Nya blogg-tag

Jag har haft stora bekymmer med att logga in på bloggen av några anledningar. Nu tror jag att jag löst det för jag har saknat att skriva här.


Mycket har hänt sen förra inlägget.

Det värsta: Pepino har dött. Han fattas mej. På några timmar gick han från att vara frisk och härlig till dödligt sjuk. Vi hade arbetat oss igenom den senaste krisen. Vi hade roligt ihop. Men så kom han inte till grinden. Jag visste där och då att det var allvarligt. Några veckor senare fick han kulan genom skallbenet i en häftig explosion. Han kämpade genom andningen, lugnade ner sej när jag pratade med honom och smekte hans vackra huvud. Sedan var han borta. Akut giftfång var domen. Han hade hovbens rotation i alla fyra hovarna. Mitt hjärta gick sönder. Inget är riktigt roligt sen dess.

Med hans frånvaro har ryggen bråkat järnet igen. Har varit väldigt dålig.

Jag har börjat träna på gym igen. Gått ner i vikt för första gången sen jag var 15 år.

Så välkommen tillbaka till min blogg. Kommer nu ha möjlighet att skriva mer. Men bara när det är nåt jag vill säga.

Hästsommar

Jag hade ett mål denna sommar, att starta min häst i någon form av tävling. Jag lade de tankarna på is när jag kände att jag tappade förtroendet för honom. Istället har målet blivit att vi ska hitta tillbaka till hans harmoniska jag igen. Där vi jobbar som en enhet och där jag kan lita på honom och där jag inte pushar honom för hårt. Det har tagit sin tid. Vi är inte riktigt framme. Men när vi red ut på en klättertur häromdagen struntade jag i att sätt på inspänningstyglarna för första gången sedan i våras. Jag har haft dem som stödhjul eftersom han inte bockar med dem.


Jag har inte tränat program med honom på länge. Istället har det blivit skogsturer, travsträckor och klätterturer. För varje liten delseger har det känts som jag vunnit en miljon kronor. När hans svettiga kropp kämpat uppför en backe eller när han med svingande steg på lång tygel skrittat hemåt med pigga, glada öron framåt. Då är jag på toppen av världen. Han är min älskade häst som utmanar mej, ger inte riktigt det jag kanske drömt om, men det jag tror jag behöver. Han har en personlighet som jag aldrig tröttnar på och en acceptans som förundrar mej.



Nu kan jag så smått börja drömma igen. Vad vill jag hitta på med min älskade häst. vad skulle jag vilja testa? Finns möjligheten ska jag faktiskt se om det finns möjlighet att åka på några WE- clinics, träna lite dressyr och kanske satsa mot målet att en gång starta en debutklass i WE. Jag drömmer också om att starta en pay-n-jump. Att hoppa med min koloss till häst, bara på kul. Han älskar att hoppa, men vi behöver en ridbana att träna på, hinder att hoppa över. Men som Benny sa häromdagen; -Det finns alltid en anledning att slippa träna- och då är inte viljan så stor att komma vidare.
 Och det har han ju så rätt i. Mitt största hinder, som jag ser, är att vi inte har en transport. Så då får jag väl skaffa kosing och köpa en. Just nu dock njuter jag av en hästsommar, där jag rider ut med mina barn på äventyr och upptäcksfärder med min älskade, fantastiska häst.

På´t igen bara!

I måndags var han till salu. Jag funderade till och med på att sluta med hästar. Han har varit så hispig och dum sen jag ramlade av. Och jag känner mej osäker på hur jag ska lösa problemet.


Dagen efter avkastningen ramlade jag igen. Inte av Pepino men av pallen när jag skulle kliva upp. Då slog jag mej rejält och har fortfarande ont. I benet.

Att vila en stund med getterna
 i solen var skönt!

Så i morse hade vi morgonfodringen och jag övertalade sonen att följa med som ledare- ifall det skulle behövas. Mat portionerades ut, stallhästarna släpptes ut, ankor och höns fick mat och vatten, hö, grismat... ja allt som behövdes gjordes.Både getter och grisar ville bli kliade och när morgonbestyren var klara hade kroppen lagt av, så vi lade oss i gethagen, Lilla N, Stora N och jag och vilade i 40minuter innan vi tog in hästarna.


Jag bestämde mej för att vi skulle försöka lämna tryggheten på banan- där jag än så länge kunnat hantera Herr P, mot att ännu en gång testa backträningen. För att känna mej ännu mera säker satte jag på inspänningstyglarna på yttersta hålet. Jag vet att det inte är något man ska rida med, men han får inte samma styrka i att kasta upp huvudet bakåt och bråka. Han är LITE lugnare med dem på. Så för min skull satte jag på dem. Solen strålade och luften var vårvarm. Och idag var han min kille. Idag var han den Pepino som jag känner igen. Det var lite schvung i steget, utan nervositet. Han stannade, behövde tänka och gick sen vidare. Vi travade några steg, han segade ihop- precis som han alltid gör i början. Stora N fick hjälpa honom vid tre tillfällen, bara påminna honom om att gå framåt, men resten klarade vi själva. Vi red öppna och sluta, skänkelvikningar till både höger och vänster. Han arbetade på tygeln, reste ryggen och ryggade i när vi gick i nedförsbacke. Han var alldeles underbar!

Lilla N testade också alla dessa övningar för första gången i sitt liv, utan att få nån större hjälp av mej. Vi hade en genomgång innan vi hoppade upp, sen red hon helt själv. Och lyckades!

Dagar som den här är en lisa för själen och självförtroendet!

Dock skrek kroppen NEJ NEJ NEEEJ. Så det blev starka värktabletter och sömn när vi kom hem efter fem timmar ute i stallet. Men nu vill jag abrarida och rida och rida. Hoppas han fortsätter vara som den kille han varit innan vi drog iväg. Och att vi fortsätter utvecklas från det!

 

 

Avkastad

Jag vet inte riktig när jag förstod att jag faktiskt skulle ramla av. Men det var en stund där jag låg liksom var långt ut till höger, i luften och min häst fortfarande kastade sej åt vänster som vi fick ögonkontakt. Jag liksom väntade på att han skulle stanna till så jag kunde rädda mej, som han alltid gjort. Men han fortsatte bocka och kasta sej. Han tittade på mej lite förvånat, som om han undrade varför jag inte rätade upp mej. Sen stöp jag. Stora N beskrev att jag såg ut som jag rullade ihop mej som en köttbulle. En tjockis köttbulle.


Jag låg där på backen ock konstaterade nöjt att jag fortfarande höll kvar i tygeln. Jag låg på rygg. Det var kallt. En snabb utvärdering konstaterade att jag dragit i huvudet ordentligt på det isiga fältet. Jag undrade hur det kunde göra så ont i huvudet fast att jag hade hjälm. Sen konstaterade jag smärta i hela ryggen och bröstkorgen. Jag kunde andas, men det kändes att jag fått ett hårt slag för jag kunde inte dra in ordentligt med luft.


Så nu hade det hänt. Ända sedan vi kom hem från Chile har inte Pepino varit som han var innan. Han har varit lite halvt galen och inte riktigt lika säker när vi rider. Jag har jobbat på det. Men med mycket värk i kroppen har inte ridningen riktigt fungerat som jag velat. Det har blivit lite tråkigt till och med. Nu hatar jag ju denna årstid med lera, is, halkigt, blåsigt och kallt. Och en hästtidning jag läst under gårdagen hade massor av nya roliga övningar i backe som jag ville testa. Och jag testade- och nu låg jag här. Pepino stod stilla. Jag reste mej. Så nu har det hänt. Min första avramling sedan jag bröt handen förra gången. Första gången jag ramlade av min egna häst.


Det tog nästan en kvart att komma upp igen. Andningen funkade inte. Jag kom inte upp. Jag skakade lite i kroppen, men när andningen funkade så hoppade jag upp på Pepino igen. Han var hispig i blåsten. Lilla N fick agera ledare och tog honom i grimskaft. Bara som ett stöd till honom, och som en extra snuttefilt till mej. Sen jobbade vi vidare i 30 minuter. Upp och ner för de två backarna. Tillslut var jag nöjd och det kändes som det blev nästan som jag tänkt mej. Övningarna var roliga, men det är klart att avramlingen kommer inte göra mej tryggare på honom. Speciellt inte när han är som han  är just nu.  I morgon blir det en ridtur igen, så får vi se hur det känns då.

Vinnaren är.... Pepino

Priset till stallets skitigaste häst går till.....................


PEPINO.... såklart

Före

Efter en stund och många nysningar senare.......

Efter.....

Min lilla mammagris!

Varmt i luften, varmt isjälen

Att inte må bra i kroppen men ändå kunna njuta av dagen..... Jag kan göra det ibland. Just nu strejkar hela kroppen. Men solen sken, det var plusgrader och det kändes som vår. I stallet var det lugnt. Elin var där. Fina, lilla Elin. Med det främmande språket, svenska, men annorlunda från mitt. Jag älskar att lyssna hur hon betonar stavelserna. Vilka uttryck hon har när hon säger orden. I dag valde hon att vara med mej. Hon tog lilla svart,

Yogi. Red honom på fältet medan jag longerade stora svart, Pepino i solens mjuka strålar. Luften skön. Det kändes som det gick att andas igen. Gräset var fuktigt gul, brunt. Min kille gjorde vad min kille gör. Arbetar på, protesterar, utmanar mej, låter mej inte ha tråkigt.  Han är stor, han är vacker. Han gör min själ så mycket nöjdare.

Idag var inte bara luften varmare, idag blev atmosfären, livsglädjen lite varmare. Halt och lytt lämnade jag stallet. Hel och glad var själen när jag styrde hem mot min familj.

Ramla av...nästan

Mörkret är så ångestskapande. Snön har lyst med sin frånvaro och det gör att varje gång vi åker ut tills stallet är det mörkt, mörkt, mörkt. Känns som om jag vandrar i en värld av mörker där ljuset aldrig når in. Jag har försökt att motionera djuren. Men det är tröstlöst. En gång hoppade jag upp och red i en kvart innan jag var nöjd och hoppade av. Halt, kallt, halkigt, lerigt, geggigt. Vi har ingen ordentlig paddock, ingen ordentlig belysning så alltid detta tröstlösa mörker. Jag kan inte direkt påstå att jag tycker det är superkul att träna häst denna årstid. Men så har det varit länge och jag ställer mentalt in mej på att vintern blir viloperioden. Ändå tycker jag synd om mina hästar nu. Tycker det förtjänar mer än att bli borstade, kramade och älskade. Men för två veckor sedan gav jag upp. Nu blir det viloperiod. Punkt slut. Det betyder såklart inte att de slutas rida helt. På helgerna åker vi ut i dagsljuset och rider och rider och rider. Nu kom snön i veckan och det jagar bort den värsta mörkerångesten men hästarna kommer få vila ändå. De går ju ute så de kan ju röra på sej om de vill.

Frida på Chanelle längst fram, sedan Mittimellan n på Yogi
och så Pepinos uppmärksamma öron såklart.

När vi rider på helgerna  blir det en hel del ut och klampa på okänd mark i skogen. Över stock och berg, över diken och under tallar. Vi travar en hel del och drar någon galopp då och då. Idag stack jag och Mittimellan N ut på våra hästar tillsammans med Chanelle och Frida. Vi red ömsom i vacker trollskog och ömsom i kalhygge eller igenvuxen ungskog. Vid ett tillfälle fick vi vända och då hände det nåt.


Pepino har nog taskigt lokalsinne och vill inte bli lämnad helt själv i okänd mark. Chanelle vände och tog en väg, jag tänkte gena.... men det tänkte inte Pepino. Som på en femöring snurrade han runt som värsta westernhästen som spinner runt. Jag var ju inte beredd och var på väg att trilla av. Men han är så skön, för när han väl kom runt och kände att jag tappade balansen stod han stel som en staty för att jag skulle lyckas få tag i manen och försöka hindra fallet.


Ansiktet frös till, på Pepino!

Och så hände också. Det hade räckt med ett steg åt sidan eller att han sänkt huvudet så hade jag trillat av honom för första gången. Men där stod han tills jag samlat mej. Sedan slappnade han av och sänkte halsen. Det var en upplevelse!


Som alltid blir han genomsvettig när vi är ute. Kanske har han fått mina svettkörtlar? Men i det kalla vädret så frös den kondenserade värmen i huvudet på honom.

Alltid krullig och svettig efter ridtur!

Något jag aldrig sett förut. Han var alltså frusen i ansiktet medans kroppen var plaskblöt och krullig utan frysta pälstoppar. Yogi är som alltid helt lugn. Vid ett tillfälle ökade han takten självmant när han kom på efterkälken. han varken hoppar över diken eller gör tvära kast. Mer pålitlig häst får man leta efter. Fem timmar blev det i stallet i dag. Det tar tid att ha roligt!

Första advent 2016

Så kom då första advent. I dag. Många har fuskat och satt upp stakar och ljus i fönstren sen innan. Men inte vi. Vi väntar.  Men vi började denna blåsiga och kalla advent med en adventsritt med det två svarta. Förra sommaren hade jag stora problem att rida ut på Pepino. Jag gick ut och red hem.

Jag på Pepino och
Mittmellan N på Yogi.

Nu rider jag alltid ut, men det är fortfarande lite svårt för honom att hålla högre gångarter en längre sträcka. Jag tror det beror på hans osäkerhet. Idag vinglade han över vägen. Ville röra sej sidledes istället för framåt helt enkelt. Han har en enorm längtan hem! Tror också att han har världens sämsta orienteringsförmåga. När vi var 1km från stallet ville han vända och rida hemåt- åt andra hållet. 500 meter från stallet började han kasta sej och försökte vända. Jag idiotförklarade honom helt. Han har ridit där så många gånger men fattade ändå inte att vi var hemma. TOKHÄST. Men jag fick honom att gå framåt, men jag hade tänkt galopp- skritt blev det. När han kom över krönet och insåg att jo men visst- vi var ju hemma. Då gick det knappt att hålla honom! Han gnäggade, skrek och taktade.


Svettig och lockig efter 1½timme ute i kylan.

Yogi hade med stort lugn fortsatt hemåt och litade helt på att Mittimellan N skulle ta honom rätt, så han var låååångt framför oss. Det var en ansträngande ritt både för Pepino och mej. Men det slog mej ändå så långt vi har kommit ändå. Inga spö, lite hårda ord på hästryggen kanske, men med snälla metoder arbetar vi oss framåt och genom hans svårigheter.

Det är jag stolt över, både honom och mej. Det blev en varm ritt trots kylan och blåsten.


Väl hemma blev det bak, matlagning och adventsljus. I år blir det inte så mycket pynt. Men gardiner, stakar, stjärnor, dukar och några tomtar åkte fram. Julmusiken flödade i högtalarna och stämningen blev så där juligt mysig. Nu välkomnar vi julhetsen, värmen och den kärleksfulla familjen! 

Välkommen Yogi




Pepino och Yogi i stallet.

Mitt i en varm strålande sommardag fick jag samtalet. Från polisen. Det är många tankar som far genom ens huvud när de presenterar sej från polisen. Inte en enda är trevlig, kan jag säga. Men det förbyttes snabbt och tre dagar senare var jag på väg till Båstad för att hämta hem en islandshäst till tjejerna. 

Det var den skitigaste häst, utan att rullat sej i lera, som jag någonsin sett. Liten, svart, och vägrade visa sin personlighet men samtidigt så underbart snäll. Full med eksem, sår, avskavd man och svans, vacker? Nej inte speciellt. Ful? Absolut inte.


 


På en vecka lärde sej tjejerna att rida mer än de gjort på ett år av lånade ponnysar. Med Yogi känner de sej trygga på hästryggen och vågar trava och galoppera själva. När han blir rädd stannar han och liksom hukar sej.
 Pepino, som fortfarande tvekar om vi verkligen ska gå ut, när vi rider iväg tar svans på Yogi och stannar inte lika ofta.


Yogi till höger älskar sina kompisar.
Här äter han ihop med Mårten och Bella

Yogi älskar att bli kliad runt öronen, att gå i skogen och sina hästkompisar. Från att sett ut som en skabbig liten ponny liknar han nu mer en mullig shettis. Vinterpälsen har vuxit ut och han är välrustad för snön som lyser med sin frånvaro. Så från att ha varit hästlös, till medryttare och med tre små barn som mest gnällde i stallet har vi nu två hästar och tjejerna är självgående i stallet och vi rider och tränar ihop. På bara några få år. Livet är fantastiskt!

Mittmellan N och jag på våra hästar ute i skogen.

Ett under!

Jag har träningsvärk. Ryggen har fått muskelinflammationer igen eftersom jag använder kroppen  vilket betyder smärta direkt. Jag ska inte säga att allt gör mega ont men det är liksom inte jätteskönt. Så idag tänkte jag vila kroppen. Pepino skulle  få gå ut på riktigt grönbete- äntligen. Så jag gjorde det som börjar bli en vana. Jag hoppade upp barbacka, men denna gång i bara grimma, för att rida bort till sommarhagen. Det här var något jag bara drömde om för ett par år sedan! För utomstående kanske det inte alls känns som ett mirakel, men för mej är det just det- ett under! Dels att jag har min egen häst som jag faktiskt kan rida barbacka på. Men också att jag kan sitta på hästryggen utan sadel...... herregud jag kunde knappt hålla balansen med sadel när jag började rida igen.  Nu gör jag det. Visst är det vingligt som tusan när Pepino inte själv håller 100%  balans ex om han tittar bakåt, svänger osv. Men jag rider ut det med. När han går framåt i lunkande takt känner jag mej helt säker! 

Att kroppen börjar hitta tillbaka är helt fantastiskt. Att nervbanorna hittar sina spår och börjar fungera... jag kan inte beskriva vad det gör med mej. Träningsvärk och inflammationer gör ont men bakom det finns det en kropp som lyder igen. Den häftigaste känslan ever!

Tack för att jag fick Pepino!

Jag och Pepino. Det är vi två som kamperar ihop. Jag har börjat kräva mycket mer av honom nu än förra året. Jag vågar mer. Han är sådär sommarslö som han var förra året också, och då gillar jag honom som bäst. Det är mer tryggt än höst-och-vinter bockandet. Jag har någon form av längtan att få testa att tävla honom någon gång. Och nu känns det möjligt. Vi jobbar tillsammans. Min fina kille. Jag är så stolt att få vara hans matte och jag uppskattar så himla mycket den livskvalité han ger mej. Tack för att jag fick honom!

Min häst

Min häst.

Min stora fina, lufsiga, lurviga, knasiga, egensinniga och känsliga häst. Jag älskar honom på ett helt galet sätt.

 Han utmanar mej och mina rädslor. Han tvingar min kropp till saker jag inte skulle ha gjort om han inte funnits. Saker som får min kropp att bli starkare och rakare.

 Det finns saker jag vill ändra hos honom. Det finns saker jag vill ändra på hos mej pga honom. Alernativet till Pepino... Jag vill inte ens tänka tanken. Det skulle vara så som det var innan Pepino. Så vill jag inte ha det.

Min häst.

Min vän.

Min rehab.
Min utvecklare.

Min styrka.

Ridlektion

Dottern fick rida lektion på Bella igen. Det var ett tag sen sist. Att dela sitt hästintresse med sina barn... eller att dela ett intresse med sina barn är faktiskt himla fantastiskt! I stallet så gör vi saker ihop och just hästarna är en passion i upptågande för Mittimellan N. Hon var så stolt och glad efter lektionen. De tränade på att trava, rida lätt, rida i 8:or, slalom och mycket annat. Bella surade ihop lite men lyssnade tillslut när dottern blev mer bestämd.

Pepino löshoppade fast vi inga hinder har.

Och just det där att hon klarade av Bella fast hon inte först trodde att hon skulle göra det... det leendet är obetalbart. Till och med sonen tycke det var himla trevligt i stallet. Han fick inte rida men han fick agera godisskål när jag löshoppade Pepino. Att göra saker ihop med ungarna är det bästa jag vet. Och eftersom Elsa var med kändes det ännu mer komplett på nåt sätt. 

 

En riktigt bra dag



Fantastisk ridtur idag.
Jag och Herr P.

Vad är en riktigt bra dag egentligen? Jag känner hur det spritter i min själ, det bubblar liksom glädje ut ur hela mej och jag kan inte hejda det. Jag är så in i böveln nöjd, och glad, och lycklig, och tillfreds och NÖJD! Då har det väl ändå varit en bra dag? Eller var det bara delar som var bra? Kanske är det vädret som får mej på så bra humör?


Egentligen borde man väl säga att det är familjen som gör en bra dag. Eller att man varit ute på äventyr och upplevt saker som får mej att vara uppspelt. Och visst älskar jag äventyr, jag älskar att uppleva saker som jag normalt inte gör men jag är så himmelens nöjd med min vardag. Min vardag rockar fett! Nu har jag visserligen lov. Jag går hemma med barnen. Sover mycket. Städar lite, får laga mat flera gånger om dagen men framförallt är jag ganska många timmar i stallet. Att ha häst är så sjukt glädjespridande. Pepino är min ultimata utmaning. Han är en av det mest tryggaste hästarna att hålla på med i boxen. Klumpig som han är kan han trampa på nån fot när han flyttar på sej men värre än så blir det inte. Han ger så mycket kärlek och han rullar sej i så mycket lera att jag varje dag får lång träning i att borsta honom. Armarna värker, axlarna värker av träningsvärk. Sedan ska det ridas och benen får jobba som en galning, balansen likaså.

Mittimellan N skrittar Pepino på banan.

I dag fick Mittimellan N skritta fram Pepino. Och hon lyckades! Det har aldrig hänt förut. Han vill inte gå framåt, stannar eller är livrädd och dansar runt. Men idag fick hon jobba hårt och de tog sej framåt.  Varv efter varv. Sedan hoppade jag upp och vi tränade övergångar i skritt, trav och till och med galopp idag när banan inte var så lerig. Han var fantastisk. Jag är så lycklig. SÅ LYCKLIG! En bra dag i stallet gör en bra dag. Så är det.

Vi löshoppade Shouni efteråt. Det var också rena euforin. Både jag och Mittimellan N var trötta som nyvakna kissungar när vi åkte ut men efter en kort stund var vi pigga och efteråt är det som om energin inte tar slut. Att fylla sin vardag med sånt som gör en lycklig. Det tror jag är konceptet till ett lyckligt liv. Det är en bra dag idag. En riktig bra dag!

Vad som behövs

Jag hälsade på Molly häromdagen. Hon hade smala ben, tunn pannlugg och kraftig, stark kropp. Hon gosade med mulen och var uttrycksfull med sina öron. Hon var brun.
Ögonen lite avvaktande. Ibland såg hon nöjd ut när barnen kramade hennes mjuka hals och ibland vände hon avvaktande bort huvudet. Men en liten morot kunde bota hennes skepsis. Jag ställde den magiska frågan och då tittade hon på mej och lade sedan mulen på min axel och invid min hals. Hanna red henne tills svetten rann. Pigga ben, samlad galopp. En fin liten häst att träffa.


Sedan åkte jag hem till min Pepino. Vi red på banan. Jag på Pepino och tjejerna på Shouni. De skötte sej själva. För mej gick det halvbra. Först helt ok. Sedan när alla små  ponnysarna kom tillbaka efter uteritten satte dampmonstret i honom  fart. Men jag jobbade på små volter, fortsatte kräva arbete. Han kastade sej, reste sej en aning, sparkade och hoppade upp och ner. Men jag fick tillbaka honom. Han kunde börja jobba koncentrerat igen. Han gick ner på tygeln och arbetade i form på ett sätt han inte gjort med mej förut. Han var fortfarande lite explosionsartad och varje gång vi red i trav på volten så kastade han sej, men på fyrkanstspåret gick det bra. Det som slog mej var att jag satt bättre kvar i sadeln nu än vad jag gjorde för ett år sedan. Alla timmarna i sadeln börjar bygga min balans, bygger mina viktiga småmuskler och skapar aktivitet i nervtrådarna ner till benen igen. Jag behöver inte aktivt tänka vilken muskel jag ska röra först i ena benet och sedan i andra benet längre. Kroppen fungerar bättre. Jag satt kvar i sadeln utan några större bekymmer. Jag blev inte rädd. Kanske en aningens irriterad men mest stolt över att jag lyckades med det jag bestämt mej för att göra. Vi tog oss igenom utbrottet som varade kanske tio minuter utan att jag behövde höja rösten, bli arg eller rädd. Det är precis vad Pepino behöver. En ryttare som hjälper honom igenom hans svårigheter när de uppstår och visar vägen till ett harmoniserat förhållande till ridning och omvärlden. Jag är så himla stolt över oss båda!

  

Inga bilder togs när vi red på banan, men när tjejerna tog ut hästarna till hagen passade jag på att
fota duktiga Pepino och älskade Shouni.

Pepino- en svart, fyrfotad Åza

Jag rider på hans rygg. Svär över att han bråkar med mej, bockar ibland, han slår med huvudet och skriker. Än så länge har jag inte ramlat av. Han gör det ändå snällt. Men jag är rädd för att åka av. Jag är rädd för att bli rädd. Men under tiden så tränar vi på att trava i slalom, ringa i klockor, övergångar mellan halt, skritt och trav. Vi rider ut, fast det är då han bråkar som mest. Vi longerar och vi tränar på lätta dressyrprogram.

Sakta men säkert kommer vi längre med våra tricks och numera går han lös efter mej allt oftare, än med ett grimskaft runt halsen som en extra försäkring men ändå, ett stort framsteg! Och vi går framåt. Han blir smalare, får mer muskler, mer ork och han börjar bli bekväm i våra övningar. Jag älskar våra mysstunder, när vi busar i hagen och samspelet när ridningen fungerar och vi båda är nöjda.

Nu börjar jag längta efter riktig långa långritter. Han hänger med ut på långa varvet, men jag är inte helt säker om vi skulle välja andra vägar. Kanske skulle han försöka vända, vägra gå? Eller skulle det gå bra nu? Snart ska vi testa. Jag brukar säga att jag har en köpt en häst som är som jag. Känslig, snäll, envis och som har väldigt svårt att lyda när jag blir tillsagd. Men Pepino är killen som håller mej uppe. Han gör mej lycklig. Han utmanar mej. Han gör mej till en reflekterande människa.



Barnen med Shouni och Pepino

Raketer

Det är väl knappt man vågar erkänna det -  men jag gillar fyrverkerier vid nyår. Och eftersom vi bor på landet så anordnas inget lokalt utan man få själv stå för de uppbrända pengarna. Och det gör vi. År efter år. I år var det första gången som i inte hade en skotträdd hund hemma. Så det var med viss vemod jag gick ut för att själv få vara med om uppskjutandet. I vanliga fall står jag inne och glor i fönstret med hög musik och ett öga på Bobbo. Vårt hus är bra på det sättet. Det hörs väldigt lite in. Men inte i år. Där stod jag med min svärmor, barn, man mfl och hurrade med sorg i rösten varje raket som for upp på himlen. Varje bang hyllades med en applåd och grannarnas jubelrop. Att jag fick delta beror ju på att Bobbo dog. Han är borta. Död. Aldrig mer. Så det var inte bara en bra känsla när jag stod där på gräsmattan. Men visst var det fint. Visst var det mysigt. På sju minuter var alla raketer uppskjutna. Det blev mörkt och tyst igen. Nya året hade infunnit sej. Nu är det slut på smällandet i vår by. 

Jag hörde mej för hur de hade gått i stallet. Alla hästarna går ju ute dygnet runt. Men inte en enda av hästarna hade ens lyft huvudet från hölårarna. Vi har fått tag på väldigt fint hö. Nästan som gräs. Mums säger dem!

Snowracer bakom häst.

Ameli på Salle galopperar med Lilla N och Nalle på snowracer bakom sej. Superkul!

Att tolka bakom häst är något jag alltid velat testa. Idag åkte jag snowracer bakom häst. I skritt, sen i trav och tillslut i galopp. Över fälten. Snön var hård, isig yta. Det var roligt. Men fingrarna höll inte taget hela tiden så jag voltade två gånger. Mina händer som inte fungerar. Men jag får leva med dem. Men jag typ tolkade bakom galopperande häst idag. Och Lilla N var med mej. Hon åkte också snowracer. Yihaa! Vintern är fantastisk!

Idag testade jag också loksele på Pepino. Har ju någon plan på att köra in honom. Misstänker att han någon gång haft sele på sej förr. reagerade inte alls. Elin hjälpte mej. Hon gick med kedjor och klingande.

Med vinterpäls blir man varm. Men alltid kul
att testa nya saker. Lokselen var inga bekymmer

Inga bekymmer, så hon släppte. Som vanligt var det inte "kläderna" som var det stora, utan det stora problemet är att gå ut, lämna stallet, komma för långt bort hemifrån. Men jag måste nog ge med beröm godkänt för dagens prestation. Han är fantastisk! Och han är underbar.



Lilla gänget på väg ut.      Foto Ameli.

Men dagens höjdpunkt var när vi skrittade över fälten. Lilla N red på Bella, Nalle på Grus, Marwin på Salle, Hanna på Zerra och jag på Pepino.  Som han ville galoppera min älskade svarta totte. Men jag vågade inte. Fegade ur. Han var explosiv och bockande häst vill jag inte sitta på! Men han höll i hop. Han skrittade, vädret var strålande, vi var tillsammans, dottern var med, snön låg över fälten. Att sitta där på hästryggen. Veta att jag sitter på MIN häst. Att det är jag som bestämmer, jag väljer vad vi ska göra och inte göra. Jag sätter målen, jag förverkligar drömmar, jag får uppleva på mina villkor. Att skaffa Pepino är ett av det bästa jag gjort i livet. Han ger mej så mycket. Han ger mej så otroligt mycket.... tillfredställelse. Och något att bita i.

Nalle på Grus, Lilla N på lilla Bella i mitten och bakom skäcken Zerra går Pepino med mej. Men vi syns knappt.
Foto Ameli.

Elin tog ett kort pass på banan med honom efteråt. arbetade honom på volten. Han jobbade emot, hon slet lite, han gick fint ett tag. Och så var de på det igen. På lördag ska jag rida lektion för henne. På min häst. På min svarta, fina kille.

När hästarna sedan stod och mumsade hö fikade vi tvåbeningar på pepparkakor och té. Vi pratade, skrattade. Hade gemenskap. Vårt stallgäng. Vi på Vena! 

 

 

Julmorgon

Julaftons morgon. Samling i stallet. Hästar som frustar. Lera som borstas bort. Stora, grova hästar leds ut på stallplan, och så lilla Carina. Alla hoppar upp, jag sist. Med nya stigläder. Trivs i dem. Vi skrittar ut på vägen. Det skrattas och pratas. Tre tjejer och två killar. Tre valacker och två ston. Vi kommer ut i skogen, skutt över lerdiken. Pepino vaknar till, blir inte stor och trött längre, blir het arab. Men de andra lunkar på och deras energi håller honom i schack. Långa backen, muskler som arbetar. Skritten hem som avbryts av läskiga tunnor, skutt och galopp. Men samtalen oss emellan, naturen, den varma luften, lukten av varm häst, musklerna som rör sej under mej; allt det där är mer än en perfekt början på julafton!

Bågskytteträning

Så var det dags igen: bågskytte till häst! Jag hade en plan. Vartannat löp i galopp och vartannat i skritt. Kanske skulle jag få iväg nån pil i galopp men huvudsaken var att jag fick min häst att fullfölja hela löpet och att jag kunde skjuta låtsaspil. Och planen höll. Han galopperade och jag fick honom att fullfölja hela löpet. Sadeln höll på att rulla in under magen på honom, jag tappade stigbygeln men det gick bra. Han svettades. Jag var varm. i skritten missade jag en pil. Träffade alla andra gånger. Men jag har dålig teknik med bågen.
Jag tycker liksom att den är för lång. Nånstans måste jag sätta ett mål. Vilja någonting med träningen. Pepino verkar tycka det är roligt, i alla fall när det blir lite fart. I skritt vill han mest stanna och beta.

Mittimellan N testade för första gången att skjuta från hästryggen. Hon red Pepino. Hon träffade med en pil. De andra gick förbi tavlan, fast hon red i skritt.  Men jag var nöjd och hon var nöjd. Livet till häst är bäst!