Jag drömde om en sak..... i drömmen bad jag en jag känner om hjälp och jag fick den. Jag blev så förvånad att jag vaknade. När jag låg där i sängen började tankarna mala. Jag är inte så duktig på att be om hjälp. Och med mitt problem jag har skulle hon vara den bästa i världen att hjälpa mej med. Tveklöst. Jag lekte faktiskt med tanken att be om hjälp på riktigt också. Men jag har den där devisen att " be eller fråga aldrig om något om du inte kan ta ett negativt svar". Alla har ju rätt att säga nej eller berätta sin åsikt. Och i det här läget skulle jag inte kunna ta ett nej utan att bli riktigt förtvivlad. Så därför låter jag bli. Vi har ju inte ens kontakt längre.
Det fick mej att hoppa in på ett helt annat spår. På några rader jag läste för länge sedan. Nålar som var riktade mot mej. Hur kan det komma sej att man kan ge personer beröm om och om igen, berätta hur fantastiska de är, vilka bra val de gör, vilka bra föräldrar de är, hur modiga de är, hur mycket man beundrar dem, hur talangfulla de är osv men så kan ett inlägg på den här bloggen som handlar om en helt annan person, en helt annan företeelse, några ord om min känslor inför svåra ämnen som vissa går igenom och som jag hoppas slippa, helt plötsligt kan sudda ut allt beröm, ta bort alla komplimanger och bli riktad kritik och förödmjukelser?
Kan vara svårt att förstå hur jag menar, men lite som om jag hade skrivit att jag verkligen inte vill ha cancer, jag skulle bli helt deprimerad och sluta leva om jag fick det beskedet, hela min överlevnad skulle bara bestå i att kämpa för ett tillfrisknande......
Och så skulle en som besegrat eller har cancer ta illa upp och säga att jag kritiserat hennes sätt att kämpa mot sin sjukdom.
Jag hänger inte med. Förstår inte logiken. Allt beröm, alla snälla ord suddas liksom bara ut. Som om de aldrig blivit sagda. Som om de aldrig blivit menade. Och hur mycket skit jag än får för att jag alltid försöker vara ärlig, att jag säger vad jag tycker om jag blir frågad eller om man sitter och diskuterar, så kommer jag inte sluta vara ärlig. De som känner mej vet det. Hur kan då berömmet bara flyga sin kos och jag ser hur det raljeras på fb om ord som handlade om min rädsla och det blir till allmänt åtlöje som om det vore kritik till alla med cancer......nu var det ju inte cancer det riktiga ämnet handlade om, men ni förstår principen.
Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde släppa det som hänt. Att jag kunde sluta bry mej, att jag slutade älska, att jag slutade få ont av orden som riktats, som snurrar runt i mitt huvud och kanske förvandlas och blir nåt annat än de en gång var, men jag har inte lyckats. Jag bryr mej för mycket, blir sårad igen när jag hör orden malas i mitt huvud. Jag frågar varför, varför? Jag blir arg för att jag fortfarande bryr mej om. Ilska är lättare än sorg. Men så blir jag otroligt ledsen. Jag plågar mej själv ibland genom att tänka att de sitter och raljerar över saker jag gjort, skrattar åt mej, vränger mina ord, snackar skit, hånar...... och i själva verket kanske de inte ens tänker på mej, vad vet jag....men jag kan inte låta bli. Det är som tungan som inte kan låta bli att peta på en lös tand.
Så här sitter jag i sängen omgiven av mina älskade barn som använder mej som huvudkudde. Min sambo har skickat gulliga meddelanden och jag ska träffa min bästa vän om ett par timmar, bara några timmar efter att jag umgåtts med min kusin som fattades mej i så många år, och hennes lilla familj. Jag sitter här mitt bland allt det positiva och plågar mej med det som inte finns längre. Ord som uttalats för flera år sedan av människor som valt att inte finnas i mitt liv. Jag sitter här och är ledsen med en gnagande oro i bröstet och undrar hur allt kunde bli så fel. Därför ber jag inte om hjälp även om svaret kanske skulle bli ja. Det gör helt enkelt för ont att få ett nej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar