröken ser henne! Sean är jag med sonen en stund. Jag har fått brev hur allt ska gå till, men jag har ingen aning, har glömt det jag läst. kanske bäst att leta rätt på lapparna igen? Nej nu måste jag verkligen dricka. Bäst att sluta skriva. Behöver sömnen. Ska bara leta rätt på lapparna först. Godnatt!

Svammelinlägg

Jag brukar alltid mjukstarta när jag börjar jobba. Och egentligen gör jag väl det i år med. Men ändå är jag helt trött. Ont i kroppen har jag. Nerverna löper amok vilket gör att det skickar smärtsignaler överalltifrån. Pluto är ...... inte halt men han har ont i bakvagnen. Han lekte med boll förra veckan, det var inget bra. Bobbo mår bättre nu när det inte är så varmt och Lilla N har fått borrelia. Märks det att jag är trött och lite deppig? Alltid när jag är trött. Mu ska jag skriva en artikel till en tidning. Fick reda på det idag, deadline kl 12.00 i morgon. Bästa att sätta fart. Favvisprogrammet The Ride börjar snart. Tejenis

Kvällssvammel

Så var sista tentan skriven. Jag är så trött! Fortfarande har jag en  uppsats som ska bli klar. Målet är att kunna skicka in den under nästa vecka. Men eftersom jag inte gjort annat än att skjuta upp allt annat i livet så försöker jag ta igen det nu. Läxläsning med ungarna, träning med hundarna, middag tillsammans på altanen, jag som skjutsar till sista träningen innan genrepet, sitta en stund i soffan.... Så mycket jag inte gjort sista veckorna., som är dags nu. Nu kommer kvällarna var fulla av föreställningar med cirkusen, men jag SKA verkligen till stallet. Det bara är så. Så småningom ska jag också ringa en vän eller två.

När jag gick ur tentalokalen igår kväll vid halv nio började jag skratta. Och jag har nog inte riktigt slutat än. Vilken lättnad det var! Vilken börda det är som släppt. Jag tror inte jag blir godkänd, för även om jag skrev mycket skrev jag nog inte rätt saker. Mitt minne sviker mej. Hjärna och kropp är uttröttade, men jag gjorde mitt bästa. Mer kan jag inte kräva av mej. Just nu är jag inte bättre än så här. Det duger. Lyckan vore ju komplett om jag verkligen klarade tentorna och blev godkänd på uppsatsen. Klar, färdig med delmål ett. Men än är det för tidigt.

 Jag har så mycket att blogga ikapp, det ska bli kul när jag får tid att göra det. Nu känns det som livet kan börja igen. Kvällarna kommer inte vara överbokade längre. Judon tar slut. Cirkusen är fullfräs två veckor till sen är det över. Då är det bara fotbollen kvar, och jobbet och politiken. Som jag ska sova! Snart är det sommarlov ochjag får sju veckors, eller var det sex veckor? ledigt på raken. GÖTT. Tre veckor simskola och en vecka cirkusskola sen var det två veckor kvar...... Inte tänka på det nu. Nu är det harmoni och mjukhet som ska dominera. Puss på er! 

Våren välkommen!

I piskande hagelregn sprang vi till bilen för att ta oss till grannbyns valborgsbrasa. Vinterjackan var på, ungarna dyngsura, men visst skulle vi titta på elden!

Första året vi bodde här och gick ner till sammankomsten så kände vi inte någon. Stora N stod tätt intill mej och vi tittade på alla människor och jag kommer ihåg att jag tänkte; om några år känner vi dem här. Då kommer mina barn springa runt som de andra gör nu. Nu är vi där. Av Stora N såg jag inte så många sekunder efter att vi väl kommit på plats. Lilla N hittade en liten tjej som hon klickade med direkt och sedan var hon i sin lyckobubbla utan sin stora syster. Ungarna köpte lotter, vann på chokladhjul, gungade och roade sej kungligt. Jag var glad över att känna de vuxna, 

Fyrverkeri och brasa för att få hit värme!

så jag hade det lika trevligt jag när jag stod och tjôtade med olika människor hela kvällen. Regnet slutade tack och lov ganska snart. Och medan elden hungrigt slukade riset så var det som den också åt upp den kalla vårvintern, för nu på morgonen 1maj vaknade vi till +12C och sol!

Lite uppdateringar bara

Jag har gått upp i tid på jobbet. Jag undervisar numera i både SO och NO. Jag har börjar universitetet också. Mina barn är sjuka hela tiden. Jag vabbar igen. Hög feber hoppar mellan barnen. Och så är de hur pigga som helst där emellan. Jag fick hämta ett barn på dagis för hög feber, några timmar senare var hon bra och den lilla som hade feber istället. Och så har det fortsatt. Jag har tagit på mej lite mer ansvar inom kommunpolitiken och jag är klar med 
halva tävlingsledarutbildningen i freestyle. Pluto är halt och vi har snölossning här hemma, så Bobbo tycker hela världen är otäck och vägrar gå ut. Jag är kär i min underbara Marcelo och upptäcker fantastiska nya sidor hela tiden som får mej att må bra. Några som inte mår bra är delar av hans familj. Det är sorg och kaos och vi får försöka stötta så gott det går. Telefonledningarna har inte funkat här sen i december och sista tiden har det även drabbat internet. Nu har Telia varit här och fixat, så nu har vi hemtelefon igen och jag hoppas att internet ska funka. Jag är grymt sugen att anmäla till freestyletävlingen i Linköping i påsk, men som det är nu går det inte att träna  och då blir jag tveksam trots att det är länge kvar. Vi har börjat äta snabbmat här hemma för att hinna med vardagen, pyttipanna, potatisbullar, pastasås, köttfärssås har fyllt våra dagar och det känns som kroppen gått i baklås. Mår inte alls bra av den maten. Hur sjutton hinner alla människor med allting? I dag ska det iallafall bli ordentlig mat!

2012

Dags att knyta ihop säcken för 2012. vad var jag med om? Vad var bra? Vad var mindre bra? Många händelser faller ju i glömska men jag ska försöka spalta upp året som jag minns det!


Händelser under året:

• Stora N blev korthårig igen
• Vi köpte två fruktträd
• Tälta på Öland med barnen och Pluto
• Blev politiker på riktigt
• Avslutat Bobbos tävlingskarriär
• Jag blev 36. Helt ofattbart!
• Jag bytte jobb
• Jag var i fjällen för första gången i livet - i Romme, en långhelg.
• Trappan kom på plats och golv på övervåningen

Negativt under året

• Igge och Tina dog
• Jag blev biten av Pluto
• Hundslagsmål för många gånger
• Vattenskada
• Allt gick sönder här hemma - stora kostnader
• Pengarna räckte inte till det vi planerat
• Sjukdom i familjen som vänt upp och ner på allt
• Lilla N;s mystiska sjukdom som gör oss alla galna
• Höll på att gå in i väggen

Positivt under året

• Blivit upp över öronen förälskad i Marcelo igen
• Huset blev renoverat
• Violettas bröllop
• Jag blev enormt stolt gudmor till två fantastiskt fina ungar, Alma och Milou
• Edith kom äntligen till världen. Som vi längtat!
• Stora N har hittat ro bland sina kamrater
• Pluto klarade två klasser i lydnad
• Barnen tävlat Bobbo
• Hittat ett härligt lydnadsgäng att träna med varje vecka
• Debuterat i klass 2 i freestyle
• Debuterat med Pluto i agility

2012 var ett mellanår. Inget speciellt hände. Men känslan är ändå att det varit mycket kamp. Vi har fått slagits mycket om detaljer. Det har varit jobbigt. Men inte katastrof. Jag har inte varit glad, men heller inte deppig. Det har varit bra, det har varit dåligt.

Ett inlägg om mej!

Jag vill så gärna skriva ett inlägg. Och jag har börjat det här inlägget ungefär fem gånger med olika teman. Dels om mina bästa vänner, jag så många och underbara. Dels om mitt jobb, oj vad de var arga idag på mej när jag lät eleverna busa lite. Dels om hundarna som nu ska få börja öva på nästa trick och Pluto ska få börja träna vittring, men jag får liksom inte till det. Tankarna kommer inte ner i händerna och allt blir bara huller om buller. Kanske skulle jag skriva om mej istället? Vem är jag, så här 36år efter min födelse?

Jag

Jag är lite för burdus.

Jag är lite för gåpåig.

Jag är lite för rättfram

och enligt vissa lite för ärlig.

Man kan också skriva om det till att

Jag är inte blyg.

Jag är nyfiken och intresserad av andra på riktigt.

Jag säger vad jag tycker.

Jag ljuger inte för dej.

Jag är överviktig och trött på det. Jag är kär och lycklig över det. Jag har ganska mycket energi och jag gör aldrig saker för att vara elak, även om det blir fel ibland. Jag tror jag är en bra vän som ställer upp när det behövs men jag älskar mej själv så jag låter mej inte utnyttjas. Jag älskar djur och drömmer fortfarande om att kunna jobba med djur på en proffissonell nivå, varför inte en getostfarm?Och jag drömmer om att nåndag få ge ut en bok som jag har skrivit. Jag är en person som kan vara oerhört social och försöker ofta göra det enkelt för folk runt mej men jag är också en ensamvarg som söker tystnad, ensamhet och kan bli folkskygg. Jag är dålig på att avsluta saker och strular gärna till enkla saker. Vilket irriterar mej oerhört. Jag är en visionär med stora drömmar och med havet i blodet. 

Jag är ett maskrosbarn som vuxit upp och jag är stolt över att mina ärr inte är öppna sår. Jag är stolt över att jag mot så många odds har ett fungerande liv där jag inte lever i en dokusåpa med nya skandaler hela tiden. Jag är stolt över min förmåga att älska hett och starkt och inte skämmas över det. Det gör ont när band klipps men samtidigt är jag stolt över att jag inte kastar bort människor som betyder något. Det får göra ont när människor jag bryr mej om väljer andra vägar. Jag får vara svag och älskande. Att vara svag är ingen svaghet. Det är mänskligt.

Jag har ett hett temperament och en vass tunga som jag inte alltid förstår. När jag blir arg blir jag bestämd men försöker vara saklig. Gör någon fel kan jag lätt förlåta men jag brukar inte våld på mej själv och släpper igenom vad som helst. Vill du ha mej får du visa det. Jag är värd det!

Jag är en mamma ut i varje fingerspets. Min viktigaste roll, min härligaste identitet. Jag är lärare och pedagog. Älskar att lära ut. Älskar närhet och goda samtal. Beröra ämnen som betyder nåt på riktigt. Kallprat i all ära, men riktiga samtal är passion. Jag är skorpion i mitt stjärntecken. Allt är berg och dalar. Väldigt lite mittimellan. Jag passar inte alla. Kommer inte bli ihåg kommen som "världens snällaste". Jag är en medelmåtta på det mesta. Jag låter andra lysa men har en längtan efter att själv också få göra det. Jag har ett liv som jag är nöjd med. En histora som ger styrka men också svaghet. Jag är jag och jag är på väg att bli lite bättre!

Försenad...igen!

Vägen till jobbet är inte smärtfri längre. Vägarbeten och en lotsbil som visar hur vi ska köra, när vi får köra...... 23minuter stod vi helt stilla 
häromdagen. Men visst är hösten fin och eftersom jag är en förändrad person så sitter jag där i bilkön och njuter av utsikten och alla färger, sedan tar jag upp mobilen, ringer till jobbet och säger - Jag blir försenad idag igen.......