Nyckel till långt o lyckligt förhållande?

Vad är egentligen nyckeln till ett långt och lyckligt förhållande?


Min kusin sa till mej för många år sen att hon inte trodde på livslång kärlek och att förhållande nog bara håller " sisådär 10 år" sen är man typ bara kompisar. Jag påpekade då att jag och Marcelo hade varit ihop 15 år- så där dog den tesen. Men hon gav sej inte. Sedan dess har jag funderat på det där. Vad är livslång kärlek?


Råd vi har fått genom åren är:
-lägg er aldrig osams ( det gör vi jämt)
-lämna inte varandra i vredesmod ( gör vi jämt)
- gör er snygga för varandra ( nej, det är urskönt med slappar kläder)
- förlåt varandra ( det gör vi nog inte så lätt, men vi glömmer vad vi bråkar om)


Någonstans läste jag att nyckel till ett långt, lyckligt förhållande är dåligt minne. Och det tog jag fasta på. Så mycket enklare det blev när man inte ältade massa goja hela tiden!


Men så i morse blev jag sur på mannen med stort M i mitt liv. I telefonen, mitt framför ungarna ( absolut inte vanligt!!!) Och där och då slog det mej. Jag tror stenhårt på att man måste säga ifrån innan man upplever att ens partner trampar för mycket på en.


De tjejer jag känner har en tendens att bli " tjatiga", ( jag skulle vilja säga att de ber om att bli hörda) och nästan alla killar jag känner gnäller över sina "tjatiga" flickvänner. Men så tar det slut och killen sitter där helt förvånad. När vi tjatat slut- tar det slut. Då är det inte läge att lappa ihop ett förhållande- det är försent.


Jag tillåter inte Marcelo trampa in på de gränser så att jag blir tjatig. Tjatar jag - har jag misslyckats. Min gräns är stor, hög och ge faan i den! Vilket gör att visst fräser jag som en osande katt ibland. Men jag hinner aldrig tröttna. Och sen glömmer jag vad det var jag irriterade mej på.


Vi har firat 25 år ihop. Vi var tillsammans under 90-talet, 2000-talet och snart även 20-talet. Vi gör oss inte snygga för varandra längre, vi somnar osams. Våra tjurerier kan pågå i flera dagar. Men vi låter inte den andra trampa på våra ömma tår, vi ser varandra i ögonen och bekräftar med mer än ord. Vi berättar allt som är fantastiskt med den andra, så att vi inte glömmer hur magiska vi är tillsammans. Vi rör vid varandra och vi ger varandra utrymme, men framförallt så glömmer vi bort vad det var vi retade oss på förra månaden. För oss har det nog varit nyckeln till dessa många år, fyllda av kärlek. Men också av passion och hetta.

Löpning i spåret-jag?

Min man har börjat banta. Det går ganska bra för honom. Han har en arbetsgivare som stöttar och har startat en tävling bland sina anställda. De har fått fitband och bokat tider på gym och Racketstadion. Jag är stolt över Marcelo och hans målinriktning. Men det har också satt igång tankar hos mej.


Jag var en gång en tjej med mer muskler än gemene man. Jag var en gång en tjej som tränade 2-4 timmar om dagen ca 5-7dagar i veckan. Men jag var aldrig smal. Jag var smalare än nu, men smal var jag inte. Jag ökade och ökade i vikt. Nu har min övervikt blivit ett bekymmer. Jag är inte sjuk än. Men det kommer snart. Däremot är jag orörlig, för tung för att göra vissa saker, för stor för att få plats i andra. Nu när min man tar tag i sin vikt känns det som jag sitter på perrongen och ser hur han blir en passagerare på tåget. Jag vill också vara med på tåget. Jag vill också se resultat om jag anstränger mej. Men det gör jag inte. Och det är så grymt frustrerande.

Jag och Elsa sprang tillsammans med barnen
nästan 2km. Galet. Idiotiskt?

Men jag går tillbaka till ayurvedan. Det är det enda som får mej att må bra i min storhet. Kroppen fungerar bättre, den mår bättre men den blir inte mindre. Under veckan har jag spenderat ganska mycket tid i sadeln. Vintervilan är officiellt över. Jag har träningsvärk och kroppen är lite otymplig och stel men det värker inte. Idag var jag ute och sprang med Elsa. Barnen sprang spåret framför mej. jag insåg att jag inte skulle orka med i deras tempo. Jag tog det lugnt och lyssnade. Spåret är bara 1.88km långt. Jag orkade inte springa hela tiden utan gick i alla uppförsbackar och när andningen blev för tung gick jag. Maxhastigheten låg på blyga 9km/timmen, men jag tog mej runt. Jag sprang. Jag blev trött men det var inte så hemskt och jag återhämtade mej otroligt fort. Vad det var som for i min hjärna, vet jag inte. Vad i hela världen fick mej att frivilligt ge mej ut i spåret med barnen? Marcelo har varit på mej att börja gymma. Men jag vill inte. Känner bara press och stress över att hinna det. Jag vill hellre lägga tid när jag har tid. Och idag hade jag tid att springa. Jag kan inte med ord beskriva hur främmande löpning är för mej och min kropp. Helt galet faktiskt. Jag AVSKYR att springa. Tycker inte att det är skönt eller roligt för en enda sekund.

Spela boll ihop är nåt vi gillar i vår familj!

Efter löpturen i hemmaspåret gick vi bort till skolan där Marcelo och Alex väntade på oss. Barnen tränade lite armgång, klättring i nät och sedan lirade vi lite boll allihopa på grusplan. Det blev nån timme med tacklingar, skott och dribblingar. Där hör jag mer hemma än i spåret.

Nu får vi se hur kroppen reagerar på dagens träningspass. I morgon är tanken att jag ska sätta mej i sadeln igen. Jag försöker att göra det jag mår bra av. Men faktum är att medan kilona rinner av min man så behåller jag mina- oavsett om vi äter samma mat, tränar- fast olika träning. Och jag tycker de tär väldigt nedlåtande och orättvist. Så det så!

 

Högljutt sovande

Jösses vad denna mun kan snarka! Jag älskar honom över allt annat och han är mannen som gör mej lycklig ( och ibland galen). Men att sitta och titta på TV eller film med honom på kvällen när han är trött och börjar sova.... när han snarkar så väcker han hela byn! Jag kan sova bredvid honom så länge han inte snarkar så mycket just i insomnings ögonblicket men ibland väljer jag att smyga ut till soffan. Nu har jag suttit och arbetat vid datorn ett par timmar, Marcelo har somnat till landskampen i fotboll i sin svarta fåtölj. Jag kan inte höra mina egna tankar!!!!!

Gör faktiskt tillsammans.

Lilla N, Marcelo och Mittimellan N. Far och döttrar, De är så fina ihop!

Vi gör faktiskt saker tillsammans i vår familj. Det händer. Inte många tror det. Men vi har härliga familjestunder ihop alla fem eller alla sex ( Bobbo). Vi är en familj där kittet som håller oss samman är kärleken. Sedan lever vi nog rätt olika liv allihopa. Än så länge delar ju barnen livet med mej och med varandra och pappa kommer in tar över oftare och oftare. Vår familjehållning passar inte alla, men det är så vi lever och vi vuxna är väldigt nöjda över det. 

Lilla N och Marcelo busar mellan golfslagen.

Barnen önskar såklart att pappa kunde vara hemma lite mer och delta i våra aktiviteter lite mer. Men livet är ju inte bara sötebröd. Så när vi får till de där dagarna tillsammans då känns det såklart extra bra. Vi åkte och spelade minigolf på äventyrsbanan i grannstaden. Självklart vann jag med över tio slag så bara där var det ju en lyckad dag. Men vi hade det riktigt trevligt tillsammans, även om dottern fick ett psykbryt vid hål 4 och sonen deppade ihop vid hål 6. Men de bröt ihop och gick vidare. Precis som man ska. De dubbade varandra till golfmästare och Marcelo log stort hela tiden. Han är så vacker när han ler.

Marcelo och jag, så som det ska vara.

 Det var en vacker dag, med min vackra familj, utan gråa moln, utan sorger. Törs vi tro att våra otursår nu äntligen börjar ta slut? Vi har haft en lång resa där vi som familj fått stå ut med många och väldigt tuffa stormar. Vi har hela tiden stått enade, samlade och gett varandra kraft, men det är klart att det är jobbigt när yttre omständigheter tär  och äter på oss.  Men den här dagen fanns det inget som låg som ett mörkt moln över oss. Vi bara var. Vi bara njöt. 

Summering av 2014

Det här har varit ett av de värsta åren på evigheter. Jag trodde att det skulle vända 2014. Vi har haft en liten uppförsbacke med dödsfall i familjen, översvämningar och annat ett tag, så på nyårsafton för ett år sedan var jag full med kämparglöd och glädje inför det nalkande året. Men som sagt, det blev det värsta på många, många, många år. Det känns som människor i vår yttre omgivning har gjort allt de kan för att krossa oss. Och när vi mött misshandeln av vår familj med öppenhet och pacifistiska metoder har de svarat med att sparka oss i ansiktet. Jag som skulle söka balans det här året har istället varit i min största obalans sen mannaminne. Mycket av det som har hänt är sådant jag inte lagt ut på bloggen, det är för privat. Det är för jobbigt. Så stressad och icke-glad som jag varit under året var det länge sedan jag kände mej. Och inte ens det som varit riktigt bra har lyckats lyfta mej. Men som alltid har jag verkligen samlat på mej sådant som skapar lycka i mitt liv och i år har jag äntligen förstärkt en bit som länge varit ett litet tomt hål. 

Kakan och Smulan som bäbisar. Nyinflyttade hos oss.

•  Djuren. Det började i januari när jag hittade till stallet igen. Jag blev medryttare och började på ridskola. Ett av de bästa besluten jag tagit.  I början av sommarlovet fick vi hem våra höns och våra ankor, vilken skillnad de gör! Lagom mycket jobb och stora doser av sinnesfrid och lycka. I slutet av sommaren kom Pepino in i mitt liv och det lade en pusselbit på plats som saknats sedan Gandos försvann från mitt liv 1993. Kärlek på riktigt. Jag tror verkligen att det är djuren som ändå hållt mej på banan det här året. De väger upp allt det dåliga vi levt med vecka ut och vecka in. 



Pepino min stora älskling.

• Arbetsmässigt har det här varit ett kanonår å ena sidan, och lite sämre å andra sidan. Jag fick chansen att vara på en skola och undervisa i de ämnen som jag brinner för. Jag är äntligen i mitt rätta element på en enhet jag älskar och trivs på med bra kollegor och en bra chef. Väldigt viktigt med en bra chef. Men pluggandet under hösten har tärt en hel del på min ork och koncentration så den personliga utvecklingen blev inte riktigt vad jag hade tänkt mej. Jag vill göra ett ännu bättre jobb, och jag nådde inte riktigt dit jag ville. Och det frustrerar mej. 

• Pluggandet under året har varit för jäkligt! Inget har gått min väg och jag tror det beror på allt annat som hänt under året. Jag är så trött på att plugga nu så det är svårt att få saker på plats. Men jag har slitit som en galning för att försöka hinna med allt det jag skulle hinna med. Har misslyckats. jag sliter fortfarande. Det har gjort att jag beslutat mej för att ta  sex månaders uppehåll. Kör jag bara på kommer jag fortsätta misslyckas. Nu får vi se om jag lyckas slutföra det jag håller på med. Har lite kvar. Det ska vara klart före den 12 januari tänker jag. Sedan ger jag tillfälligt upp. Den press jag har känt har varit helt makalös. Den har verkligen bidragit till att året kan summeras som dåligt!

Partikongress i Gbg

• Politiken. Ett av det roligaste jag har gjort. Vilket år! Vad jag har lärt mej. Vilken lycka och glädje det har varit. Men nu är det slut på det roliga. Och jag sörjer. Hur mycket slut det är har jag inte riktigt bestämt mej för än. Yttre  krafter har förstört så mycket och jag sörjer och sörjer.

• Familjen. De är mitt allt. Min passion, min lycka, min kamp. Jag gör allt för er. Ni är viktigast av allt.

• Vännerna... har jag några kvar, höll jag på att skriva. Jag har misshandlat mina vänskapsband. Har inte tagit mej tid för dem. Ibland hör de av sej för att visa att de finns, men jag har inte haft energi och ork att bekräfta dem. Jag vet att ni finns där och jag ska göra mitt bästa för att plåstra om såren och heala det som jag misshandlat under året. Men jag vet också att banden är starka och att ni alltid finns kvar.

Nu är min älskade Pluto i himlen.

• Hundarna har tagit mycket fokus det här året på ett sätt de inte gjort förut. För ett år sedan cyklade jag en mil med Bobbo, Idag går vi max en timmes promenader i behagligt tempo. I början av året förbättrades Plutos skada avsevärt och han kunde börja vara hund igen. Vi fick en del bakslag men då vilade vi och sedan var vi på det igen. Det var inte så många incidenter mellan hundarna och Pluto kunde jag ha med överallt. Bobbo kom in i en räddhets-period när han började förlora hörseln och det gjorde att han mådde bättre av att stanna hemma än att följa med överallt. Vi tränade en del, mest apportering och föremålssök. Jag närde en liten dröm att kanske kunna starta Pluto i en lydnasdklass men märkte ganska snart att han inte fixade det. Allt var verkligen frid och fröjd här hemma tills dagen när Pluto klev ut innanför dörren och svängde runt för att titta på mej som kom några sekunder efter. Dagen då korsbandet i andra bakbenet gick av. Det slutade med att vår älskade vän fick somna in för alltid för drygt en vecka sedan. En smäll som verkligen känns i hjärtat. 

• Kroppen har levt sitt eget liv. Och det kommer den väl fortsätta att göra. Jag har inga som helst förhoppningar att jag kan påverka den i någon riktning i fortsättningen heller. Men den bär mej framåt och möjliggör det jag vill, så mer än så kan jag nog inte kräva. Sen är det som det är. Ont, omöjligt, besvärligt och stundtals vidrigt.

Jag kan inte påstå på nåt sätt att jag ser tillbaka på 2014 på ett positivt sätt. Jag känner mej bitter för första gången på över 20år. Jag är arg över människors dumhet och jag är besviken på hur andra försöker förstöra för mej och min familj. Varje gång vi haft ett dåligt år brukar jag säga att nästa år blir det bättre.... men det blir alltid mer skit som kommer över oss. I år säger jag inte det. Den här gången säger jag ingenting. Klart vi kommer drabbas nästa år med så den som lever får se hur summeringen blir 2015. Helt klart är att det går lite upp och ganska mycket ner. Och vi börjar året med en svacka och bitter eftersmak.

Vörda mej, beundra mej annars är jag skabbig

Jag skriver det här inlägget i affekt. Jag är upprörd eftersom jag är sårad. Jag är arg för att jag är ledsen. Jag är ledsen eftersom jag upplever att jag inte har den harmoni jag hela tiden eftersträvar. Med andra ord; jag och min man är inte på samma sida av staketet. Vi är inte osams, men jag tycker inte han behandlar mej med den dyrkan och vördnad som jag  förtjänar. 

Det kanske inte låter så farligt men det är i de här stunderna jag inser hur lite det krävs för att jag skulle lämna ett förhållande. Nu är jag på inget vis intresserad av att lämna Marcelo, men om jag inte träffat honom utan träffat en man som inte beundrar och respekterar min person.......... jag hade bytt män rätt ofta tror jag. Undra hur jag hade funkat i andra förhållanden? Om den jag var tillsammans med inte alls var som Marcelo är? Han har iallafall det sunda förnuftet att  var på rätt sätt majoriteten av veckans dagar.
Jag och Marcelo har varit lite aviga i två dagar. I mitt tycke är det en dag för mycket. Skärp till dej och börja vara som vanligt vill jag skrika. Älska mej och avguda mej. Han undrar lite surigt om han inte har någon rätt att klaga. Jo men klaga då, men var som vanligt sen! muttrar jag. Om  lite drygt en vecka firar vi 23år tillsammans. Det är inte ofta det är avigt mellan oss. Men jag uppskattar inte när det blir det. Ännu mer sällan grälar vi, men det gör mej sjuk i flera dagar. Jag är nog oerhört känslig för stämning mellan oss. Klart han får vara sur eller kräva mycket egentid eller att han får distansera sej lite genom att låsa in sej. Vi är två ensamvargar, vi behöver mycket tid i eget sällskap. Men det här, att lägga skulden på den andra när det är något inom en själv som skaver, det har jag väldigt svårt för. Två dagar är på tok för mycket.  Jag hatar känslan av misslyckande. Och det är precis den känslan jag får nu. Jag älskar känslan av nyförälskelse och kärlek. Den har jag oftast. Men inte nu. Nu känner jag mej undanskuffad, oviktig och skabbig. Jag brukar inte kunna leva i den känslan särskilt ofta. I morgon är en annan dag. Då har vi möjligheten att hitta tillbaka till det normala vi. Inte detta halta, lytta vi. Men jag misstänker att jag får dra mitt strå till stacken.....

Bra människor och de man kastar bort.

Det finns människor som man förstår ganska direkt att det här är en person jag inte får släppa. Och det finns människor som är kvar i ens liv alldeles för länge. När Marcelo lämnade mej efter den där första natten förstod jag på en gång att det var ett misstag. Jag visste att han skulle kunna förändra mitt liv, vara betydelsefull. Det tog lite drygt två veckor att få honom tillbaka och sedan dess har han varit min. Han är fortfarande för viktig för att släppa. Jag har människor i min omgivning som sitter i en annorlunda sits. Bra människor som har partners som inte alls är bra för dem. Eller vänner de borde ha släppt taget om för länge sedan. De förändrar också liv men på ett negativt sätt. Marcelo uppfyller allt jag behöver. Jag vet att både han och jag får kritik för att vi inte lever efter det jämställda förhållande som är så politiskt korrekt just nu. I går kom han hem till ett dukat bord, maten färdig. När vi ätit flyttade han från en stol till en annan. Jag plockade undan och serverade honom en kall dricka i fåtöljen på altanen. Sedan satt vi där tillsammans och jag slogs av tanken att jag trivs med att få min man att känna sej välkommen hem. Jag tycker inte att det är fel att skämma bort den man älskar och visa i handling att den är viktig, efterlängtad och älskad. Det han gjorde för mej senare på kvällen ligger eoner långt mycket bättre än vad lite bortskämd stund efter jobbet någonsin kan göra. Men utifrån är det en del som reagerar. För nu ska man hjälpas åt hela tiden. För mej handlar det aldrig om att få ut en rättvis andel ur ett förhållande, varken från sin partner eller sina vänner. För mej handlar det om huruvida man är viktig eller inte. Om den andra uppskattar och sätter värde på den man är och det man gör. Är jag viktig är du mån om att göra mej glad. Är jag inte viktig är du mån om att se till att jag gör dej glad. 

Jag har aldrig riktigt förstått varför man behåller människor i ens liv som inte gör livet bättre. Jag förstår att man behöver en period att förstå, försöka förändra, analysera och fasa ut en person, och det kan ta lång tid. Men när man vet, då är det bara dåliga ursäkter som gör att man behåller den andra i sitt liv. Men varför vill man vara med en person som inte vill vara med dej? Vänner som suger, partners som kräver och familjemedlemmar som krossar - jag anser att man mår mycket bättre utan dem.

Jag har kompisar och vänner som jag fasat ut, jag har själv blivit utkastad, jag har lämnat relationer och jag har uteslutit familjemedlemmar - och själv blivit utesluten. Det är en del av livet. Det böljar fram och tillbaka. Men i slutänden  är man bara skyldig sej själv ( och sina barn) att skapa sitt eget liv. Skapa sin egen lycka. De som finns runt mej kan vara en del av den lycka eller olycka, relationsmässigt, som jag försätter mej själv i. Det är inte kul att bryta med någon, det gör ont. Men om det gör ont att vara med någon.... vad är skillnaden?

Marcelo var en person som jag tidigt, tidigt visste att jag skulle kunna gifta mej med och skaffa barn med. Jag trodde aldrig det skulle hända, vi var för unga. Men Marcelo och hans familj har stannat kvar och de förändrade mitt liv, de ger mej hela tiden all den kärlek och omsorg och stöttning jag behöver. Jag visste att ha var en människa jag ville ha i mitt liv och han kräver inget mer av mej än att jag ska ge honom kärlek, frid och en säker famn. Resten ger jag honom för att han är viktig för mej och för att jag vill göra honom glad. Den känslan stannar kvar så länge han visar att jag är viktig och försöker göra mej glad. Och så fortsätter vår cirkel, att visa den andra hur viktig den är och försöka göra den andra glad. Lyckan, den får vi skapa själva. Man kan aldrig göra en annan människa lycklig, man ska aldrig ha det ansvaret, men man kan vara en del av det som gör någon annan lycklig. Och du Marcelo är den viktigaste komponenten i min lycka!

Nya husdjur på ingång

Någon av dessa godingar kommer att flytta hem till oss i veckan. Jag har alltid gillat ankor och nu ska jag äntligen köpa två stycken. Tanken är att de ska hjälpa till att hålla rent från mördarsniglar som svämmar över här hemma, men också att de ska få vara våra sällskapsdjur som vi kanske kan köra lite klickertäning på och som kan gå runt på tomten och kvacka lite hemtrevligt. 
Jag säger bara det, läs inläggen från förr, där jag önskar mer närhet till naturen. Att jämka ett äktenskap där två viljor inte alls är kompatibla är inte lätt. Men jag har en man som vill mitt bästa så vi kompromissar och jag blir lycklig så jag gör honom lycklig.....

Galet

Livet är galet. Totalt jäkla galet. Vad händer? varför händer det?  Jag är så arg nu. Så arg. Arg och i händerna på andra. Just nu tittar vi på varandra och konstaterar att städning inte är prio 52 ens en gång. Vi badar i kärlek. En kokong av kärlek. Nära för att inte bli tokiga. Ändå är allt så lugnt. Det går på sparlåga. Ett slag vunnet. Men kriget finns kvar. Här vinner vi inte med vapen eller strategier, vi hoppas vi vinner med vår ärlighet och sårbarhet. Gud vad jag ska sova när tid finnes. Som jag ska sova!

Date with my husband

Efter att legat helt däckad i några dagar så beslutade jag att det var dags att komma ut och göra någonting. Ligga i sängen i all ära, men det skapar bara ryggproblem. Vi hoppade över all träning, ridning och allt annat och jag planerade in en date med mi marrido. Vi lämnade ungarna hos deras farmor och så åkte vi på vernissage.

Ofta så pratar vi om att gå på date, att bara vara han och jag, det händer ju alltför sällan. Planerna är då så högt ställda och vi tar in på hotell och fixar och myser. Problemet med det är att det då händer så sällan. Marcelo och jag har ofta någon slags date varje kväll, antingen i soffan eller sängen och just de vardagliga sakerna är det som håller spänningen vid liv, tror jag. Men att klä upp oss och göra något på riktigt är det sällan vi gör. Nu tog vi oss tid.

Två av Danis bilder, en av mina favoriter; Höstlandskap
men vi såg tropisk skog och båtar. Älskar båtar.

Dani, som jag jobbar med hade öppning på sin vernissage och jag gillar hans färger, men har egentligen aldrig sett hans tavlor, så jag drog med Marcelo dit. Vi hade det så kul! Vi gick där i gallerian, studerade färger, pussades, skrattade, analyserade, försökte komma bräcka
varandra och rörde vi varandra hela tiden. Han är så fin, så manlig min man. Kortare än alla andra, lite rultigare men så mycket mera man än alla andra. Jag häpnar varje gång när andra bleknar bredvid honom, och han är min! Ibland får jag verkligen nypa mej i armen för att inse att jag inte drömmer.
Han var glad, tavlorna var fina. Jag gillar båtar och jag gillar murrigt och rött, precis det som Dani använder i sina tavlor. Blir du nyfiken gå till galleria Kronan i Norrköping. Vi såg mycket båtar, och en Ulf Lundell. Kan du hitta honom?



Libanesisk god mat på ett trevligt hak.

Vi slutade daten med libanesisk mat. Vi satt hur länge som helst där. Sida vid sida. Skrattandes. Inte en enda gång pratade vi om barnen. Jag vet inte ens vad vi pratade om, men vi konverserade, skrattade, pussades och njöt av stunden. Det var så enkelt. Det var så vi. Inte måste vi åka bort till spännande platser för att hitta spänningen. Vi behöver bara varandra och lite tid. Vi behöver SE varandra, det tror jag vi är duktiga på. Han ser mej och jag ser verkligen honom. Då spelar det ingen roll om vi far till Stockholm, till Halmstad, Milano eller Norrköping. Vi har spännande ändå!

 

Marcelo bästa som finns

Den bästa medicinen mot dåligt självförtroende är Marcelo. Hans trygga röst i luren när jag ringde och grät är sånt som får mej att rysa av välbehag. Han får mej alltid att lita på mitt grundvärde. Det är inte alltid vad det han säger. Det
är det han antyder. Det är tonen i rösten. Han sa egentligen inte så mycket, men han fick mej att veta att det är inte slutet av vägen. Han får mej att hitta den inre kraften, den inre rösten. Han får mej att inte ljuga för mej själv. För hur kan jag säga att jag inte duger till någonting bara för att jag råkar må dåligt nu, när jag vet att hela jag inte definieras i mina misslyckanden? Alla misslyckas. Han får mej att inse misslyckandena bara är en grop i vägen. 
-Jag tror på dej, brukar han säga. Egentligen tycker jag inte om när han säger det, för oftast gör han det i stunder när jag inte tror på mej själv. Men däremot när jag är lugnare hör jag hans trygga röst säga till mej att han tror på mej. Och det känns som en så skön, stark brygga att stå på. Jag måste göra jobbet, Han gör det inte åt mej. Men han har alltid en solid plats för mej att landa på. Trygghet. Kärlek. Jag kan liksom inte svika honom, för jag är jag, och jag är bra. Hans - Jag lite på dej, gör att jag stegar vidare fullt övertygad om att oavsett om jag misslyckas eller lyckas så kommer det gå bra i slutänden. Men precis lika lite som det är hans ord - Jag älskar dej, som får mej att känna mej älskad så är det inte hans ord när han säger åt mej att jag fixar allt som får mej att få tillbaka självförtroendet. Det är hans blickar på mej, hans behov av min närhet, hans kropp som slappnar av och blir lugn när han lägger sej i mitt knä som får mej att på allvar känna mej älskad. Precis som det är tonen i hans röst, hans självklarhet, hans lyssnande, som får mitt självförtroende att krypa tillbaka in i kroppen. För han hör mej, han ser min sårbarhet och ändå tror han på mej. Han slänger inte ut sej nåt slentrian att jag fixar det nästa gång, eller att jag är bra ändå. Han hör, och han han tror. Det kan man inte blunda inför. Jag kan inte blunda inför hans känslor för mej. Det skulle vara som att mörda en annan. Lika fel. Han visar tydligt att är viktig, med eller utan misslyckanden och lyckanden. 

Jag önskar att flera hade en Marcelo vid sin sida. Han är helt enkelt bäst. Och jag älskar dej så oerhört mycket mi marido. Jag hoppas du vet det. Jag är stolt att vara din. Jag är lycklig för jag är din.

Kul är jobbigt

Det finns så mycket som är kul i tanken.... men som mest är jobbigt i praktiken. Att gå på konsert till exempel. Askul i tanken, vilken grej, men ganska jobbigt företag att ta sej för och dessutom tycker jag oftast att bara en av sju konserter var värda mödan. Så jag är inte superupphetsad över konserter. Det är ganska kul att gå ut.... eller? Nja, jag vet inte jag tycker all denna möda och så blir det lite blasé, förfesterna däremot brukar vara kul! Jag är nog inte så lättroad längre. Men i år ville jag fira min fördelsedag, och det blev ju perfekt efter att jag lyft på locket om min nya titel, som jag fortfarande är megastolt över. 

Annelie, Anna och Jonna . my team mates!

De flesta kunde inte komma men vad gjorde väl det när de som kom också drog med sej mys, skönkänsla, skratt och glädje? Jag och Marcelo, sonen och vännerna möttes upp för att tävla i en trekamp i biljard, minigolf och bowling. Jag drack cider, Marcelo såg till att killarna vann biljarden medan Jonna och Anna räddade upp minigolfen, så 1-1 innan vi gick in på bowlingbanan. Vi kämpade ända tills sista svettdroppen men det var lite oklart vem som vann. 
Tillslut visade det sej att trots Marcelos 5 strikar på slutet så vann vi tjejer och fick ta hem bucklan. Vi firade med plankstek och Marcelo gav mej min första tequila sen julfesten förra året. Jag hade det riktigt, himla supermega trevligt! Lagom med bestyr innan, massor av skratt och hemma i soffan mätt och belåten vid tio på kvällen. Jag fick blodad tand och minns med välbehag när vi en gång i tiden träffades regelbundet och försökte lära oss biljard. Det blev nästan ett löfte att vi ska ses igen och göra om det. Realistiskt insåg vi att innan jul hinns det inte med, men fler såna här träffar blir det sen! Det var något som var roligare i praktiken än vad tanken hade trott!

Jag och min make, tröttnar aldrig på att säga det!

Vår dag

9/9 2013 ---- jag är gift med mannen som varit min i 22 år. Det hade jag inte alls kunnat trott för ett år sedan. Jag är gift. Jag är kär. Och jag åtrår den man som jag nu delar efternamn med. 9/9 1991 blev vi tillsammans på riktigt 

Vi, då i början

efter att ha dejtat lite sedan den 24augusti. Nu är den 24augusti inte bara dagen då vi träffades, den är inte bara Marcelos födelsedag, det är även vår bröllopsdag. Redan från början visste jag att han var en man jag skulle kunna tänka mej att dela resten av livet med. Jag visste att jag skulle kunna flytta ihop, skaffa barn  och gifta mej med honom. Men jag trodde också att jag var för ung för att det skulle hända. Vem har väl hört talas om ett förhållande som håller från det att man är 14 år? Så jag sörjde faktiskt lite att han en dag skulle glida mej ur händerna. Men det gjorde han inte. 

Vi nu, 22år senare

Idag firar vi 22år tillsammans. Förenade. Det som skiljer sej från andra år är att vi nu är gifta och nu finns ingen återvändo. Nu är det han och jag for life. I vått och torrt, för alltid. Vilka underbara ord. För alltid! I dag kommer vi inte träffas. Några telefonsamtal, ord av kärlek. Vår urladdning har redan varit. Det magiska bröllopet. Men idag är egentligen vår dag, den vi firat i alla år. Så till min stora kärlek: Tack för att du förgyller alla mina dagar. Tack för att du gör mej lycklig och för att du är min klippa. Du vet vad jag behöver långt före jag vet det själv och varje dag får du mej att känna mej vacker och åtråvärd. Jag älskar dej med varje liten por i min kropp och jag är så stolt att vara din fru. Älskar dej. Love You!

Vardagen inte som förr

Nu har vi kommit igång med det som kallas för vardagen igen. Jag har kommit in i mitt jobb och trivs faktiskt riktigt bra på att vara på två olika skolor. Båda har sina fördelar och man blir lika glad varje gång man känner att något funkar. Nackdelarna på skolorna hinner man inte riktigt med, för man ska ändå till den andra skolan snart. Min superfina, underbara dotter har börjat skolan och blivit  passivt, tillbakalutat tonårstrotsig. Skolstarten var väl inte den bästa. En tjej i klassen var rätt elak varje dag, och det slutade med att Mittimellan N vägrade gå till skolan och bara låg och grät. Många telefonsamtal till lärarna, samtal mellan tjejerna och nu har det rätt ut sej, min dotter och den tjejen är nu bästisar. Tänk så fort det kan vända i ett barns värld. Vad fantastiskt det är! 

Barnens aktiviteter har dragit igång igen. De stora barnen är inne på sitt fjärde år med judon och tjejerna är inte längre nybörjare på cirkusen utan går in i sitt andra år. Den här terminen får de välja lite specialgrenar, och det blir rockring den här gången med plus att de vill börja gå på lina. Jag är tacksam över att de väljer samma saker, för det betyder att de tränar på samma tider och mindre spring för mej! Stora N fortsätter med fotbollen men tjejerna hinner inte med nån fotboll i år, däremot har de börjat alla tre med capoeira. Så nog vet jag att jag lever! Tur att jag har en äkta man som hjälper till med allt skjutsande. För egen del fortsätter jag med cyklandet, och universitetstudierna är inte på en och samma dag längre så jag hoppas hinna med box nästan varje vecka. Vad jag däremot har märkt den här veckan är att jag inte alls hinner med på kvällarna som jag gjorde förra året. Blogga???? var är den tiden? Allt fix är liksom bortblåst. Handla....? Nja...en annan dag.... Sms;en hopar sej i telefonen. Mejlen rasar in. Jag försöker besvara dem så fort som möjligt, eller så fort jag har ett svar. Där kan jag känna lite stress. Men i natt beslöt jag mej för att inte vara stressad. Jag tar hand om det i helgen när jag har tid. Dygnet har bara 24 timmar och jag behöver sova 7 timmar, för tillfället.

 Just nu känns det som jag lever i en liten bubbla. Det är jag, mi marrido och våra barn. Hjulet ska gå runt. Marcelo går en längre promenad med Bobbo, Lilla n får cykla med, Mittimellan N har judoträning, jag skjutsar, tar med mej cykeln och cyklar under hennes träning, Stora N ska till en kompis, han tar sej dit själv. Jag går upp tidigt och rehabar Pluto, tjejerna har cirkus träning medan sonen har judoträning, jag åker emellan, Marcelo lagar mat..... läxorna görs, ett parti schack spelas, vem hinner ta lillasyster till vårdcentralen, är det imorgon du ska tävla, kan jag åka på middag med kompisarna.... ja ni vet. Så om jag är lite bakom flötet, inte svarar på tilltal så vet ni varför. Jag har inte riktigt kommit in i ekorrehjulet än. Jag sitter kvar på mitt rosa moln där jag smakar på Marcelos mumsiga kyssar. En rätt behaglig plats om jag får säga det själv.

Relationer

Jag har varit gift en vecka nu, och vi svävar fortfarande på små moln. Kollegor från båda skolorna har firat med presenter så jag blev helt rörd. Det är häftigt att vara jag just nu. Återigen konstaterar jag att jag har så fina vänner, men under bröllopet och dagarna efter visade även Marcelos vänner upp en mycket mer emotionell sida. Flera stycken har på väldigt kort tid sagt att Marcelo är deras bästa vän. Det värmer mej. För hans tidigare vänner har haft en viss tendens att svika honom. Ingen av dem finns kvar i våra liv alltså var ingen på bröllopet. Manlig vänskap brukar ju inte vara så mycket ord om kärlek och blanka ögon existerar väl väldigt sällan. Men det har de visat upp nu. Och jag som FRU ( älskar det ordet) Marcelo blir så in i hjärtanes glad när han uppskattas. Flera personer har både under bröllopet, och efter, sagt att de är avundsjuka på vår kärlek och lycka. Flera har sagt att vi är deras förebilder och idoler när det kommer till förhållande. Jag har funderat på det där i en vecka nu. Vad är det som gör att vi efter 22år fortfarande är kära i varandra? På riktigt kära. Jag tror hemligheten ligger i att vi är två ganska lika själar som gillar det enkla och står upp för våra åsikter och har i grunden ganska lika värderinga. Allt vårt yttre är ju väldigt olikt, men jag tror nog kärnan är lika. Dessutom har vi valt att inte vara kär i den person som vi vill att den andra ska bli, vi accepterar och älskar den person som den andra ÄR. Det är den största grejen, tror jag. Sedan har vi en fantastiskt stor respekt för varandra och vill att den andra ska må bra. Alltså är det inte viktigt att vinna små dispyter. Det är inte viktigt att få rätt. Vi har ett genuint intresse av att förstå vad den andra vill och menar och är ganska duktiga på att lägga egna sårade känslor åt sidan för att se ur den andres perspektiv.  Utan att egentligen prata om det har vi en pakt om att alltid röra varandra. Det är svårt att gräla när man kramas, det är svår att vara långsint när man får fotmassage.... Vi rör varandra ofta. Vi avbryter oftast våra göromål för att pussas när den andra kommer hem. Vi säger inte JAG ÄLSKAR DEJ när vi inte verkligen känner att vi inte kan stå bakom ordet, och vi kräver inte av den andra att säga orden om vi själva gjort det. Alltså har de orden fortfarande ett extremt laddat värde mellan oss, även om vi säger det minst 8 gånger varje dag! Vi är duktiga på att inte låta små irritationsmoment växa och bli stora stenar. Han kommer inte ställa bort skorna från ytterdörren och jag kommer alltid låta papperskorgen bli överfull..... så är vi, vems ovanor är värst, spelar det nån roll? De ingredienser som jag skattar högst i vår vardag är den respekt vi alltid visat varandra och ögonen som alltid låter den andra veta att den är värdefull. Jag känner mej både vacker, sedd och älskad när han ser på mej.

Flera killar runt omkring mej står på gränsen att bli lämnad av sin partner, och även om några säger att de vet det, så tror jag inte att de vet det på riktigt. Har de verkligen satt sej ner och funderat på HUR de skulle känna om de var tvungna att packa sina saker, sova ensamma och inte ha någon att ringa till? Har de verkligen känt känslan? För om de har de, varför jobbar de inte mer på förhållandet? Jag har flera tjejkompisar som "tjatar" över disken, över att killen inte ska sitta så mycket vid datorn, som uttryckligen säger ifrån när de blir sårade och verbaliserar vad de behöver. Ändå blir det inte bättre. Och sen blir killen förvånad över att de blir lämnade. Det är så  sorgligt. Det är killen som ligger där otröstlig och inte alls förstår vad som hände. När jag säger att Marcelo gör något som sårar 

Det är viktigt med kärlek, tid och respekt i huset!

mej går det ett par dagar, sedan kramar han mej och förändringen är igång. För inte vill man väl skada den som är viktigast på jorden? Det har Marcelo fått mej att förstå. Kompisarna, jobbet och alla andra som drar i en är inte lika viktiga. Vem är det som ska få möta dej med ett glatt humör och busiga äventyr, jo din partner. Det är inte din partner och dina barn som ska möta den uttröttade, irriterade dej. Det är ju de som ska se vem du egentligen är. Och väldigt få är egentligen griniga. De dagar man är det orkar då den andra ta emot, trösta och hålla om. För oss är det så enkelt. Och jag önskar att de killar som finns runt mej också insåg det när de sätter sej framför datorn istället för att sätta sej ner och prata om dagen. Jag önskar att de också insåg det när flickvännen säger nåt som sårar. För då skulle de inte inta försvarsposition och attackera. Då skulle de istället säga; Det där sårade mej jätte mycket, menar du verkligen att....  För mej r det helt otroligt att någon reagerar negativt på när den man älskar mest säger: Jag behöver dej, du är viktig för mej, ta dej tid att se mej för jag vill vara med dej. Rent krasst kanske det är så att man vill att det ska ta slut om man tycker att kompisarna, bilarma, datorn, tv-programmet är viktigare än att titta djupt in i ögonen på sin partner, skåla med mjölk och fnissande äta glass på en onsdagskväll. Jag blir iallafall stolt när Marcelo säger - Det är ju dej jag vill göra det här med. Det är ju bara dej jag vill ha, så strunta i att blogga och kom och sätt dej med mej.

Nytt kapitel i boken Åza

I fredags började jag på mitt ny/gamla jobb. Jag har fått fasttjänst inom kommunen, halvtid på en skola och halvtid på den skola jag arbetade på förra året. I fredags var jag på plats på den nya skolan. Dagen började med frukost. Alla på skolan är så där, blonda ( okey några är mörkhåriga), snygga, vältränade och så pigga. Det skulle ju kunna vara jobbigt, men det känns bara uppfriskande. Det ger energi och lust! Ett av det roligaste jag vet, är när man gör om en tom plats till sitt eget kryp-in. Och jag ägnade flera timmar till att hämta pennor, skaffa dator, placera pärmar, sortera i klassrummet och göra arbetsplatsen till lite mer min. Tanken är att jag ska vara här länge. Jag är fast. Nu börjar mitt jobb på riktigt! Långtids planera. Följa eleverna tre år. Det känns nästan magiskt. Jag har spenderat sex år på universitetet för att just långtids planera mitt arbete. Lyckas nå alla eleverna inom sinom tid. Det är svårt att göra när man bara har ett år på sej. Jag har arbetat som lärare i 2½år och det känns fortfarande som jag är lite ny. Samtidigt börjar jag inse att jag närmar mej medelåldern, det är också lite lustigt att börja bli vuxen så här sent. I min bok är barndomen redan skriven, tonåren likaså, uppbyggnadsfasen är precis avslutad, den där fasen där man skaffar utbildning, familj, bygger en grund helt enkelt. Nu börjar nästa kapitel i boken Åza, den där jag får fast jobb, gifter mej och där resten av mitt liv planeras. Vem kommer jag bli nu? Vilka härliga upplevelser kommer jag få vara med om och vilka sorger kommer jag drabbas av? Det känns jätteskönt att vara här, samtidigt som det såklart är lite skrämmande.Hela kroppen känner att det är en förändring på gång. Jag hoppas den förändringen både är spirituell och fysisk. Alla dagar kommer jag inte älska att gå till mitt jobb, eller ha passionerat sex med min man. Men jag hoppas merparten av dagarna kommer se ut så. Idag känns det lite mer än vanligt. Idag piffar jag till mej, drar blonda slingor i håret, nopprar ögonbryn, färgar fransarna, börjar fixa till mej helt enkelt för det kommande bröllopet och en ny fräsch höst. 

Mums. Men jag orkade faktiskt inte äta upp min glass. Nog första gången ever!

I går avslutade vi sommarlovet på Smultronstället med glass från restaurangen. I dag ska vi umgås hela familjen. Det regnar ute men jag är säker på att vi kommer ha kul ändå. Det blir fotboll och grillning, I morgon ska jag tillbaka till mitt nya jobb, till mina nya kollegor och på onsdag kommer jag träffa min gamla. Nytt och gammalt om vartannat. Kan man göra annat än att älska livet?

Nu är det dags

Nu är det ju officiellt. Vi har gått ut och berättat för ett tag sedan, jag och Marcelo slår på stort och ska gifta oss! Det var nåt speciellt i rösten när han lite nonchalant frågade i sängen - Ska vi gifta oss då? Romantiskt? Nej inte ett dugg, men jag har ju också valt att dela livet med en högst oromantisk kille full med känslor. Och med den rösten när frågan poppade ut så kan man ju inte svara nej, så det blev ett ja. Sedan blev vi högröda i ansiktet och tittade knappt på varandra i två veckor. Sedan bestämde vi datum via facebook. Man ska väl hänga med i tiden? Och facebook är ju väldigt mycket 2010-tal.

Marcelo är min hjälte, mitt livs största kärlek. Redan ett par veckor efter att vi blev tillsammans kände jag att det här är killen jag skulle kunna gifta mej med. Fast jag trodde ju aldrig det skulle hända. Jag var för ung. Nu 22år efter första kyssen slår vi till och gifter oss. Jag ska bli señora Diaz och jag är 
så lycklig! Genuint lycklig. Om två veckor är det dags. 
Alla får komma och fira vår vigsel men tyvärr har vi inte råd att ha med alla på festen. Det blir ett halvstort bröllop. Dyrare än vad vi tänkt oss, men på nåt sätt kommer det ordna sej. Vi gifter oss borgligt men har valt att ha en ceremoni ändå. Vi har inte köpt ringar, inte fixat med hår, naglar eller ens funderat på vad som ska stå på borden. Men stressen har inte infunnit sej alls. Vi känner oss lugna, glada och kära. Jag tror till och med att Marcelo är lyckligare än jag just nu inför tanken att jag ska bli hans fru. Det känns så bra, så rätt. Och de som känner oss vet att det aldrig funnits någon annan, varken för honom eller mej ( förutom Brad Pitt, Johnny Depp och Salma Hayek och Anna Brolin). det är han och jag, med våra rätt, våra fördelar och all vår kärlek. Och jo, jag får fortfarande fjärilar i magen av min rundlagde chilenare.

Årets kärleksfest

Señor y señora Diaz

Precis nyss bokade jag hotellrummet. Alldeles nyss. Och för drygt en timme sedan blev det klart med betalning för maten. De 40 första personerna har tackat ja till inbjudan. Kläderna är klara. Lokal lika så. Det ska bli fest. Oh vilken fest. Om mindre än en månad blir jag señora Diaz. Om mindre än en månad gifter jag mej med mitt livs stora kärlek. Det känns helt otroligt. Avslappnat men underbart. Jag och Marcelo gifter oss på dagen 22 år efter att vi delat den första kyssen. Magiskt. 

Bubbelkul på hotellrummet ska vi ha,
en repris från vår Stockholmsnatt.

Vi planerar ett bröllop som ska vara avslappnat, roligt och kärleksfullt. Inga måsten, vi tar det med en klackspark. Samtidigt är det uppstrukturerat med catering, kläder, dans och aktiviteter. Vi önskar att vi kunde bjuda fler, många blir tyvärr ratade. Maten är dyr, dyr, dyr. Kanske är det några som blir sårade men vi har gjort de prioriteringar vi har beroende på vilka vi umgås med och vilka som står oss nära. Antalet inbjudna är närmare 100, så vi hoppas att de som inte kommit med förstår varför. Kanske är det inte 100 st som kommer. Det har varit med kort varsel, men vi vet ju inte hur många som svarar ja. Vi är hemskt nöjda med de personer vi bjudit. Lite ledsna för en del vi inte bjudit, men vi tänker ha kul på vår fest och fira vår kärlek på vår dag med människor som är glada för oss. 

Här viger vi oss, borgligt

Så nu vet ni. Nu är det avslöjat. Jag ska ingå äktenskap med den bästa mannen, som jag delar tre barn och två hundar med. Och alla är välkomna till vigseln!

Ensamstående

Som i ett slag är hela vårt liv förändrat. Vi sitter i ett hus vi inte har råd med på en marknad som gör det svår sålt och jag får skulder upp över öronen. Kronofogden bankar på dörren. Jag letar förtvivlat efter en lägenhet där jag barnen och hundarna får plats. Allt rycks upp, skola, dagis, trygghet. Helt plötsligt är jag själv. Ensam med att fatta alla beslut. Ensamförälder. Försöka förklara för ledsna barn att pappa inte kommer  hem. Jag ska lägga mej i en stor säng och vänta på att telefonen inte ringer. Jag kommer höra grannar, ha svårt att få pengarna att räcka till månadens slut. Hela livet förändrat på en tiondels sekund. Men det är inte det värsta. Det värsta är ensamheten.  Att den person jag delat mer än halva mitt liv med, den person som är den största delen av mitt hjärta, inte längre finns här för mej. Ingen som kan stilla min oro, lugna min stress och berätta för mej att jag faktiskt klarar det. Mörkret är så fruktansvärt. Det svarta äter upp min själ. Jag har ingenstans att vända mej. Ingen utväg, ingen andra chans. Allt är ett helveteshål som jag inte har förmågan att lösgöra mej från. Uppe på det - en livsstils förvandling. Så många saker att hantera. Ensamstående. Ensam. Så jävla ensam. Hur är det möjligt? Det kan inte vara möjligt!

Så ringer äntligen telefonen. Han är där. Han finns. Han existerar. Han är ingen blodig massa utan bultande hjärta. Jag är inte ensam. Jag kommer ha nån som snarkar i min säng i natt. Telefonen kommer fortsätta ringa. Vi kan bo kvar i huset. Mina barn har kvar sin pappa och jag är inte fast i nåt hål. Under två timmar var han borta. Mina absoluta värsta fasa för döden satte griller i huvudet på mej. Jag ringde hans bror, hans kusin.... ingen visste var han var. Han svarade inte i telefonen. Råkat komma åt nån knapp. Min största skräck är att han ska försvinna från mej. Jag vet inte hur jag skulle överleva. Jag tror hjärtat skulle brista. Jag skulle gå sönder. Och jag vet att jag överlever det mesta, men jag vet inte om jag kan leva om jag förlorar honom. Jag kan inte i ord beskriva den kärlek jag känner för Marcelo. Jag kan inte inte ens snudda i att berätta hur viktig han är i mitt liv. Han ÄR  mitt liv. Lika självklar som att andas, en rörelse jag inte tänker på i vardagen, något jag tar förgivet, att andas, på samma sätt ska han bara vara där. Han är där och det är först när jag inte får luft som det verkligen går upp för mej hur viktig luften är. Jag tar inte Marcelo förgiven. Men han ska vara här hos mej! Varje år utvärderar vi vårt förhållande, pratar om vi ska fortsätta eller lägga ner. 21 år har vi varit ett kärlekspar. Ett par av kärlek. Mer kärlek än vänskap. Och vi fortsätter att älska. Aldrig har vi tagit beslutet att lägga ner. Det känns som en omöjlighet. Så därför är min skräck att det ska hända honom något så gigantiskt stor att jag inte kan överblicka den. Kan inte komma runt känslan, kan inte hantera den. Visst blir vi trötta på varandra ibland. Men då umgås vi inte lika tätt på ett par veckor. Sedan är vi tillbaka. Behöver varandras närhet, varandras lukt, varandras hud mot min hud. I kväll hann jag inte bli orolig på riktigt. Bara orolig. Och genast poppar skräcken upp. Men i dag hälsade han inte på oss. Återigen blir jag tacksam över att vi fortfarande har varandra. Inget som jag vet kommer vara en verklighet för alltid. Kanske blir vi gamla tillsammans, kanske inte. Men i kväll kommer vi ligga hud mot hud och lukta på varandra i huset som vi har råd med tillsammans.

Hjälpa varandra

Marcelo och jag har inget jämnställt förhållande där vi delar lika på sysslorna. Vi gör det vi är bra på och det vi tycker är någerlunda roligt. Många reagerar på att jag sköter det mesta här hemma och jag kan på nåt sätt inte riktigt förklara varför det är okey.  Många blir galna på att Marcelo tycks komma undan så lätt och många tycker att det är förjävligt att jag sköter hem, barn, hushåll, tomt, djur och så där. Och jag kan inte riktigt förklara varför det är okey.

Men så blev jag sjuk. Och jag måste ha sett riktigt risig ut, för Marcelo kom hem och skötte allt. Jag har ockuperat soffan och TV:n medan jag har svävat mellan sovande och vaket tillstånd. Marcelo har skött barnen, handling, matlagning. Han har skällt på mej om jag rest mej ur soffan för att hämta mjölk och allt jag har bett om har trollats fram inom några sekunder, trots att jag inte verbalt kunna prata pga de enorma smärtorna i halsen. Det har ramlat in folk här på löpande band och trots att jag har legat helt centralt i huset har han lotsat bort dem från mej, skött jobb ute på tomten och ändå hela tiden funnits till hands.

Och det är just det här som gör att jag inte har nått emot att vardagen hamnar på min lott. För det är så självklart för honom att ta över där jag inte räcker till. Jag kan lita på att han löser det på bästa sätt. Han vet vad som behöver handlas när man är sjuk till motsats när man är frisk. Han vet hur han ska roa barnen utan att de får använda vardagsrummet. Och han gör det naturligt. Dessa egenskaper använder hans såklart inte bara när jag är sjuk två gånger om året utan även i vardagen. Jag kommer hem sent från aktiviteter och han har börjat med maten. Han förstår att om man tar en dag off så har man inte städat och fixat allt här hemma bara för att den andra jobbar. Den som har ångan oppe kan lika gärna fortsätta här hemma 

också så den lata verkligen får lata sej. Det är just de här små vardagsdetaljerna som jag inte kan förklara som gör att vår vardag fungerar utan speciellt sura miner. Det är det här outsagda som jag älska med oss. Och eftersom vi inte pratar om det, det bara är så, så har jag också svårt att förklara hur riktigt underbar och bra min sambo är. Han tar det inte för självklart att jag ska laga maten, dammsuga, klippa gräsmattan. Men varje gång jag gör det visar han sin tacksamhet och när jag inte kan gör han det istället. Däremot det han gör, det gör jag aldrig......